Now That I Know
Titeln är låten för stunden, av Devendra Banhart. Styrde precis upp en playlist i iTunes innehållandes sagda man, DM Stith, Alela Diane och Iron & Wine. Det kändes passande med musik som i det lilla säger mycket, när jag sitter tio över sju på morgonen, ensam med en kopp kaffe efter att ha skickat Carro till jobbet, väntandes mest på att om nästan tre timmar sätta mig med packning i bil som ämnar ta mig till Örebro. För det känns just både litet och stort. Litet i den bemärkelse att det ju helt enkelt är så att jag åker hem, en resa på 16 mil, två och en halv timme och mycket konverserande med chauffören. Det är varken en direkt speciell resa eller oväntat, men det känns ändå som något monumentalt. Varför då? Jag vet inte riktigt. Kanske just för att jag åker hem. Konceptet av ett hem, platsen jag åker till när jag säger att jag ska "hem". Ett hem är, för mig, en plats där jag är, till skillnad från en plats där jag befinner mig. Det är skillnad att vara och att befinna sig, känner jag. När jag som nu har spenderat en sommar i Lidköping känns det lite som att min kropp har befunnit sig i denna stad, medans min själ egentligen varit i Örebro.
Jag säger inte att jag inte trivats här så klart, och jag har försökt låta mitt hjärta omfamna platsen i den mån jag funnit det möjligt. Men det är ändå, åtminstone i detta nu, Örebro som är mitt hem och min plats att vara. Så det ska bli mycket skönt och roligt att komma dit igen. Jag har saknat riktiga vänner också, ska sägas. Visst känner jag folk i denna stad, och jag har träffat vissa av dem en del. Men det känns ändå som att man inte är en del av deras naturliga liv, att man inte blir ihågkommen när det planeras roliga saker och så vidare. Jag vill minnas att jag skrev något liknande i min blogg (som var en annan då) vid samma tidpunkt förra året, men det tycks stå sig än: jag har knappt umgåtts med folk här, även om de själva gjort mycket saker. Inte ens Johan, som annars varit min go-to-guy, har varit en speciellt regelbunden del av min vardag. Han har skaffat en fin flickvän som han naturligtvis gärna spenderar tid med, och det förstår jag. Men jag kan inte undgå att känna att jag mer och mer tappar något slags fäste, att jag blir mer och mer umbärlig och ersättlig. Det kanske inte stämmer, men det är så det känns. Inget ont om det, det är ju en naturlig process när man flyttar och inte själv peppar på exempelvis festande. Det är lite synd bara, helt enkelt.
Drog för övrigt ut min router jag haft med mig till Mia, igår. Detta innebar att det trådlösa internetet (haha) gav plats för en sladd direkt från väggen. Mia som ägnat mer än två tredjedelar av sin vakna tid framför internet och datorn, liggandes i soffan, nu satt i densamme och blinkade förundrat med ögonen. Jag kan föreställa mig hur hennes hjärna försökte utarbeta hur hon skulle lösa problemet: skulle hon tvingas sitta på en pall vid väggen för att kunna fortsätta sitt uppkopplade liv och om inte, hur i hela världen skulle hon överleva irl? Carro å andra sidan funderade om inte jag skulle ta med mig hennes dator hem, eftersom hon kanske inte behövde den. När jag påpekade att vi kunde video-Skype:a med varandra de två veckorna vi är ifrån varandra ändrade hon sig, men innan dess var hon fast besluten att ingen dator behövdes. De två tjejerna är syskon, ska sägas.
FAN VAD BRA MUSIK JAG LYSSNAR PÅ NU!
Med det menar jag inte att jag personligen lyssnar på någon bättre musik än någon annan (även om jag innerst inne tycker det ibland) - det vill jag säga ifall någon av läsarna (jag skriver inte "mina läsare", för jag räknar inte med att jag har en sådan skara) upplever någon form av attack mot deras egen smak. Jag påpekar detta av den enkla anledningen att jag på senare tid sökt upp, hittat och tagit till mig en större mängd otroligt bra musik än jag gjort under mitt övriga liv. Mycket kom med bokningen av Way Out West: man börjar kolla upp akterna, och ge varje band och artist en ärlig chans från början, använder sedan Spotify och Last.fm för att hitta liknande artister, och så går det vidare så. Dessutom klev tidningen Mojo in i mitt liv. Jag har alltid tänkt att "internet är min källa till inspiration och idéer". Och all heder åt Allmusic.com, Last.fm och liknande tjänster/sidor, men ett bra musikmagasin med insatt, peppat och litterärt välskrivande människor ger mig mer i nya upplevelser än vilken sida som helst. Pitchfork får höja hatten, Mojo har med ett enda nummer erövrat mig. Liksom Empire gjorde för mitt filmintresse har Mojo serverat minst tio nya potentiella favoriter på mindre än fyra dagar av aktiv läsning. För de som inte gjort det än uppmanar jag er att köpa senaste numret av Mojo, med Fleet Foxes på framsidan. Gört nu!
Nu lägger jag ner datorsittandet till förmån för mer kaffe och kanske lite tyst gitarrspelande (så inte Mia vaknar) innan bilskjutsen kommer vid tio. Det är en mycket speciell man jag ska åka med. Rolig, spännande och intressant, men icke desto mindre speciell och nästan lite skrämmande ibland. Man får så att säga vara uppe på tårna hela tiden. Klockrent och berikande.
Topp Tre Just Nu:
Jag säger inte att jag inte trivats här så klart, och jag har försökt låta mitt hjärta omfamna platsen i den mån jag funnit det möjligt. Men det är ändå, åtminstone i detta nu, Örebro som är mitt hem och min plats att vara. Så det ska bli mycket skönt och roligt att komma dit igen. Jag har saknat riktiga vänner också, ska sägas. Visst känner jag folk i denna stad, och jag har träffat vissa av dem en del. Men det känns ändå som att man inte är en del av deras naturliga liv, att man inte blir ihågkommen när det planeras roliga saker och så vidare. Jag vill minnas att jag skrev något liknande i min blogg (som var en annan då) vid samma tidpunkt förra året, men det tycks stå sig än: jag har knappt umgåtts med folk här, även om de själva gjort mycket saker. Inte ens Johan, som annars varit min go-to-guy, har varit en speciellt regelbunden del av min vardag. Han har skaffat en fin flickvän som han naturligtvis gärna spenderar tid med, och det förstår jag. Men jag kan inte undgå att känna att jag mer och mer tappar något slags fäste, att jag blir mer och mer umbärlig och ersättlig. Det kanske inte stämmer, men det är så det känns. Inget ont om det, det är ju en naturlig process när man flyttar och inte själv peppar på exempelvis festande. Det är lite synd bara, helt enkelt.
Drog för övrigt ut min router jag haft med mig till Mia, igår. Detta innebar att det trådlösa internetet (haha) gav plats för en sladd direkt från väggen. Mia som ägnat mer än två tredjedelar av sin vakna tid framför internet och datorn, liggandes i soffan, nu satt i densamme och blinkade förundrat med ögonen. Jag kan föreställa mig hur hennes hjärna försökte utarbeta hur hon skulle lösa problemet: skulle hon tvingas sitta på en pall vid väggen för att kunna fortsätta sitt uppkopplade liv och om inte, hur i hela världen skulle hon överleva irl? Carro å andra sidan funderade om inte jag skulle ta med mig hennes dator hem, eftersom hon kanske inte behövde den. När jag påpekade att vi kunde video-Skype:a med varandra de två veckorna vi är ifrån varandra ändrade hon sig, men innan dess var hon fast besluten att ingen dator behövdes. De två tjejerna är syskon, ska sägas.
FAN VAD BRA MUSIK JAG LYSSNAR PÅ NU!
Med det menar jag inte att jag personligen lyssnar på någon bättre musik än någon annan (även om jag innerst inne tycker det ibland) - det vill jag säga ifall någon av läsarna (jag skriver inte "mina läsare", för jag räknar inte med att jag har en sådan skara) upplever någon form av attack mot deras egen smak. Jag påpekar detta av den enkla anledningen att jag på senare tid sökt upp, hittat och tagit till mig en större mängd otroligt bra musik än jag gjort under mitt övriga liv. Mycket kom med bokningen av Way Out West: man börjar kolla upp akterna, och ge varje band och artist en ärlig chans från början, använder sedan Spotify och Last.fm för att hitta liknande artister, och så går det vidare så. Dessutom klev tidningen Mojo in i mitt liv. Jag har alltid tänkt att "internet är min källa till inspiration och idéer". Och all heder åt Allmusic.com, Last.fm och liknande tjänster/sidor, men ett bra musikmagasin med insatt, peppat och litterärt välskrivande människor ger mig mer i nya upplevelser än vilken sida som helst. Pitchfork får höja hatten, Mojo har med ett enda nummer erövrat mig. Liksom Empire gjorde för mitt filmintresse har Mojo serverat minst tio nya potentiella favoriter på mindre än fyra dagar av aktiv läsning. För de som inte gjort det än uppmanar jag er att köpa senaste numret av Mojo, med Fleet Foxes på framsidan. Gört nu!
Nu lägger jag ner datorsittandet till förmån för mer kaffe och kanske lite tyst gitarrspelande (så inte Mia vaknar) innan bilskjutsen kommer vid tio. Det är en mycket speciell man jag ska åka med. Rolig, spännande och intressant, men icke desto mindre speciell och nästan lite skrämmande ibland. Man får så att säga vara uppe på tårna hela tiden. Klockrent och berikande.
Topp Tre Just Nu:
- Alela Diane - White As Diamonds, DM Stith - Thanksgiving Moon, Iron & Wine - Upward Over the Mountain och Sufjan Stevens - They Are Night Zombies!! They Are Neighbors!! They Have Come Back From The Dead!! Ahhhh!
- Paul Auster - Brooklyn Follies. Hoppas biblioteket i Örebro har den, eller kan fjärrlåna ut den till mig, eftersom den jag läser är lånad här i stan och jag inte läst ut den än. Skitbra planerat av mig.
- Lego! Jag vill ha det nu, i mängder!
Aktivitet utan dess like!
Här händer det grejer, gott folk! Kanske inte generellt i livet - även om det så klart gör det också - men här på bloggen. Tre inlägg på en dag, när hände det senast? Och vad kan vara så viktigt så jag nödvändigt måste uppdatera denna tredje gång innan jag lägger ned datorn för natten och somnar in till tonerna av total tystnad? Ingenting, är det korta svaret. Det långa svaret är iiiiiiiiiiiiinnnnnnnnnnnnnnnngeeeeeeeeeeeeeeennnnnnnnnntiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinnnnnnnnnnnnnnnnnnnng. Eller jo så klart, jag kommer ju låta redan skrivna ord följas av nya ord. De nya är inte nödvändigtvis bättre än de lite äldre: kanske något snyggare, mer snabbtänkta och lättlärda, men de äldre har erfarenhet och rutin - de har ju trots allt existerat i inlägget ett antal sekunder längre.
Märk nu väl hur varje nytt ord du läser följer direkt på ett äldre. Blir det inte lite bökigt då att endast tänka i binära banor som ny/gammal? Eller det blir genast lite märkligt att föreställa sig att det här ordet är äldre än det här. <--- det där ordet var alltså nytt när jag skrev det, och det kursiverade ordet innan var äldre. Tänker man så är det lätt att halka in i tanken att det nyare är nytt, och att det äldre är gammalt.
Tänk vad flyktigt allt är. Eller det mesta. Kan vara, ska väl sägas. Det var inte min tanke när jag började skriva, det bara blev så här. Men är det inte lite intressant? Det som nyss var nu, är nu nyss. "as the present now will later be past" som Dylan sjöng. Allt rör på sig, förändras och blir något nytt. Eller stannar kvar, blir gammalt, medans det runt omkring förändras.
Huh, nu ska jag kika på det uppdaterade programmet som lagts upp på Way Out Wests hemsida. The Bronx krockar inte med något viktigt, tack och lov. Jag avslutar med en dikt eller text jag skriver efter hand.
As he tied his shoes, his body folded down from the chair,
he could hear noices coming from the other room,
from the shiny gap between the door and the timber floor.
There were childrens voices, and a deeper, almost coarse voice,
like the sound a misused lawnmover would utter if it could produce words.
The children were laughing.
I could hear their high-pitched giggles.
Then I heard a gun go off.
Those giggles from before were there no more,
they had given place to no less high-pitched screams in horror.
The shiny gap between the door and the timber floor
began to fill upp with the deep red color of blood.
I got up, facing the door
and turned the knob.
And there I stood,
facing my own self.
Märk nu väl hur varje nytt ord du läser följer direkt på ett äldre. Blir det inte lite bökigt då att endast tänka i binära banor som ny/gammal? Eller det blir genast lite märkligt att föreställa sig att det här ordet är äldre än det här. <--- det där ordet var alltså nytt när jag skrev det, och det kursiverade ordet innan var äldre. Tänker man så är det lätt att halka in i tanken att det nyare är nytt, och att det äldre är gammalt.
Tänk vad flyktigt allt är. Eller det mesta. Kan vara, ska väl sägas. Det var inte min tanke när jag började skriva, det bara blev så här. Men är det inte lite intressant? Det som nyss var nu, är nu nyss. "as the present now will later be past" som Dylan sjöng. Allt rör på sig, förändras och blir något nytt. Eller stannar kvar, blir gammalt, medans det runt omkring förändras.
Huh, nu ska jag kika på det uppdaterade programmet som lagts upp på Way Out Wests hemsida. The Bronx krockar inte med något viktigt, tack och lov. Jag avslutar med en dikt eller text jag skriver efter hand.
As he tied his shoes, his body folded down from the chair,
he could hear noices coming from the other room,
from the shiny gap between the door and the timber floor.
There were childrens voices, and a deeper, almost coarse voice,
like the sound a misused lawnmover would utter if it could produce words.
The children were laughing.
I could hear their high-pitched giggles.
Then I heard a gun go off.
Those giggles from before were there no more,
they had given place to no less high-pitched screams in horror.
The shiny gap between the door and the timber floor
began to fill upp with the deep red color of blood.
I got up, facing the door
and turned the knob.
And there I stood,
facing my own self.
Godspeed You! Black Emperor - The Dead Flag Blues
Måste bara skriva ned denna monolog, från låten, så jag har den tillgänglig närhelst jag vill läsa den. Be mig om låten, om ni inte har den. Den är makalös, och monologen, med den rösten, det blir inte mycket bättre än så här:
The car is on fire, and there's no driver at the wheel
And the sewers are all muddied with a thousand lonely suicides
And a dark wind blows
The government is corrupt
And we're on so many drugs
With the radio on and the curtains drawn
We're trapped in the belly of this horrible machine
And the machine is bleeding to death
The sun has fallen down
And the billboards are all leering
And the flags are all dead at the top of their poles
It went like this:
The buildings tumbled in on themselves
Mothers clutching babies
Picked through the rubble
And pulled out their hair
The skyline was beautiful on fire
All twisted metal stretching upwards
Everything washed in a thin orange haze
I said, "Kiss me, you're beautiful -
These are truly the last days"
You grabbed my hand
And we fell into it
Like a daydream
Or a fever
We woke up one morning and fell a little further down
For sure it's the valley of death
I open up my wallet
And it's full of blood
The car is on fire, and there's no driver at the wheel
And the sewers are all muddied with a thousand lonely suicides
And a dark wind blows
The government is corrupt
And we're on so many drugs
With the radio on and the curtains drawn
We're trapped in the belly of this horrible machine
And the machine is bleeding to death
The sun has fallen down
And the billboards are all leering
And the flags are all dead at the top of their poles
It went like this:
The buildings tumbled in on themselves
Mothers clutching babies
Picked through the rubble
And pulled out their hair
The skyline was beautiful on fire
All twisted metal stretching upwards
Everything washed in a thin orange haze
I said, "Kiss me, you're beautiful -
These are truly the last days"
You grabbed my hand
And we fell into it
Like a daydream
Or a fever
We woke up one morning and fell a little further down
For sure it's the valley of death
I open up my wallet
And it's full of blood
Reklam-tingle och serier
Nu hade jag skrivit ett långt inlägg här, där jag klagade på en människas klagande. Det kändes fånigt, motsägelsefullt och inte alls i linje med mitt nuvarande humör. Jag råkar nämligen vara på väldigt bra, glatt och så där lite mysigt humör. Alltså får inlägget ge plats åt något positivare.
Sitter just nu och lyssnar igenom lite ogenomlyssnad musik på Spotify. Både egna upptäckter och tips från bland annat Per, Malin (Näslund), Mathias och lite annat. Vet inte hur jag fått tag i Ponytail, men det är ganska underligt och kräisy. Dessutom hörde jag precis en reklam (The Economist, håll öronen öppna) där man tydligen frågat folk var de får sina idéer ifrån. Svaren låter som direkt tagna från den där skivan som följde med Engelska A-boken, där olika människor läser upp diverse konversationer, men så där onaturligt pedagogiskt och artikulerande. Det gick nästan en rysning genom ryggen när jag hörde det, och det var nog inte av det bra slaget. Eller jo, det var det ju så klart, minnen är för mig oftare positiva än negativa - även om sakerna man minns i sig var negativa. Märkligt det där, för jag tror inte de flesta jag pratat minnen med upplever det så, att även de negativa minnena upplevs med någon slags positiv känsla. Nostalgi skulle jag vilja kalla den känslan, men det är det ju egentligen inte heller. Fast jo. Eller. Joej?
Malin (återigen Näslund), och delvis Claes, har försökt peppa mig att se So You Think You Can Dance (hädanefter det tydligen vedertagna 'sytycd'). Jag tittar ju, som de flesta som känner mig vet, inte på tv-serier, och då i synnerhet inte på icke-fiktiva (fiktiva som exempelvis ER, Mad Men, How I Met Your Mother etc.). Nu drog visserligen Malin en rad rätt bra argument för serien, och det lilla jag sett är ju faktiskt på riktigt ganska underhållande. Faktum kvarstår dock att jag har svårt att först och främst finna tid och vilja att följa dessa serier när de går på tv. Att ladda ned dem är ju ett alternativ, men det är samma sak där med tid och vilja. När jag då har tid och vilja för något att titta på, så finns det alldeles, ALLDELES för många lång- och kortfilmer jag vill se för att ägna tid åt serier. Och, om det mot all förmådan är en serie jag vill se, så står fortfarande serier som Band of Brothers, Generation Kill, Sopranos och Carnivàle snäppet högre än reality-serier. Nu lovade jag Malin att titta på det med henne/dem i Gbg när jag är där, om det ges tid. Men mer blir det nog inte. Jag har upptäckt att jag är en av mycket få personer som inte följer/tittar någorlunda regelbundet på någon serie. Jag kanske missar massor? Är jag tråkig, rent av?
På tal om tråkig så har jag återigen tröttnat på att skriva innan jag kommit fram med något vettigt. Vettigt ens för mig själv att läsa igenom en gång till. Jag borde börja vara vaken längre på nätterna igen, så jag kanske får fram lite av den där stämningen jag behöver för att kunna skriva saker jag vill skriva om. Stora saker, och små saker, men saker som känns viktiga och väsentliga för mig och andra. För mig främst kanske, att få ut, men möjligen för andra att läsa. Tänka på, känna efter. Inatt kanske är natten jag tar tag i det, om det ska bli innan jag åker tillbaka till Örebro. Där lär jag inte göra annat än vara vaken för länge och fundera på saker. Och umgås med mina karlar, och göra karliga saker som involverar blod, död, idrott och säkert lite bromance också. Och träffa Malin (Radegård). Och umgås med grannar igen!
Äsch, I'm off.
Topp Tre Just Nu:
Sitter just nu och lyssnar igenom lite ogenomlyssnad musik på Spotify. Både egna upptäckter och tips från bland annat Per, Malin (Näslund), Mathias och lite annat. Vet inte hur jag fått tag i Ponytail, men det är ganska underligt och kräisy. Dessutom hörde jag precis en reklam (The Economist, håll öronen öppna) där man tydligen frågat folk var de får sina idéer ifrån. Svaren låter som direkt tagna från den där skivan som följde med Engelska A-boken, där olika människor läser upp diverse konversationer, men så där onaturligt pedagogiskt och artikulerande. Det gick nästan en rysning genom ryggen när jag hörde det, och det var nog inte av det bra slaget. Eller jo, det var det ju så klart, minnen är för mig oftare positiva än negativa - även om sakerna man minns i sig var negativa. Märkligt det där, för jag tror inte de flesta jag pratat minnen med upplever det så, att även de negativa minnena upplevs med någon slags positiv känsla. Nostalgi skulle jag vilja kalla den känslan, men det är det ju egentligen inte heller. Fast jo. Eller. Joej?
Malin (återigen Näslund), och delvis Claes, har försökt peppa mig att se So You Think You Can Dance (hädanefter det tydligen vedertagna 'sytycd'). Jag tittar ju, som de flesta som känner mig vet, inte på tv-serier, och då i synnerhet inte på icke-fiktiva (fiktiva som exempelvis ER, Mad Men, How I Met Your Mother etc.). Nu drog visserligen Malin en rad rätt bra argument för serien, och det lilla jag sett är ju faktiskt på riktigt ganska underhållande. Faktum kvarstår dock att jag har svårt att först och främst finna tid och vilja att följa dessa serier när de går på tv. Att ladda ned dem är ju ett alternativ, men det är samma sak där med tid och vilja. När jag då har tid och vilja för något att titta på, så finns det alldeles, ALLDELES för många lång- och kortfilmer jag vill se för att ägna tid åt serier. Och, om det mot all förmådan är en serie jag vill se, så står fortfarande serier som Band of Brothers, Generation Kill, Sopranos och Carnivàle snäppet högre än reality-serier. Nu lovade jag Malin att titta på det med henne/dem i Gbg när jag är där, om det ges tid. Men mer blir det nog inte. Jag har upptäckt att jag är en av mycket få personer som inte följer/tittar någorlunda regelbundet på någon serie. Jag kanske missar massor? Är jag tråkig, rent av?
På tal om tråkig så har jag återigen tröttnat på att skriva innan jag kommit fram med något vettigt. Vettigt ens för mig själv att läsa igenom en gång till. Jag borde börja vara vaken längre på nätterna igen, så jag kanske får fram lite av den där stämningen jag behöver för att kunna skriva saker jag vill skriva om. Stora saker, och små saker, men saker som känns viktiga och väsentliga för mig och andra. För mig främst kanske, att få ut, men möjligen för andra att läsa. Tänka på, känna efter. Inatt kanske är natten jag tar tag i det, om det ska bli innan jag åker tillbaka till Örebro. Där lär jag inte göra annat än vara vaken för länge och fundera på saker. Och umgås med mina karlar, och göra karliga saker som involverar blod, död, idrott och säkert lite bromance också. Och träffa Malin (Radegård). Och umgås med grannar igen!
Äsch, I'm off.
Topp Tre Just Nu:
- Geeshie Wiley - Last Kind Words Blues, alternativt David Johansen/Larry Saltzman - The Last Kind Words
- Tidningen Empire. Jag tokpeppar all film, tack vare den.
- Singoalla-kakor! Kaffe och de, guuud vad bra! (jag återupptäckte det precis)
- Edit: det blir en fjärde här, jag ber om ursäkt. Eller det gör jag ju inte, eftersom det är min blogg! Så ni får leva med det! WÖÖÖÖÖÖÖÖHHH!!!
Ok, here goes: When The Levee Breaks: Mississippi Blues Rare Cuts 1926-1941, båda skivorna. Spotify-länkar: CD A och CD B. De öppnas tyvärr i samma fönster, så gör något åt det.
Way Out Bäst
Nu kan man tycka att ordvitsen var värdelös, vilket man då så klart skulle ha helt rätt i. Det ändrar inte det faktum att festivalen som givit upphov till min dåliga humor (för den var bra innan, vad man än kan tro) har visat sig ha en sjukt vass line-up. Jag var peppad på Accelerator förra året, men det här kan ju mycket väl komma att toppa det. Jag drar de största utropstecknena som jag ser dem nu:
Nu sitter jag för övrigt och dricker snabbkaffe, samtalar med vänner och börjar känna hur det spritter lite i kroppen inför hemfärd. Det är två veckor kvar, men jag känner redan nu att det börjar bli dags. Tittade på lite UFC idag och insåg att det kan bli skitkul att sitta med Philip och kolla på det. Han dessutom ska jag gå på Public Enemies med, möjligen redan samma dag jag kommer hem. Per blev glatt överraskad av min tidigare hemkomst och tokpeppade på fotboll, och Mathias nämnde samma sak idag. Här i stan (Lidköping) har jag haft mysigt, soft, lugnt och trevligt. Men jag har saknat dessa aktiviteter, och dessa människor. Staffan, Anni, Emma osv. Att ha sällskap i de intressen jag har, som jag inte riktigt har här i stan alla gånger. De jag vill träffa här har ju dessutom sina egna liv här, egna umgängen och egna intressen, som jag inte är inkluderad i.
Nog om detta, nu ska jag återgå till internetumgänge, sista kalla kaffet och kanske lite DS-spelande. Min tand ramlar förresten sönder mer och mer, och jag blir mindre och mindre sugen att gå till tandläkare och lägga alla världens pengar på detta.
Topp Tre Just Nu:
- Wolfmother! De utannonserade detta för någon dag sedan och jag höll på att gå i taket. Mycket bra låtar, klockren sångare och tydligen riktigt bra live.
- The Bronx. Det här har ju tagit mig med storm. Jag har inte kikat något live-framträdande, men om de är ens hälften så bra som jag hört så kan det här tävla om förstaplatsen med Wolfmother.
- Svårt val. Beirut ligger ju bra till så klart, det ska bli spännande och mysigt att se. Men då finns ju också Andrew Bird, Antony & the Johnsons, Calexico och Wilco, för att nämna några, där och nafsar.
Nu sitter jag för övrigt och dricker snabbkaffe, samtalar med vänner och börjar känna hur det spritter lite i kroppen inför hemfärd. Det är två veckor kvar, men jag känner redan nu att det börjar bli dags. Tittade på lite UFC idag och insåg att det kan bli skitkul att sitta med Philip och kolla på det. Han dessutom ska jag gå på Public Enemies med, möjligen redan samma dag jag kommer hem. Per blev glatt överraskad av min tidigare hemkomst och tokpeppade på fotboll, och Mathias nämnde samma sak idag. Här i stan (Lidköping) har jag haft mysigt, soft, lugnt och trevligt. Men jag har saknat dessa aktiviteter, och dessa människor. Staffan, Anni, Emma osv. Att ha sällskap i de intressen jag har, som jag inte riktigt har här i stan alla gånger. De jag vill träffa här har ju dessutom sina egna liv här, egna umgängen och egna intressen, som jag inte är inkluderad i.
Nog om detta, nu ska jag återgå till internetumgänge, sista kalla kaffet och kanske lite DS-spelande. Min tand ramlar förresten sönder mer och mer, och jag blir mindre och mindre sugen att gå till tandläkare och lägga alla världens pengar på detta.
Topp Tre Just Nu:
- Umgänge med Mia, har visat sig vara riktigt soft senaste tiden.
- Stan-häng, som det också blivit mycket på sista tiden.
- En bra avslutning på en fin sommar tycks vara på intågande, i alla ovan nämnda former.
En del insikter och lite tips
Sitter just nu och skriver en avslutande statusuppdatering på Facebook, innan det bär av mot sängen. Vet inte vart behovet att skriva ett sådant innan kommer ifrån, men göras måste det oavsett. Det lyder "bloggskrivande, följt av Travels in the Scriptorium och Devil Summoner, får avsluta kvällen". Men jag ljuger ju så klart, egentligen slösurfar jag på mjukporr-sidor och lyssnar på RixFM, jag vill bara inte skriva det på Facebook.
Nej ok, Travels in the Scriptorium är boken för stunden (och jo, jag ska så klart läsa den och inte slösurfa). Nu har jag äntligen kommit lite in i den, och måste medge att Paul Auster tycks kunna bli ännu en favorit. Har tidigare bara läst en av tre delar i hans New York Trilogy, och den älskade jag, så jag har både mycket kvar att upptäcka och redan fått en bra start. I övrigt väntar jag på att William Faulkners As I Lay Dying ska anlända från inhandlingsstället. Har länge varit sugen på den, mycket på grund av namnet och framsidan på den utgåvan jag sett i butik, men mest för de två sidor jag läste i Amandas exemplar. Den hade något ödesmättat och svårdefinierat dystert över sig: mycket på samma sätt som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas sög den in mig och suddade ut alla idéer om att det var fiktion; i Söderbergs bok var jag Tyko Glas - vilket med tanke på hans karaktär blir smått obehagligt och jobbigt. Så det ska helt klart bli spännande, också för att jag känner mig osoft obevandrad i både klassisk och modern "stor" litteratur. Efter Doktor Glas inser jag att jag har missat mycket som faktiskt griper tag i en på riktigt.
I kontrast till detta blir det nog lite Devil Summoner på DS:et innan bokläsningen. Alternativt något annat spel, men ett spel blir det i alla fall. Det är ett skönt avstånd mellan att spela handhållet spel i sängen, och att läsa. Man får ut något av båda, men på helt olika vis, och kvällen/natten avslutas berikat på något vis.
Det har varit obefogat dåligt med uppdateringar här, det vet jag. Tiden har funnits; jag har inget annat än tid till hands. Det är nog lusten och "kreativiteten" som saknats. Eller åtminstone för att skriva. Jag känner nog inte att jag egentligen har så mycket i en blogg att göra egentligen. Ska jag skriva så ska det vara mer "på riktigt". Det kan tyckas möjligt att göra här, och kanske till och med idealt. Dock lockas jag inte på något sätt att vara vare sig kreativ och skriva litterärt i denna form längre, eller skriva som det mest var tänkt med bloggar, biografiskt. Så när jag väl gör det blir det oftast för att jag kanske inte har något bättre för mig, eller för att jag känner lite press att göra det.
Det här är lite märkligt kan tyckas, även för mig. Det tog mig lite på sängen faktiskt, nu när jag skrev det. Men så är det. Jag har annars mycket jag vill ha sagt, eller vill diskutera. Dessutom vill jag gärna göra intressanta saker, som att fota olika spännande serier, eller lära mig rita. Skriva ingår ju naturligtvis i detta, men när jag väl tar mig för att sätta mig här så kommer inget jag vill få ner.
Därför blir det istället dessa smått meningslösa inläggen om läsning och DS. Kanske inte meningslöst för alla, eller ens för mig (något måste det ju ge, eftersom jag fortsätter göra detta), men långt mindre händelserikt än det kunnat vara. Kanske borde jag bättra mig, liksom bara ta tag i det och försöka. Vem vet, något kreativt och stort kan ju växa fram. Eller så borde jag en gång för alla inse att trots min förkärlek för teknik och alternativa metoder för kommunikation så är blogg inget för mig. Vem vet, tiden får utvisa. Nu ska jag återgå till old-school sysselsättningar och dricka lite mjölk.
Topp Tre Just Nu (får leva kvar, det underhåller mig lite att ömsom faktiskt ha Topp Tre saker som är bra, och att inte ha något alls och tvingas improvisera/hitta på så folk tror att jag har det. Jag berättar inte när det ena eller det andra gäller, dock):
Nej ok, Travels in the Scriptorium är boken för stunden (och jo, jag ska så klart läsa den och inte slösurfa). Nu har jag äntligen kommit lite in i den, och måste medge att Paul Auster tycks kunna bli ännu en favorit. Har tidigare bara läst en av tre delar i hans New York Trilogy, och den älskade jag, så jag har både mycket kvar att upptäcka och redan fått en bra start. I övrigt väntar jag på att William Faulkners As I Lay Dying ska anlända från inhandlingsstället. Har länge varit sugen på den, mycket på grund av namnet och framsidan på den utgåvan jag sett i butik, men mest för de två sidor jag läste i Amandas exemplar. Den hade något ödesmättat och svårdefinierat dystert över sig: mycket på samma sätt som Hjalmar Söderbergs Doktor Glas sög den in mig och suddade ut alla idéer om att det var fiktion; i Söderbergs bok var jag Tyko Glas - vilket med tanke på hans karaktär blir smått obehagligt och jobbigt. Så det ska helt klart bli spännande, också för att jag känner mig osoft obevandrad i både klassisk och modern "stor" litteratur. Efter Doktor Glas inser jag att jag har missat mycket som faktiskt griper tag i en på riktigt.
I kontrast till detta blir det nog lite Devil Summoner på DS:et innan bokläsningen. Alternativt något annat spel, men ett spel blir det i alla fall. Det är ett skönt avstånd mellan att spela handhållet spel i sängen, och att läsa. Man får ut något av båda, men på helt olika vis, och kvällen/natten avslutas berikat på något vis.
Det har varit obefogat dåligt med uppdateringar här, det vet jag. Tiden har funnits; jag har inget annat än tid till hands. Det är nog lusten och "kreativiteten" som saknats. Eller åtminstone för att skriva. Jag känner nog inte att jag egentligen har så mycket i en blogg att göra egentligen. Ska jag skriva så ska det vara mer "på riktigt". Det kan tyckas möjligt att göra här, och kanske till och med idealt. Dock lockas jag inte på något sätt att vara vare sig kreativ och skriva litterärt i denna form längre, eller skriva som det mest var tänkt med bloggar, biografiskt. Så när jag väl gör det blir det oftast för att jag kanske inte har något bättre för mig, eller för att jag känner lite press att göra det.
Det här är lite märkligt kan tyckas, även för mig. Det tog mig lite på sängen faktiskt, nu när jag skrev det. Men så är det. Jag har annars mycket jag vill ha sagt, eller vill diskutera. Dessutom vill jag gärna göra intressanta saker, som att fota olika spännande serier, eller lära mig rita. Skriva ingår ju naturligtvis i detta, men när jag väl tar mig för att sätta mig här så kommer inget jag vill få ner.
Därför blir det istället dessa smått meningslösa inläggen om läsning och DS. Kanske inte meningslöst för alla, eller ens för mig (något måste det ju ge, eftersom jag fortsätter göra detta), men långt mindre händelserikt än det kunnat vara. Kanske borde jag bättra mig, liksom bara ta tag i det och försöka. Vem vet, något kreativt och stort kan ju växa fram. Eller så borde jag en gång för alla inse att trots min förkärlek för teknik och alternativa metoder för kommunikation så är blogg inget för mig. Vem vet, tiden får utvisa. Nu ska jag återgå till old-school sysselsättningar och dricka lite mjölk.
Topp Tre Just Nu (får leva kvar, det underhåller mig lite att ömsom faktiskt ha Topp Tre saker som är bra, och att inte ha något alls och tvingas improvisera/hitta på så folk tror att jag har det. Jag berättar inte när det ena eller det andra gäller, dock):
- Återupptäckt av ensam-fika. Detta kan bli en mycket trevlig bokläsar-period
- Sufjan Stevens, liksom. Herre gud
- Kaffe, te-kakor med ost och skinka, och ett stort glas mjölk
