Spellista
The Quiet Things That No One Ever Knows - #19: God Musik Till God Mat
Tänkte jag skulle slänga ihop en igen, så så fick det bli. Mer behöver det inte vara alla gånger.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #18: Att Höra Men Inget Se
Det var dags för spellista med filmmusik, kände jag.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #18: Att Höra Men Inget Se
Det är i princip baserat på ett antal av mina favoritfilmer, men med en tanke om någon slags genomgående känsla. Jag försökte dessutom hålla mig lite borta från "självklarheterna", för de har man hört till leda helt enkelt.
I mångt och mycket är det nog mer rättvist att sammanfatta listan som en samling känslor och stämningar jag tycker om att vara i när jag ser film. Jag har medvetet uteslutit mer lekfulla filmer och låtar, eftersom de inte riktigt passar in i det här temat - men det kan komma en sådan lista längre fram.
Kram
The Quiet Things That No One Ever Knows - #18: Att Höra Men Inget Se
Det är i princip baserat på ett antal av mina favoritfilmer, men med en tanke om någon slags genomgående känsla. Jag försökte dessutom hålla mig lite borta från "självklarheterna", för de har man hört till leda helt enkelt.
I mångt och mycket är det nog mer rättvist att sammanfatta listan som en samling känslor och stämningar jag tycker om att vara i när jag ser film. Jag har medvetet uteslutit mer lekfulla filmer och låtar, eftersom de inte riktigt passar in i det här temat - men det kan komma en sådan lista längre fram.
Kram
Var är Gud, Pascal?
"Dessa oändliga rymders tystnad förfärar mig"
- Blaise Pascal
Ju mer om världen man lärde sig under 1600-talet, desto svårare fick många det att tro på Gud (eller åtminstone den gud man trott på innan). Pascals ord får med väldigt mycket av tidens tankar: rymden och världen man kände hade helt plötsligt blivit oerhört mycket större i och med vetenskapen och upptäckterna därigenom. Man kunde förklara nästan allt, och när man tittade upp mot himlavalvet såg man där man förut funnit ett rike för Gud nu istället en oändlig rymd, ett enormt rum utan slut. Vart fanns Gud i det tomrummet? Och varför visade han sig inte, talade till oss?
När jag tittar upp på himlen får jag en liknande känsla.
Min nyfikenhet och science fiction-fascination gör att jag ibland ibland kan drömma mig bort, föreställa mig befolkade planeter och rymdfärder över ljusår.
Min "vetskap" om världen och rymden gör det dock mycket svårt att drömma så. Jag vet ju nämligen att vi under min livstid aldrig kommer komma så långt. Och även om jag, som jag drömt om, skulle få resa ut i rymden bara för en liten rundtur runt månen, så skulle jag inte våga titta ut. För skulle jag göra det, tror jag inte att jag skulle våga leva mer.
Det som skrämmer mig är lite samma sak som upplysningstidens kristna. Nämligen att all denna forskning, all kunskap vi nu besitter, allt vetande...i slutändan också berövat oss från en tro på något mer, en tro på saker vi inte kan empiriskt forska om. Det handlar inte om att jag vill vara kristen, eller muslim, eller vad man nu kan tänkas vara. Det handlar snarast om att jag, när jag går mot slutet av min väg, i mitt hjärta ska ha en trygghet, att jag ska veta att det inte slutar med min kropps död.
För det är den tanken som skrämmer mig mest. Att jag liksom "vet" att det inte finns något mer. Jag vill inte tro på det, och jag vill inte ens tänka på det. Men så tror jag, hur jag än gör. Egentligen vet jag också att det handlar till stor del om samhället, vår sekulariserade värld här i väst och den enorma tro på vetenskapen som vi har - att bara för att det inte går att bevisa betyder inte det att det inte finns. Allt det vet jag. Men i mitt hjärta behöver jag ha bevis.
Folk som är ateister, som inte tror på något andligt eller spirituellt alls....hur kan man leva med det i hjärtat? Gör man verkligen det, på riktigt? Jag blir livrädd när tanken på ett intet slår mig, det gör ont i hjärtat och jag får fysiskt svindel vid tanken. Jag vill så gärna tro på något som gör mig mindre rädd för döden, men jag vet inte om jag kan.
Nu hade det varit otroligt skönt att ha något fint och bra sätt att avrunda det här på, något som liksom sätter lite punkt eller ger svar. Men jag har ju inget sådant. Jag vill så gärna säga något i stil med "så sluta oroa er så mycket och ta dagen som den kommer". För det vill jag ju så klart. Men samtidigt tänker jag, när jag hamnar här, att vad är meningen med det om allt bara tar slut sen?
Nåväl, så tänker jag ju inte alltid. Ville bara få fram att jag ändå gör det också.
(Sedan hjälper det inte att lyssna på Black Ox Orkestar, ett judiskt folkband bestående av medlemmar från Godspeed You! Black Emperor och Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-La-La Band. Det blir nästan lite för dramatiskt och tungt. Men ibland behövs det, även om det är skrämmande.)
När jag tittar upp på himlen får jag en liknande känsla.
Min nyfikenhet och science fiction-fascination gör att jag ibland ibland kan drömma mig bort, föreställa mig befolkade planeter och rymdfärder över ljusår.
Min "vetskap" om världen och rymden gör det dock mycket svårt att drömma så. Jag vet ju nämligen att vi under min livstid aldrig kommer komma så långt. Och även om jag, som jag drömt om, skulle få resa ut i rymden bara för en liten rundtur runt månen, så skulle jag inte våga titta ut. För skulle jag göra det, tror jag inte att jag skulle våga leva mer.
Det som skrämmer mig är lite samma sak som upplysningstidens kristna. Nämligen att all denna forskning, all kunskap vi nu besitter, allt vetande...i slutändan också berövat oss från en tro på något mer, en tro på saker vi inte kan empiriskt forska om. Det handlar inte om att jag vill vara kristen, eller muslim, eller vad man nu kan tänkas vara. Det handlar snarast om att jag, när jag går mot slutet av min väg, i mitt hjärta ska ha en trygghet, att jag ska veta att det inte slutar med min kropps död.
För det är den tanken som skrämmer mig mest. Att jag liksom "vet" att det inte finns något mer. Jag vill inte tro på det, och jag vill inte ens tänka på det. Men så tror jag, hur jag än gör. Egentligen vet jag också att det handlar till stor del om samhället, vår sekulariserade värld här i väst och den enorma tro på vetenskapen som vi har - att bara för att det inte går att bevisa betyder inte det att det inte finns. Allt det vet jag. Men i mitt hjärta behöver jag ha bevis.
Folk som är ateister, som inte tror på något andligt eller spirituellt alls....hur kan man leva med det i hjärtat? Gör man verkligen det, på riktigt? Jag blir livrädd när tanken på ett intet slår mig, det gör ont i hjärtat och jag får fysiskt svindel vid tanken. Jag vill så gärna tro på något som gör mig mindre rädd för döden, men jag vet inte om jag kan.
Nu hade det varit otroligt skönt att ha något fint och bra sätt att avrunda det här på, något som liksom sätter lite punkt eller ger svar. Men jag har ju inget sådant. Jag vill så gärna säga något i stil med "så sluta oroa er så mycket och ta dagen som den kommer". För det vill jag ju så klart. Men samtidigt tänker jag, när jag hamnar här, att vad är meningen med det om allt bara tar slut sen?
Nåväl, så tänker jag ju inte alltid. Ville bara få fram att jag ändå gör det också.
(Sedan hjälper det inte att lyssna på Black Ox Orkestar, ett judiskt folkband bestående av medlemmar från Godspeed You! Black Emperor och Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-La-La Band. Det blir nästan lite för dramatiskt och tungt. Men ibland behövs det, även om det är skrämmande.)
