ppeeddeerr

att upptäcka saker ibland.

Här har jag gått en stor del av ett liv - det har hunnit bli 27 år - och haft massa tankar och känslor jag velat få ut. Det är väl de senaste åren de vuxit sig riktigt starka, men de har nog egentligen alltid varit en del av mig.

Det är en känsla av att det är något mycket fel med oss människor.

Nu låter det väldigt negativt och cynisk, så klart. En del av mig är nog ganska cynisk också, fortfarande. Men i grund och botten handlar det om en känsla av sorg, och tragik. Det känns som att vi har så mycket att ge, så fina saker att säga varandra, så mycket kärlek att dela med oss av och ta till oss. Men vi gör inte det. Varför inte då?

Anledningarna är troligen alldeles för många för att jag ens ska ha en minimal uppfattning av dem, men en sak jag under all denna tid - 27 år - velat har varit att vi ska sluta vara rädda för varandra. Att vi ska våga sträcka ut händerna och be om hjälp. Att jag ska våga titta dig i ögonen och säga "jag vill inte vara ensam". Att du ska kunna bryta ned skyddsmuren och trots alla olikheter kunna säga "jag vill älska dig".

Vi är rädda, tror jag. Rädda för att dö, rädda för ensamhet, rädda för olikhet och rädda för att man i slutet av livet ska vara lämnad i ett rum med sig själv som den enda som förstår en. Det vill inte jag. Jag vill ha någon, om inte alla, där med mig, och att vi då åtminstone ska ha försökt förstå varandra. Jag vill att du ska ha mig där - oss där - tillsammans med dig, och att vi ska förstå varandra. Älska varandra.

Det här låter ju kanske otroligt fånigt. Jag har slutat bry mig om det. Kärlek och närhet har alltid, även under det glada sjuttiotalet, varit lite ocoolt. Men det handlar inte om vad som är häftigt att säga till andra, eller vad som utgör en snygg textrad i en låt. Kärlek och närhet har alltid varit viktigare än så.

Varför jag kom att tänka på detta nu var för en konsert med Simon & Garfunkel jag tittade på nyss. Två låtar i synnerhet: Bridge Over Troubled Waters och Sound of Silence. Det kan mycket väl vara två av deras absolut mest välkända låtar. Det gör dem inte mindre aktuella, och otroliga.

Sound of Silence är i stort sett rakt igenom vad jag försökt få ord på med denna blogg, med mina spellistor, med mitt liv. Under den milda sången och de vackra stämmorna vilar en frustration och ett försök att nå ut som inte ens punken kan överträffa. Vi spenderar hela våra liv rörandes runt andra människor, ändå ser vi inte varandra. Vi gör inte ett försök att lyssna på varandra, eller ens uppmärksamma att vi alla finns i samma värld. Det hade kunnat räcka med en blick och ett leende. Eller varför inte ett "hej". Det finaste vore en kram och ett faktiskt ärligt undrande "hur är det med dig?". Det är den här frustrationen låten framför, som jag också känner.

Bridge Over Troubled Waters summerar å andra sidan med vartenda ord hur jag känner för er, för dig som läser det här. Så här vill jag att vi ska känna för varandra. Det handlar troligen om kärleken till en specifik person, men sätter man den ihop med Sound of Silence så tycker jag man har den perfekta duon låtar.

Fler låtar än dessa två behövs inte, har aldrig gjort. Det är med dessa två låtars budskap vi kan hitta varandra.

Så fortsätter resan.

Den första delen var alltså viktigaste skivorna för mig, de som på något sätt haft stor påverkan på mitt liv och mina förehavanden.
Nu tänkte jag lista de viktigaste händelserna i mitt privatliv. Jag börjar med de fem absolut största. De får liksom en helt egen del, vilket kommer ha sin förklaring när man läser vad det är. Men eftersom fem saker under tio år är alldeles för lite för att summera ett liv så lägger jag in ett antal till, som liksom får hamna lite "under". Jag vill absolut inte säga mindre viktiga saker, bara inte lika stora som dessa fem.

Pojke möter flicka, hösten 2000

Ja, hur beskriver man det här? Vi träffades av en slump, egentligen. Min vän stötte på henne på en stadsfest, jag stötte på hennes vän, men egentligen ville vi båda ha varandra. Efter lite smygande och trixande lyckades vi styra upp det bakom vännernas ryggar. De lider inte idag. Det gör inte heller Karro och jag.
Det är svårt att på något sätt summera vad vi haft ihop under denna tid, och ens vad vi har nu. Allt har blivit större, bättre, viktigare, roligare, trevligare och finare på alla sätt. Varenda detalj i mitt liv har fått en innebörd och lite av ett finare skimmer. Mer tänker jag inte försöka säga.

Byter ändlösa dagar mot ändlösa nätter, hösten 2003

Tierp blir till Sandviken, runt den sista augusti 2003, när jag flyttar hemifrån och lämnar min mors hemlagade mat och hyperstädade lägenhet. Eller ja, den hemlagade maten följer med ett bra tag, men ni förstår.

Att byta Tierp mot Sandviken innebär en hel del saker. Nya vänner, nya rutiner och platser att vara på, nya tankar och känslor. Om ni läst förra inlägget om betydelsefull musik så ser man ganska tydligt när och var detta börjar ta form. Utan vänner som Mikael Granath, Marcus Johansson, Claes Larsson, Marcus Stoor och ett stort antal till (ursäkta att jag inte nämner alla. Det här är ingen tävling, ni vet vilka ni är.) så hade jag gått miste om väldigt väldigt mycket fint. Mitt filmintresse föddes i princip tack vare Marcus, och jag vill minnas att Claes redan för alldeles för många år sedan nämnde Sufjan Stevens för mig. För att inte nämna den underbara vänskap vi hade.

Tid för reflektion, hösten 2003-våren 2004

Nu händer det grejer. Förhållandet tar slut, och tack vare det inser jag att något i mig har gått förlorat. Den där softa, härliga personen jag trodde att jag var hade försvunnit för flera år sedan och ersatts av någon slags cynisk, arg, ledsen och distanserad karaktär.

Efter en kanske lite för djup dykning ner i ens eget inre är det lätt att fastna vid allt som är "fel" med en själv. Men istället för att göra det börjar jag se vad jag vill vara, hur jag vill må, vad jag vill känna istället. Om jag inte är den jag vill och kan vara, varför ändrar jag inte bara på det? Så jag slutar dricka alkohol helt, och låter mig återigen börja känna saker. Allt som gicks igenom är för mycket för att nämna här, men låt oss bara säga att de som kände mig innan, och fortfarande gör det, vet att det inte är samma människa nu som då. Det var en otroligt jobbig tid, men också den mest givande jag varit med om.

Christer Karlsson, 09-06-1982 - 18-08-2004

Vi hade egentligen glidit ifrån varandra en del när han tog livet av sig. Då var han ganska djupt inne i knark och i allmänhet ett osoft liv. Han hade precis kommit ut från avgiftning och skickades hem fylld med känslor. Vad gör man när man efter en lång tids knarkande och avtrubbande helt plötsligt får tillgång till alla dessa känslor man försökt döva med knarket?

Han hade bott hos oss under långa perioder när han inte vågade bo hemma, och han och min mor fick ett band han inte längre kunde ha (hans mor hade själv dött i lungcancer ett antal år innan vi lärde känna varandra). Vi gled ifrån varandra, men han var mer bror till mig än jag kan säga att jag och min biologiska är.

Ingegerd Andersson, 05-06-1948 - 21-03-2006

Vad skriver man här? Min mor dog. Vi vet egentligen inte precis varför. Hon åkte in till sjukhus på grund av något, och sedan hade det tydligen brustit efter operationen så hon dog av blodförgiftning.

Eller något sådant.

Jag vet inte hur många gånger jag kommit på mig själv med att tänka "åh, det här måste jag ringa mamma och berätta". Det är svårt att bli den här universitetsstudenten, med en väldigt fin flickvän (hon älskade Karro nästan lika mycket som mig), en personlighet jag äntligen tycker om...och känna stolthet, när jag inte kan dela den med henne. Man vill kunna ringa och säga "jag fick VG på B-uppsatsen!" eller "Vet du...vi ska gifta oss.".

Men det kan jag inte.

Jag har fina människor runt omkring mig, och speciellt Karros föräldrar har varit otroliga. Det är jag tacksam för. Och jag har väldigt varma minnen att plocka fram när det ibland känns extra tungt.

---

Det var de fem största "händelserna" för mig personligen. Det finns bra många fler (och några kommer jag nämna här nere), och det finns många många detaljer som jag inte räknat upp. Men det får räcka, efter att ha suttit och funderat över dessa fem känns det lite nog med "livsförändrande saker" och jag vill gå vidare mot lättsammare saker nästa del.

Men, som utlovat, här kommer andra tillfällen och saker som inträffat som också de haft en stor påverkan på mig under de gågna tio åren (utan någon som helst kronologisk eller rangordning):

• Kungen i Sandviken. Jag har fortfarande inte stött på en bättre mötesplats för musikintresserade än det. Det var en kort men fin tid vi hade, stället och jag.
• Malin Nilsson i Majorna (tidigare Kungsbacka). Skör och Håkan-kär, underbart fin och speciell. Och skickar mig Mega Man som pärlplatta, det säger nästan allt.
• Way Out West 2009 som tog det här med musikupplevelser till en helt ny nivå. Grizzly Bear, Bon Iver, Wolfmother, Andrew Bird och The Bronx. Peter Broderick för tusan! Satt och grät i Karros famn när karln går mellan kyrkbänkarna och ropar ut sin själ i fyra stämmor.
• Basketkvällar på bruket i Sandviken. Med lite folköl och gott sällskap gjorde det här somrarna underbara.
• "Mina grabbar" här i Örebro. FIFA-kvällar, hemsidearbete, filmskapande, innebandy-onsdagar, mjukistorsdagar som aldrig blir av, dålig-film-kväll-in-the-works osv. Det var länge sedan jag hade ett så här soft gäng vänner.
• Universitetsliv. Jag hann hoppa av skolan, slacka runt ett tag, och jobba som telekommunikatör 1½ år innan jag tog tag i livet och började på komvux för att styra upp något soft. Det ledde till Örebro och Filmprogrammet. Klockrent och roligt.
• Claes Larsson - Det är något med den här karln som gör att jag blir glad i hjärtat när jag tänker på honom. En av få människor från Sandviken jag fortfarande har lite kontakt med, och en av få jag faktiskt vill träffa nästan hela tiden. Guld och blommor, är han.
• Prag-resa. Nu är klockan 02:33 och jag har ingen som helst aning när vi gjorde den här trippen, men den var bra fin. Belaggio hette hotellet, och en kypare på en "finare" restaurang förklade notan för oss, ifall vi inte visste hur man gav dricks.
• The Thin Red Line väljer jag att för första gången äntligen se. Det slutar i att jag går in i sovrummet gråtandes och verkligen helt förstörd ligger där och har ont i hjärtat för livet, människor och hur vi behandlar varandra. Vad kallar man det?
• Siluettmålning av min person på väggen i mitt rum när jag bodde hos min mor. Hon målade den otroligt snyggt, så pass att jag alltid blev lite rädd när jag gick förbi utanför och trodde det stod någon där.
• Dreads hinner jag både skaffa och göra mig av med. Likaså piercingarna. Tatueringarna är lite svårare att göra sig av med dock, men två har det vilket fall hunnit bli. Den ena snyggare och vettigare än den andra.
• Esmeralda heter katten vi, eller jag, nyligen fått. Min första "egna" sådan sedan Pricken när jag var liten. "Bullen" eller "Grodan" har vi tydligen helt ologiskt börjat kalla henne också.
• Sickmunk, namnet på ett i retrospekt rätt värdekasst nu-metalband jag var med i en tid. När jag väl hade börjat hitta något intressant och eget att skapa hade jag redan flyttat till Sandviken och hade svårt att styra upp något vettigt med de jag kände där. Jag som ville göra mörk och svår hardcore!
• Säljer mina spelkonsoller, köper igen, säljer ena, köper igen, säljer alla och köper ritplatta. Köpter sedan återigen spelkonsollerna. Jag vet inte om det är rätt återgivet, men ni förstår ju. Jag har alltså två nu. De har varit både noll och en i varierande antal gånger. Märkligt hur man kan vara så säker på sina beslut.
• Hittar Erlend Loe och läser de kanske mest inspirerande böckerna jag någonsin läst, Doppler och Expedition L.
• Tar upp kontakt med folk jag lite "missat" när jag bodde i Sandviken. Man inser ganska snabbt hur mycket fint folk det finns, och som man inte ser för att man redan umgås med så många. 00-talet var bara början på sådana kontakter, dags att make amends så att säga.

Det får nästan räcka för den här gången känner jag. Jag är för trött för att komma på mer, och det ser ut som att det redan nu är ett ganska massivt inlägg. Så håll till godo till nästa del.

kram

Så var liksom ett helt årtionde förbi. Eller ja, det var ju snart två månader sedan, men jag tycker inte det gör något att ge det lite tid, en stund att sjunka in.

Jag hade tänkt försöka summera 00-talet, det föregående årtiondet, med några på varandra följande inlägg. Det är alltså inte en summering för hela världen, eller ens för oss svenskar. Nej, det här är tänkt bli en liten färd genom det förra årtiondet som jag såg det. Först ut blir det musikaliskt. Jag vill tydliggöra redan nu att det inte handlar om det bästa skivorna för föregående tid, utan de som på ett eller annat sätt betytt mest. Efter en del krånglande med idén om att det naturligtvis måste vara fem eller tio bidrag så slopade jag konventionerna och körde på åtta. Åtta solida val, vill jag tycka. Det här är alltså de åtta, om jag nu inte missat något, albumen som enligt mig gjort mest för mitt liv, mitt musikintresse och mina känslor och tankar. Så håll till godo:

Charta 77 - Sagan Om Världens Mest Hypade Band, 2000

Den enda skivan jag köpt för egna pengar på skivbutiken i Tierp som jag faktiskt både blev nöjd med, och som jag har kvar. Som musikalisk upplevelse är den möjligen inte det mest inflytelserika (för min smak) som jag kan ha på en sådan här lista, men däremot öppnade den upp en helt ny sida av mitt lyssnande, nämligen idén med konceptskivor. Att skriva en hel skiva med en tanke – eller i det här fallet en historia om ett band – var för mig något, om inte nytt så åtminstone för första gången riktigt spännande, givande och involverande. Helt plötsligt började jag leta efter sammanhang i skivor, gemensamma trådar och teman som byggde upp ett musikaliskt verk. Utan denna vet jag inte när, eller om, jag hade uppskattat musik som postrock över huvudtaget. Cult of Lunas Salvation hade troligen inte fått samma genomslag för mig om jag inte tidigare hade lärt mig älska idén att bygga ett samband.

Deftones – White Pony, 2000

Nu-metal, vad det nu än var, tog upp en stor del av mitt inre liv under en tid. Band som KoRn var nästan allt jag lyssnade på. Musik där starka känslor uttrycks, men med skrik och hård musik, hårda ord och en enorm ilska och besvikelse mot världen och livet. Vanlig sång var ett svårt ämne för mig, då jag ofta tyckte det lät krystat och oäkta (vilket kanske ter sig märkligt i kontrast till allt skrikande i denna typ av musik), och jag hade i allmänhet svårt för mjukare uttryck av större känslor. Detta tills jag uppptäckte både bandet Deftones och specifikt denna skiva. Helt plötsligt insåg jag någonstans att musik inte per automatik är ”kommersiell” (vilket för mig var samma sak som ”dynga” då) och tråkig bara för att produktionen är påkostad, ljudet slipad och känslorna mer ödmjuka än allt annat jag lyssnade på. Här blandas kärleksförklaringar med melankoli och svårigheter med närhet, på ett sätt som gör att jag fortfarande, långt efter att nu-metal som genre försvunnit ur mitt liv, fortfarande ibland tar fram skivan och återupptäcker det vackra i den.

Explosions In The Sky - The Earth Is Not a Cold Dead Place, 2003

På tal om postrock. Det var inte första låtarna I genren jag upplevde (mer om det I låtlistan senare), men däremot den första hela skivan jag började ta till mig som en helhet, som en liten samling låtar som förmedlade en större gemensam känsla. Första låten, First Breath After Coma, var för mig helt magisk. Jag förstod inte hur man med så enkla medel kunde skapa sådan poesi och komma så långt in i ens hjärta, helt utan text eller sång. Jag tror dessutom att det här var den första skivan jag grät till när jag lyssnade på. Visst hade vissa låtar tidigare kunnat förknippas med specifika minnen, men jag var ändå inte den som grät till musik, inte innan den här. Och det var dessutom inte för några smärtsamma minnen jag grät, utan för det oerhörda och det vackra i musiken. Det var som att naturen själv sjöng för mig.

Death Cab For Cutie – Transatlanticism, 2003

Det mesta på den här listan tycks ha haft en uppmjukande och värmande effekt på mig och mitt musiklyssnande. Samma sak gäller då Transatlanticism, som jag liksom förra skivan i listan tillskriver min tid och mina vänner i Sandviken. Om man får kalla det här indie, så vågar jag påstå att det var det absolut första indie jag över huvudtaget accepterade, och definitivt det första indie jag lärde mig älska. Liksom jag nämnde med Deftones så hade jag svårt för mjuka uttryck av känslor, nästan oavsett ämne. Att då bli helt nedslagen av låtar om bland annat avstånd mellan människor och förlorade känslor i ett förhållande blev nästan för mycket. Det är svårt att avgöra, men jag tror att det var denna skiva som fick mig att uppskatta textförfattande på ett helt nytt plan. Från att egentligen bara lyssnat på innebörden av texter förr märkte jag att jag gång på gång ville läsa och höra exakt, ord för ord, vad det var Ben Gibbard skrev och hur han skrev det. Det kan mycket väl ha varit denna skiva som också fick mig intresserad av skriven poesi, och i förlängningen också att själv verkligen tänka över hur och vad jag skriver.

The Blood Brothers - ...Burn, Piano Island, Burn, 2003

Marcus Stoor kom med skivan hem till mig en dag, och tyckte vi skulle lyssna på det enligt han “bästa just nu”. Jag tyckte det lät skit. Det dröjde mig ett halvår till innan jag återigen snubblade över skivan, och då med lite nya öron och intryck gav skivan en till chans. Om man lyssnar på exemeplvis Converge – Jane Doe, som var den typ av hardcore (om man kan kalla dem det) jag lyssnade på tidigare, och sedan lyssnar på denna så förstår man ganska snabbt varför jag hade haft svårt för det. Dels så var mycket av musiken bara galen och underlig, med väldigt spattigt och oprecist trumspelande, gitarrer som försökte skapa någon slags märklig harmoni genom kaos, och två sångare med helt olika sångstilar; den ena med en pipig, gapig och falsk röst; den andra med någon slags djup oslipad berättarröst. Allt detta var precis, denna andra gång av lyssning, det som fick mig att förälska mig i dem. Texterna berörde en del viktiga ämnen, precis som en stor del av hardcore-scenen i stort gör, men här använde man en teatralisk, nästan operalik, framställning, med tongångar som för tankarna till filmisk apokalyps, och sång som blandar galna skrik med en ganska intensiv stämma. Det är svårt att sätta fingret på specifika fortsättningar efter denna skiva, men säkert är att den öppnade upp för en hel del nytt i mitt lyssnande. Klart var att jag alltid, alltid ska ge skivor fler än en chans, vilket jag nästan aldrig innan gjort.

The Knife - Deep Cuts, 2003

Tittar man igenom listan, och läser vad jag skrivit, så är det lätt att tänka att jag varit ganska fördomsfull och snäv i min smak. Man skulle naturligtvis ha helt rätt med ett sådant antagande, vilket även denna skiva är bevis på. Det var nämligen så att elektronisk musik för mig var icke-musik. Produktioner istället för estetiska och känslomässiga uttryck. Det var så klart innan jag hade hört Heartbeats. Den är egentligen både lite av en homage till 80-talets sound och estetik –  något jag så klart haft svårt för – och har väldigt stiliserad och ”mixad” sång/röst, vilket jag också haft svårt för fram tills denna skiva. Liksom  Explosions In The Sky tidigare så banade Deep Cuts väg för en hel genre och ett sätt att skapa musik och uttrycka känslor. Jag har själv inte gett mig på att lära mig teknikerna bakom, men det beror endast och enbart på att jag inte har det tålamodet att från grunden lära mig dem. I annat fall är det möjligt att det skulle vara mitt förstaval om jag tog musiksskapandet på större allvar (jag spelar en del gitarr nämligen). Band/artister som Justice, Múm, Animal Collective och Battles hade aldrig haft en plats i mitt hjärta om det inte vore för denna skiva.

José González – Veneer, 2003

Så var det Heartbeats igen, och återigen 2003. Vilket år, kan man tycka. Det beror nog till stor del på att jag i september det året flyttade till Sandviken, där mycket av min nuvarande musiksmak fick en grund. Så slutet på året och början på året därpå var en stor upptäckstid för mig. Ett sådant var José González och beteckningen singer/songwriter. En kille med sin gitarr var, för mig som aldrig tagit artister som Neil Young till mig (tidigare), något helt nytt. Han lyckades med mycket mild, nästan tråkig, sång och mjukt smekta strängar få fram en styrka i uttrycket som jag inte trodde var möjligt. När jag tidigare helt ägnat min uppmärksamhet, både i lyssnandet och mitt eget utövande, åt band så tog det i och med denna skiva en vändning mot en-mans-uttrycket. Detta gällde så klart även de kvinnliga motsvarigheterna som jag då började få upp ögonen för. Spola fram sex-sju år och man kan nästan utan tvekan säga att det är denna skiva och denna typ av musik som tydligast genomsyrar vad jag nu lyssnar på. Både ensamma artister med gitarr eller piano, och band tillhörande folk-scenen (Fleet Foxes, Joanna Newsom, Iron & Wine) har just Veneer att tacka för min numer enorma uppmärksamhet.

Sufjan Stevens – Illinois, 2005

En betydligt nyare upptäckt, även om skivan kom 2005. Man kan så klart se ett samband med José González om man så vill, om man väljer att följa spåret längst singer/songwriter och amerikansk folkmusik. Sufjan har med Illinois skapat en skiva som enligt mig är i det närmaste fulländad; den har låtar av enorm skörhet och försiktighet, samtidigt som han vågar slå på ordentligt med en hel orkesters kraft i andra låtar – och ibland lyckas han blanda dessa två, både var för sig och samtidigt. Men då hans röst och enorma musikaliska talang (han spelar, för att nämna några instrument, både gitarr, piano, banjo, sitar, vibrafon, oboe och trummor, och skapar all musik själv) naturligtvis gör sitt, så är det egentligen låtskrivandet och ärligheten däri som gör att jag inte kan annat än ge upp och låta honom svepa med mig; en låt berättar en hemsk och tragisk historia om en tänkt son till John Wayne Gacy men berättad ur ett förstapersonsperspektiv; en annan behandlar Night of the Living Dead men också den berättad på ett väldigt ömt och vackert sätt; en tredje tar oss till Chicago tillsammans med en älskad vän. Det är stor variation på ytlig betydelse över skivan, men det stora ligger i hans sätt att ta upp frågor om kärlek, tro, liv och människan i allt han skriver. Allting blir intimt och personligt, men på samma gång med en svepande blick över ”vad som finns mer”. Om det är någon artist över huvud taget som får mig att fundera över livet och universum, andlighet och meningen med allt, så är det denna man.

The Quiet Things That No One Ever Knows - #12: För Att Det Är Dags

Jag orkar inte motivera den nu. Eller ens skriva låtlista. Kika och lyssna bara.

Sitter bredvid en laptop som diagnostikkollar minnet, en katt som gnäller på mig för att jag är tråkig, och en klocka som säger mig att jag borde gjort mycket mer av kvällen. Kanske är det dags att se sig omkring efter något värdigt att avsluta den med.

kram

Så var det (äntligen) dags igen.

Det blir såna här uppehåll ibland, när man känner att det roliga i att skapa en spellista ersätts av en press att göra något spännande och nytt. Nu visade det sig vara lite roligt igen, så då är det bara att köra på. Inget är vare sig nytt eller "häftigt" i den bemärkelsen, det är bara något jag ville göra.

Temat för listan är...svårdefinierad. När det är vinter och mörkt är det lätt att tänka att man ska bli deppig. Det gör jag vilket fall. För att stävja det lyssnar jag gärna på just den här typen av musik. Det kanske är lite motsägelsefullt, då det till stor del är ganska "mörk" musik i sig, men det är något med det konstanta tempot och takten som ger tillvaron och allt man företar sig en enklare, rakare linje att följa. Mörkret i musiken speglar årstiden, men takten speglar hur hjärtat dunkar på, vilket blir både lugnande och rogivande. Så här har ni det:


The Quiet Things That No One Ever Knows - #11: Med En Jämn Takt Från Hjärtat:

1. Justice - Let There Be Light
2. Basement Jaxx - Where's Your Head At
3. The Chemical Brothers - Galvanize
4. Fatboy Slim - Right Here, Right Now
5. M.I.A. - Pull Up The People
6. Missy Elliot - Get Ur Freak On
7. The Knife - We Share Our Mothers Health
8. Gorillaz - Feel Good Inc
9. Radiohead - Idioteque
10. Does It Offend You, Yeah? - We Are Rockstars
11. M.I.A. - Birdflu
12. Audio Bullys - Gimme That Punk

Det här är egentligen en pre-lista, lite inför en ny spellista på fredag. De har troligen inget musikmässigt med varandra att göra, men jag var för peppad på att få ut en nu så jag förstod inte varför jag inte kan ändra lite på mina egna regler. Se det som en aptitretare, om man så vill.