The Quiet Things That No One Ever Knows - #22: Att Sakna Någon
The Quiet Things That No One Ever Knows - #22: Att Sakna Någon
Jag lyssnade nyss på en låt av en kille (Grioa) som nu är död. Läste de två översta kommentarerna på Youtube-videon där låten var. Det var ett inlägg från hans mor, och ett från hans äldre bror:
"Jag älskar att höra din röst min äskade son.Det är så vackert."
"Brorsan jag kommer ihåg när du håll på med den här låten, inte visste att jag skulle gråta när jag lyssnade på den nu...jag hade räknat med att dela våra steg längre. Älskar dig lillebror."
Hittade länken i ett forum. Grioa var ingen jag hört om alls, och förutom just den låten (en väldigt fin låt om kärlek till sina vänner, gamla och nya) vet jag inte om han var bra. Men just låten, att han dött och familjens inlägg fick mig att bryta ihop. Det är så lätt att börja sakna när man tar del av sådant här.
Därav låtlistan. Ingen enskild låt är vald för att texten på något sätt förmedlar vad jag känner, utan det är bara en stämning, ett humör och en samling känslor jag ville få fram.
Så, håll till godo.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #21: I En Lek Med Löv Och Vattendroppar
Så var det alltså dags igen.
Det är nog något långsammare, mer eftertänksamt och tar tid på sig denna gång. Det beror inte på att jag mår sämre eller känner mig dystrare än tidigare (snarare tvärtom), utan helt enkelt för att musiken är så pass hjärtslitande och utvecklande att jag måste ha den i en spellista.
Kram
"Om du ska födas får du krysta själv"
Karolina gav mig precis tidningen Amos, och sade "läs det här, du kommer gilla det". Jag vet inte hur många som får hem tidningen till sig och vet vad det är, men den tar i alla fall upp livsfrågor och tro - så jag tänker gissa att flertalet kastar den i soporna innan de ens hunnit ögna över framsidan.
Det var hur som helst en text av min favoritmänniska Bob Hansson. Den handlar om rädsla och livet, och jag tänker inte göra den orättvisa genom att försöka återberätta den, så jag citerar texten i sin helhet här, för det här är något av det bästa jag läst. Hansson och Birro har skrivit mycket om liknande ämnen, och jag hoppas verkligen att fler skulle våga ta till sig sådana här texter (och även tidningen texten fanns i, för den delen). Det kräver lite mod att våga fundera över livet, sina egna rädslor och vad vi alla gör här. Men det är också väldigt befriande och givande.
Det finns människor som väntar på imorgon. Människor som inte helt litar på att de fötts, som om de inte är helt nöjda med sin första födsel utan väntar på en andra, en ny.
Människor som från kylskåpet plockar ner vykortet "den här dagen är den första dagen på resten av dit liv" och ersätter det med sitt eget handskrivna. "det är nog någon annan dag som är första dagen."
Jag minns en flickvän från min ungdom. Hon sa att hon ville ha en damcykel, en begagnad lilamålad och på denna skulle hon sedan färdas omkring. Men inte än. Utan sen, när hon inte var så kort. Problemet var bara att hon aldrig skulle bli längre, hon var redan färdigväxt. Dessutom skulle hon måla tavlor. Hemma låg dukar, staffli och oljetuber och väntade. Men inte än. Utan sen. Sen när hon en dag skulle vakna upp som den människa hon ännu inte var.
Hon väntade på sin andra födsel.
Jag tror på andra födslar. Flest födslar på slutet vinner.
Men till skillnad från den första födseln är det inget som sker automatiskt, det räcker inte att livmoderligga ihoprullad och sörpla navelsträng. I den andra födseln är det inte någon annans vagina man pressas fram ur. Men ur sin egen.
Det är alltså man själv som måste krysta.
Man själv som måste bära smärtorna.
Det finns människor som inte tror att de är värda sina drömmar i nuvarande skick. De inväntar uppgradering, först då ska de ge sig till världen och bli så där härliga. Människor som tror att man först är begagnad och sedan blir ny.
Det finns människor som ser mot den jord de fötts och är säkra på att de skickats till helt fel adress, de är främlingar och det är ingen idé att sätta igång förrän de hamnat rätt. När de ser sig själva i spegeln ser de inte livet, utan en tom längtande behållare som väntar på liv. Som om reinkarnationen inte helt fungerade, kroppen kom men själen blev lite försenad.
Det finns människor som väntar på imorgon. Jag själv var en sådan som en gång hade en klar och tydlig dröm. Jag ville bli poet, jag hade till sist efter åtta års skrivande fått ihop mitt första bokmanus.
Jag la ner det i ett kuvert, skrev förlagets namn i tydligt blått bläck.
Sedan låg det kuvertet i elva månader på mitt skrivbord. Det var alls ingen plan, att jag dessa 332 dagar skulle "glömma" att lägga det på lådan.
Men jag var ju bara en outbildad slarvig spoling. Jag var ju en sån som ville bli poet, inte en sån som var det...
Och alla dessa som vill ha barn men som inte är "redo". Och sedan kommer ett barn ändå och de inser att "redo" är inget man blir, det är något man gör sig. För det mesta i efterhand.
Alla påbörjar sina nya liv som främlingar. Varje förändring som kommer ske i ditt liv, kommer att öppna upp för en ny plats för ditt liv - och på denna plats är du nykomling.
Och som nykomling är man osäker, denna osäkerhet kan man inte växa ifrån i förskott. Varje barn som tar sitt första steg tar ett snubblande steg. Är de då inte redo? Borde de lägga sig ner och mogna lite till, så att de kan resa sig upp och dansa över golvet som fullvuxna dansörer? Tänk om jag som liten krabat varit lika idiotisk då som jag sedan kom att bli, "nej, jag reser mig inte, de kommer skratta... Jag lär mig gå genom att ligga kvar istället."
En idioti det krävs många års utbildning att tro på.
I dag är du inte en sådan människa som dansar på bordet. Men det enda du behöver göra för att bli det, är att med stapplande steg kliva upp på det där bordet och börja bugga, det spelar ingen roll hur livrädd, nervös och bortkommen du är när du gör det. För sen, när du kliver ner, då är du en sådan människa som dansar på bordet. Det där med bordet är en metafor. Det är inte bordet, utan drömmen, som förvandlar dig från passagerare till chaufför. Och det minsta man är skyldig sina drömmar, är att tro på dem.
- Bob Hansson, Amos #4 2010
Mycket svårare än så behöver det inte vara.
Spellista
The Quiet Things That No One Ever Knows - #19: God Musik Till God Mat
Tänkte jag skulle slänga ihop en igen, så så fick det bli. Mer behöver det inte vara alla gånger.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #18: Att Höra Men Inget Se
Det var dags för spellista med filmmusik, kände jag.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #18: Att Höra Men Inget Se
Det är i princip baserat på ett antal av mina favoritfilmer, men med en tanke om någon slags genomgående känsla. Jag försökte dessutom hålla mig lite borta från "självklarheterna", för de har man hört till leda helt enkelt.
I mångt och mycket är det nog mer rättvist att sammanfatta listan som en samling känslor och stämningar jag tycker om att vara i när jag ser film. Jag har medvetet uteslutit mer lekfulla filmer och låtar, eftersom de inte riktigt passar in i det här temat - men det kan komma en sådan lista längre fram.
Kram
The Quiet Things That No One Ever Knows - #18: Att Höra Men Inget Se
Det är i princip baserat på ett antal av mina favoritfilmer, men med en tanke om någon slags genomgående känsla. Jag försökte dessutom hålla mig lite borta från "självklarheterna", för de har man hört till leda helt enkelt.
I mångt och mycket är det nog mer rättvist att sammanfatta listan som en samling känslor och stämningar jag tycker om att vara i när jag ser film. Jag har medvetet uteslutit mer lekfulla filmer och låtar, eftersom de inte riktigt passar in i det här temat - men det kan komma en sådan lista längre fram.
Kram
Var är Gud, Pascal?
"Dessa oändliga rymders tystnad förfärar mig"
- Blaise Pascal
Ju mer om världen man lärde sig under 1600-talet, desto svårare fick många det att tro på Gud (eller åtminstone den gud man trott på innan). Pascals ord får med väldigt mycket av tidens tankar: rymden och världen man kände hade helt plötsligt blivit oerhört mycket större i och med vetenskapen och upptäckterna därigenom. Man kunde förklara nästan allt, och när man tittade upp mot himlavalvet såg man där man förut funnit ett rike för Gud nu istället en oändlig rymd, ett enormt rum utan slut. Vart fanns Gud i det tomrummet? Och varför visade han sig inte, talade till oss?
När jag tittar upp på himlen får jag en liknande känsla.
Min nyfikenhet och science fiction-fascination gör att jag ibland ibland kan drömma mig bort, föreställa mig befolkade planeter och rymdfärder över ljusår.
Min "vetskap" om världen och rymden gör det dock mycket svårt att drömma så. Jag vet ju nämligen att vi under min livstid aldrig kommer komma så långt. Och även om jag, som jag drömt om, skulle få resa ut i rymden bara för en liten rundtur runt månen, så skulle jag inte våga titta ut. För skulle jag göra det, tror jag inte att jag skulle våga leva mer.
Det som skrämmer mig är lite samma sak som upplysningstidens kristna. Nämligen att all denna forskning, all kunskap vi nu besitter, allt vetande...i slutändan också berövat oss från en tro på något mer, en tro på saker vi inte kan empiriskt forska om. Det handlar inte om att jag vill vara kristen, eller muslim, eller vad man nu kan tänkas vara. Det handlar snarast om att jag, när jag går mot slutet av min väg, i mitt hjärta ska ha en trygghet, att jag ska veta att det inte slutar med min kropps död.
För det är den tanken som skrämmer mig mest. Att jag liksom "vet" att det inte finns något mer. Jag vill inte tro på det, och jag vill inte ens tänka på det. Men så tror jag, hur jag än gör. Egentligen vet jag också att det handlar till stor del om samhället, vår sekulariserade värld här i väst och den enorma tro på vetenskapen som vi har - att bara för att det inte går att bevisa betyder inte det att det inte finns. Allt det vet jag. Men i mitt hjärta behöver jag ha bevis.
Folk som är ateister, som inte tror på något andligt eller spirituellt alls....hur kan man leva med det i hjärtat? Gör man verkligen det, på riktigt? Jag blir livrädd när tanken på ett intet slår mig, det gör ont i hjärtat och jag får fysiskt svindel vid tanken. Jag vill så gärna tro på något som gör mig mindre rädd för döden, men jag vet inte om jag kan.
Nu hade det varit otroligt skönt att ha något fint och bra sätt att avrunda det här på, något som liksom sätter lite punkt eller ger svar. Men jag har ju inget sådant. Jag vill så gärna säga något i stil med "så sluta oroa er så mycket och ta dagen som den kommer". För det vill jag ju så klart. Men samtidigt tänker jag, när jag hamnar här, att vad är meningen med det om allt bara tar slut sen?
Nåväl, så tänker jag ju inte alltid. Ville bara få fram att jag ändå gör det också.
(Sedan hjälper det inte att lyssna på Black Ox Orkestar, ett judiskt folkband bestående av medlemmar från Godspeed You! Black Emperor och Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-La-La Band. Det blir nästan lite för dramatiskt och tungt. Men ibland behövs det, även om det är skrämmande.)
När jag tittar upp på himlen får jag en liknande känsla.
Min nyfikenhet och science fiction-fascination gör att jag ibland ibland kan drömma mig bort, föreställa mig befolkade planeter och rymdfärder över ljusår.
Min "vetskap" om världen och rymden gör det dock mycket svårt att drömma så. Jag vet ju nämligen att vi under min livstid aldrig kommer komma så långt. Och även om jag, som jag drömt om, skulle få resa ut i rymden bara för en liten rundtur runt månen, så skulle jag inte våga titta ut. För skulle jag göra det, tror jag inte att jag skulle våga leva mer.
Det som skrämmer mig är lite samma sak som upplysningstidens kristna. Nämligen att all denna forskning, all kunskap vi nu besitter, allt vetande...i slutändan också berövat oss från en tro på något mer, en tro på saker vi inte kan empiriskt forska om. Det handlar inte om att jag vill vara kristen, eller muslim, eller vad man nu kan tänkas vara. Det handlar snarast om att jag, när jag går mot slutet av min väg, i mitt hjärta ska ha en trygghet, att jag ska veta att det inte slutar med min kropps död.
För det är den tanken som skrämmer mig mest. Att jag liksom "vet" att det inte finns något mer. Jag vill inte tro på det, och jag vill inte ens tänka på det. Men så tror jag, hur jag än gör. Egentligen vet jag också att det handlar till stor del om samhället, vår sekulariserade värld här i väst och den enorma tro på vetenskapen som vi har - att bara för att det inte går att bevisa betyder inte det att det inte finns. Allt det vet jag. Men i mitt hjärta behöver jag ha bevis.
Folk som är ateister, som inte tror på något andligt eller spirituellt alls....hur kan man leva med det i hjärtat? Gör man verkligen det, på riktigt? Jag blir livrädd när tanken på ett intet slår mig, det gör ont i hjärtat och jag får fysiskt svindel vid tanken. Jag vill så gärna tro på något som gör mig mindre rädd för döden, men jag vet inte om jag kan.
Nu hade det varit otroligt skönt att ha något fint och bra sätt att avrunda det här på, något som liksom sätter lite punkt eller ger svar. Men jag har ju inget sådant. Jag vill så gärna säga något i stil med "så sluta oroa er så mycket och ta dagen som den kommer". För det vill jag ju så klart. Men samtidigt tänker jag, när jag hamnar här, att vad är meningen med det om allt bara tar slut sen?
Nåväl, så tänker jag ju inte alltid. Ville bara få fram att jag ändå gör det också.
(Sedan hjälper det inte att lyssna på Black Ox Orkestar, ett judiskt folkband bestående av medlemmar från Godspeed You! Black Emperor och Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-La-La Band. Det blir nästan lite för dramatiskt och tungt. Men ibland behövs det, även om det är skrämmande.)
The Antlers
Jag har inte glömt.
Ibland måste jag bara vila från sådan här musik -
från den här skivan -
för det gör mig för ont om jag inte gör det.
Nu var det dock återigen dags. Det började med en ny version av Ketterring. Låten som i varenda uttalad stavelse, varje liten svängning med rösten och alla små små nyanser av ljud lyckas uttala en väldigt personlig sorg. Den kommer så nära, att jag ibland undrar om det var meningen att jag skulle upptäcka den just i denna tid av livet. Jag kanske behöver en ständig påminnelse.
Här är låten: http://pitchfork.com/tv/#/episode/2150-the-antlers/1
Texten finner ni här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/kettering-lyrics/
Denna version var naturligtvis inte samma sak. Det varken klandrar jag den för, eller förväntade mig. Men - och det här är viktigt - den var något annat. Den lockar fram en lite annan tolkning av samma tema, av samma stämning och av samma känsla.
Eller, för att försöka förtydliga med en liknelse: originalet är den ena älskaren i en kyss, och videon jag länkade är den andra. Samma händelse och tillfälle, men två olika sinnen med två olika själar som upplever tillfället.
Eller för att kanske närmare beskriva det stämningen: originalet är barnen i en skilsmässa, och videon är föräldrarna. (en annan mycket fin version av låten finns här: http://www.spinner.com/interface/the-antlers. Håll er mot "klimax-delen" mot slutet. Och originalet finner ni här: http://www.youtube.com/watch?v=IgLm2gInV4A)
Den andra låten med gruppen jag tänkt länka är en låt till jag tror att jag redan länkat. Låten ifråga är vilket fall Two (och här har ni otrolig version av den: http://vimeo.com/8329608)
Den är kanske inte fullt så personlig, inte på samma sätt i alla fall. Det gör den dock inte mindre vacker, jobbig och relevant. Texten finns att få här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/two-lyrics/
Jag vet inte om jag varken kan eller vill säga så mycket mer om The Antlers nu. Ville nog mest bara få dela med mig lite av vad jag satt och gjorde just nu.
Tack för det.
Kram
Ibland måste jag bara vila från sådan här musik -
från den här skivan -
för det gör mig för ont om jag inte gör det.
Nu var det dock återigen dags. Det började med en ny version av Ketterring. Låten som i varenda uttalad stavelse, varje liten svängning med rösten och alla små små nyanser av ljud lyckas uttala en väldigt personlig sorg. Den kommer så nära, att jag ibland undrar om det var meningen att jag skulle upptäcka den just i denna tid av livet. Jag kanske behöver en ständig påminnelse.
Här är låten: http://pitchfork.com/tv/#/episode/2150-the-antlers/1
Texten finner ni här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/kettering-lyrics/
Denna version var naturligtvis inte samma sak. Det varken klandrar jag den för, eller förväntade mig. Men - och det här är viktigt - den var något annat. Den lockar fram en lite annan tolkning av samma tema, av samma stämning och av samma känsla.
Eller, för att försöka förtydliga med en liknelse: originalet är den ena älskaren i en kyss, och videon jag länkade är den andra. Samma händelse och tillfälle, men två olika sinnen med två olika själar som upplever tillfället.
Eller för att kanske närmare beskriva det stämningen: originalet är barnen i en skilsmässa, och videon är föräldrarna. (en annan mycket fin version av låten finns här: http://www.spinner.com/interface/the-antlers. Håll er mot "klimax-delen" mot slutet. Och originalet finner ni här: http://www.youtube.com/watch?v=IgLm2gInV4A)
Den andra låten med gruppen jag tänkt länka är en låt till jag tror att jag redan länkat. Låten ifråga är vilket fall Two (och här har ni otrolig version av den: http://vimeo.com/8329608)
Den är kanske inte fullt så personlig, inte på samma sätt i alla fall. Det gör den dock inte mindre vacker, jobbig och relevant. Texten finns att få här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/two-lyrics/
Jag vet inte om jag varken kan eller vill säga så mycket mer om The Antlers nu. Ville nog mest bara få dela med mig lite av vad jag satt och gjorde just nu.
Tack för det.
Kram
Hm
The Quiet Things That No One Ever Knows - #17: Något Söderut
Ny spellista:
The Quiet Things That No One Ever Knows - #17: Något Söderut
Det behövs inte mer än så just nu känner jag. Håll till godo, bara.
Och kram, som vanligt.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #17: Något Söderut
Det behövs inte mer än så just nu känner jag. Håll till godo, bara.
Och kram, som vanligt.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #16: Fjorton Gitarrer Och Ett Piano
Det var dags för en lista igen. Och jag ska säga direkt att jag inte från början planerade att göra en lista med nästan bara gitarrbaserade låtar, men det visade sig halvvägs in att så var fallet. Det hänger nog ihop med att jag äntligen återupptagit gitarrspelandet från att ha legat lite av tidigare. Att jag åter tagit tag i gitarren beror faktiskt på förra spellistan jag gjorde, och specifikt låten With The Notes In My Ears av Peter Broderick. Jag insåg hur otroligt vacker den var, och hur gärna jag ville spela den hela tiden och liksom känna allt det där jag kände när jag såg honom uppträda. Så så har det blivit.
Här är så nya listan:
The Quiet Things That No One Ever Knows - #16: Fjorton Gitarrer Och Ett Piano
Jag tycker om den, får jag väl säga. Den börjar och slutar precis som jag vill att allt ska börja och sluta, tror jag. Eller som jag känner att det gör kanske.
tack
kram
Här är så nya listan:
The Quiet Things That No One Ever Knows - #16: Fjorton Gitarrer Och Ett Piano
Jag tycker om den, får jag väl säga. Den börjar och slutar precis som jag vill att allt ska börja och sluta, tror jag. Eller som jag känner att det gör kanske.
tack
kram
Ibland är ingenting koolt alls
Just precis nu, ikväll, för att vara exakt.
Jag vill förtydliga: det finns en hel del nöjen - oftast i form av olika medier - man tar till sig som känns så där skönt koola (det är min stavning, jag vet att det inte "är rätt") och liksom snygga. De fungerar oftast i syfte, för mig i alla fall, att få mig att känna mig kool eller snygg. Dansgruppen Justice är ett bra exempel, ett tv-spel som God of War ett annat, filmen Reservoir Dogs är ett tredje.
Man fylls med ett rus, en känsla av rytm och adrenalin i kroppen. Det kittlar lite skönt i hårbotten av känslan som flyger genom kroppen när man tar till sig det häftiga.
Det är en otroligt skön och bra känsla, en känsla jag vill uppleva ofta. Det är däremot inte den bästa känslan.
Det bästa är istället en total avsaknad av koolt. När det inte någonstans i min kropp känns häftigt eller snyggt. När jag istället fylls av något annat, något större och viktigare.
Jag såg nyss filmen Up In The Air. En film man "borde" tycka om, hade det sagts mig.
Och vet ni.
Man hade rätt.
Den är inte bra för att den är snygg eller kool. Den är visserligen snygg, när jag såhär i efterhand tänker på den. Men den är något annat också. Den är vacker, tung och otroligt...mänsklig, vill jag nog säga. Det är något med historien, temat och människorna i filmen som bara griper mig om hjärtat och skriker åt mig. Skriker åt mig att vakna. Filmen försöker få mig att se något mer än vad jag ser på skärmen.
Det är något väldigt inte-koolt med budskap i film numer. Man ska inte påtvingas åsikter och tankar, utan få stå på egna ben och veta bäst själv. Saken är att jag inte alltid vet bäst själv. Jag kanske tror att jag gör det, men det är nästan aldrig sant. Då är det underbart när någon skapar en sådan här historia, lyckas få det till en film, när någon annan indirekt tipsar mig om den och när jag hamnar i ensamhet och behöver en vad jag tror "lättsam film" att ta död på söndagskvällen med. Då är det underbart att inse att det finns ett budskap i filmen, och att budskapet är något så enkelt och vackert.
Att vi alla borde vara närmare varandra.
Det blir inte mindre koolt än så.
Det blir heller inte mindre viktigt än så.
Jag vill förtydliga: det finns en hel del nöjen - oftast i form av olika medier - man tar till sig som känns så där skönt koola (det är min stavning, jag vet att det inte "är rätt") och liksom snygga. De fungerar oftast i syfte, för mig i alla fall, att få mig att känna mig kool eller snygg. Dansgruppen Justice är ett bra exempel, ett tv-spel som God of War ett annat, filmen Reservoir Dogs är ett tredje.
Man fylls med ett rus, en känsla av rytm och adrenalin i kroppen. Det kittlar lite skönt i hårbotten av känslan som flyger genom kroppen när man tar till sig det häftiga.
Det är en otroligt skön och bra känsla, en känsla jag vill uppleva ofta. Det är däremot inte den bästa känslan.
Det bästa är istället en total avsaknad av koolt. När det inte någonstans i min kropp känns häftigt eller snyggt. När jag istället fylls av något annat, något större och viktigare.
Jag såg nyss filmen Up In The Air. En film man "borde" tycka om, hade det sagts mig.
Och vet ni.
Man hade rätt.
Den är inte bra för att den är snygg eller kool. Den är visserligen snygg, när jag såhär i efterhand tänker på den. Men den är något annat också. Den är vacker, tung och otroligt...mänsklig, vill jag nog säga. Det är något med historien, temat och människorna i filmen som bara griper mig om hjärtat och skriker åt mig. Skriker åt mig att vakna. Filmen försöker få mig att se något mer än vad jag ser på skärmen.
Det är något väldigt inte-koolt med budskap i film numer. Man ska inte påtvingas åsikter och tankar, utan få stå på egna ben och veta bäst själv. Saken är att jag inte alltid vet bäst själv. Jag kanske tror att jag gör det, men det är nästan aldrig sant. Då är det underbart när någon skapar en sådan här historia, lyckas få det till en film, när någon annan indirekt tipsar mig om den och när jag hamnar i ensamhet och behöver en vad jag tror "lättsam film" att ta död på söndagskvällen med. Då är det underbart att inse att det finns ett budskap i filmen, och att budskapet är något så enkelt och vackert.
Att vi alla borde vara närmare varandra.
Det blir inte mindre koolt än så.
Det blir heller inte mindre viktigt än så.
Det här med att känna att man kan lyckas ibland
Läste precis på Sandras blogg (sandromeda.blogg.se) att hon givit mig en shout-out.
Det i sig är ju alltid trevligt, att någon faktiskt uppmärksammar en någonstans. Vid namn, dessutom.
Men det är extra fint när någon uppmärksammar personen bakom saken. Hon skriver:
dina spellistor är det bästa jag vet.
förutom musik så innehåller de verkligen en del av dig.
Jag försöker alltid se till att jag finns i allt jag gör, säger och är.
Det är inte alltid lätt. Vem är man liksom, egentligen, och hur kan man veta att jag verkligen är jag just nu?
Nu låter det väldigt luddigt, och det är svårt att förtydliga på ett bra sätt. Jag har genom åren genomgått en hel del förändringar i mig själv. Vissa har varit slumpmässiga, och andra mycket medvetna. Men alla har på ett eller annat sätt bidragit till den personen jag är nu.
Det är en person jag trivs med väldigt mycket, på nästan alla sätt. Men ibland stannar man upp och tänker efter. Då kommer man på att man inte alltid vet vad av Peder förr som var Peder. Och vad med Peder nu är Peder? Finns han kvar längre, efter alla turer?
Det är betydligt tyngre och svårare än jag kan få ut i ord. En förvirring om vem man är, liksom.
Så satte jag mig nu, efter att ha läst Sandras inlägg, och lyssnade på den senaste playlisten jag gjorde (den hon hänvisar till).
Och inser att den nästan rakt igenom definierar mig. Det är inte de absolut bästa låtarna jag vet, och heller inte de jag hade valt om någon bett mig plocka ut låtar som "är" jag. Det är istället låtar mitt inre valde en söndagkväll när jag satt och var ganska djupt i mig själv. Låtarna liksom bara blev till där, och i sin helhet säger den väldigt mycket om vem jag är.
Listan försöker säga mig vem jag är, tror jag. Helt plötsligt blev den både otroligt jobbig att lyssna på, och hel fantastisk. Ibland lyckas man träffa helt rätt, vare sig man vill det eller inte. Hur farligt nära det än kan kännas.
Det är vackert, och jag ville bara tacka Sandra för att hon, utan att egentligen veta det, uppmärksammade mig på det här.
Tack!
kram
Det i sig är ju alltid trevligt, att någon faktiskt uppmärksammar en någonstans. Vid namn, dessutom.
Men det är extra fint när någon uppmärksammar personen bakom saken. Hon skriver:
dina spellistor är det bästa jag vet.
förutom musik så innehåller de verkligen en del av dig.
Jag försöker alltid se till att jag finns i allt jag gör, säger och är.
Det är inte alltid lätt. Vem är man liksom, egentligen, och hur kan man veta att jag verkligen är jag just nu?
Nu låter det väldigt luddigt, och det är svårt att förtydliga på ett bra sätt. Jag har genom åren genomgått en hel del förändringar i mig själv. Vissa har varit slumpmässiga, och andra mycket medvetna. Men alla har på ett eller annat sätt bidragit till den personen jag är nu.
Det är en person jag trivs med väldigt mycket, på nästan alla sätt. Men ibland stannar man upp och tänker efter. Då kommer man på att man inte alltid vet vad av Peder förr som var Peder. Och vad med Peder nu är Peder? Finns han kvar längre, efter alla turer?
Det är betydligt tyngre och svårare än jag kan få ut i ord. En förvirring om vem man är, liksom.
Så satte jag mig nu, efter att ha läst Sandras inlägg, och lyssnade på den senaste playlisten jag gjorde (den hon hänvisar till).
Och inser att den nästan rakt igenom definierar mig. Det är inte de absolut bästa låtarna jag vet, och heller inte de jag hade valt om någon bett mig plocka ut låtar som "är" jag. Det är istället låtar mitt inre valde en söndagkväll när jag satt och var ganska djupt i mig själv. Låtarna liksom bara blev till där, och i sin helhet säger den väldigt mycket om vem jag är.
Listan försöker säga mig vem jag är, tror jag. Helt plötsligt blev den både otroligt jobbig att lyssna på, och hel fantastisk. Ibland lyckas man träffa helt rätt, vare sig man vill det eller inte. Hur farligt nära det än kan kännas.
Det är vackert, och jag ville bara tacka Sandra för att hon, utan att egentligen veta det, uppmärksammade mig på det här.
Tack!
kram
Drygskrivande från telefonen
Bra tänkt där, att skriva ett blogginlägg via telefonen.
Det blir ju säkert inte alls jobbigt i längden.
Efter tandläkarbesök fick jag för mig att spendera hela dagen (till jag hämtar far min vid tåget vid tre) på stan.
Eller snarare, på cafét vid stadsbiblioteket. Här har jag sällskap av Litteraturens Historia i Världen, ett tillskansat/tillbytt PSP och Malin (jag tänkte skriva "från Göteborg", men det känner jag två Malin som är. Då tänkte jag skriva "Malin N", men båda i Göteborg heter ett efternamn som börjar på N. Så det får bli "Hon jag känt längst", som om någon som läser ens bryr sig) via SMS. Det är bra sällskap så klart, men jag vet inte om jag helt tänkte igenom det när det innebär att jag ska sitta här i fem timmar.
Tur att boken är bra, spel är "min grej" och Malin är..."min tjej"? Det stämmer nära nog, när Carro är min tjej utan ".
Giant Bombcast är ingen jättehit, förresten.
Det är däremot mannen vid bordet bredvid, som läser Populär Historia (?) med glasögonen så långt ut på näsan (hans, inte min) man kan få dem.
Gamla > Unga, FTW.
Åter till boken. Uppdatering närmare halv tre, se fram emot det.
Kramp
Det blir ju säkert inte alls jobbigt i längden.
Efter tandläkarbesök fick jag för mig att spendera hela dagen (till jag hämtar far min vid tåget vid tre) på stan.
Eller snarare, på cafét vid stadsbiblioteket. Här har jag sällskap av Litteraturens Historia i Världen, ett tillskansat/tillbytt PSP och Malin (jag tänkte skriva "från Göteborg", men det känner jag två Malin som är. Då tänkte jag skriva "Malin N", men båda i Göteborg heter ett efternamn som börjar på N. Så det får bli "Hon jag känt längst", som om någon som läser ens bryr sig) via SMS. Det är bra sällskap så klart, men jag vet inte om jag helt tänkte igenom det när det innebär att jag ska sitta här i fem timmar.
Tur att boken är bra, spel är "min grej" och Malin är..."min tjej"? Det stämmer nära nog, när Carro är min tjej utan ".
Giant Bombcast är ingen jättehit, förresten.
Det är däremot mannen vid bordet bredvid, som läser Populär Historia (?) med glasögonen så långt ut på näsan (hans, inte min) man kan få dem.
Gamla > Unga, FTW.
Åter till boken. Uppdatering närmare halv tre, se fram emot det.
Kramp
Spellista, bland annat
Vi börjar med spellistan:
The Quiet Things That No One Ever Knows - #15: Söndagkväll, Denna Ljuva Tid
Dels för att det kändes lite "dags" för en. Men mest för att hela mitt jag brann för musik och känslor, så det fick bara bli av helt enkelt. Varenda låt på listan kändes självklar och underbar just precis nu. Det finns ingen egentlig struktur eller tema med den. Den bara är det den är, och det jag känner just idag. Både vackert och tungt, som livet är och bör vara.
Satt och kikade lite på Way Out Wests klara artister (det är några av dem med i spellistan), och jag inser mer och mer hur helt fantastiskt det kan bli. Om en överraskning som Peter Broderick kan få 2009 års festival att bli det bästa jag någonsin upplevt i musikväg (jag börjar gråta varje gång jag ser/hör det här), så har ju 2010 - med bland andra Sigur Rós' Jónsi - potential att göra detta år till kanske världens bästa. Om inte ett giftermål räcker för det, liksom. Jag kanske rent av går sönder av underbarhet.
Nu borde jag troligen läsa lite inför föreläsningen imorgon istället för att sitta här och göra listor. Det har hunnit bli lite litteraturhistoria, och några rader Miltons Paradise Lost, men mer har jag inte orkat ta tag i idag. En slö och märklig helg är vad det varit. Inte osoft på något vis, men spretig och märklig. Dessutom är det nog dags för lite handling, och egentligen orkar jag inte det. Gnälligt, är nog ordet.
Huh! Och så lägger jag ned.
kram
The Quiet Things That No One Ever Knows - #15: Söndagkväll, Denna Ljuva Tid
Dels för att det kändes lite "dags" för en. Men mest för att hela mitt jag brann för musik och känslor, så det fick bara bli av helt enkelt. Varenda låt på listan kändes självklar och underbar just precis nu. Det finns ingen egentlig struktur eller tema med den. Den bara är det den är, och det jag känner just idag. Både vackert och tungt, som livet är och bör vara.
Satt och kikade lite på Way Out Wests klara artister (det är några av dem med i spellistan), och jag inser mer och mer hur helt fantastiskt det kan bli. Om en överraskning som Peter Broderick kan få 2009 års festival att bli det bästa jag någonsin upplevt i musikväg (jag börjar gråta varje gång jag ser/hör det här), så har ju 2010 - med bland andra Sigur Rós' Jónsi - potential att göra detta år till kanske världens bästa. Om inte ett giftermål räcker för det, liksom. Jag kanske rent av går sönder av underbarhet.
Nu borde jag troligen läsa lite inför föreläsningen imorgon istället för att sitta här och göra listor. Det har hunnit bli lite litteraturhistoria, och några rader Miltons Paradise Lost, men mer har jag inte orkat ta tag i idag. En slö och märklig helg är vad det varit. Inte osoft på något vis, men spretig och märklig. Dessutom är det nog dags för lite handling, och egentligen orkar jag inte det. Gnälligt, är nog ordet.
Huh! Och så lägger jag ned.
kram
Man ska inte göra saker på eftermiddagar
Åtminstone inte skriva blogginlägg.
Eller alltså, det kan man ju så klart visst göra. Jag gör ju det just precis nu. Men det var egentligen imorse, och igår morse, som jag fick ett sug och kände att jag hade något att få sagt. Nu står det istället bara still, känner jag.
Nej, det får bli litteraturläsning (Medea, Agamemnon och Vita nuova för att nämna lite) och gårdagensmatätande. Är lite skakig och känner att jag börjar bli lite småirriterad på mig själv. Det är vanligen ett hungertecken.
På återseende när jag har något mer att komma med.
Eller alltså, det kan man ju så klart visst göra. Jag gör ju det just precis nu. Men det var egentligen imorse, och igår morse, som jag fick ett sug och kände att jag hade något att få sagt. Nu står det istället bara still, känner jag.
Nej, det får bli litteraturläsning (Medea, Agamemnon och Vita nuova för att nämna lite) och gårdagensmatätande. Är lite skakig och känner att jag börjar bli lite småirriterad på mig själv. Det är vanligen ett hungertecken.
På återseende när jag har något mer att komma med.
