The Quiet Things That No One Ever Knows - #6: Att Skapa Någon Annans Magi
Återigen är det fredag, och det är dags för en ny spellista. Denna gång är det lite skärpning från min sida, så blogginlägget kommer upp den dag det är tänkt att den ska finnas här. En round of applause för mig.
Så, covers var det. Jag har inte med Jeff Buckley - Hallelujah, om någon märkt och hakat upp sig på det. Den var med i förra spellistan, först och främst. Dessutom känns den lite för given (jag vågar påstå att det är en av de absolut bästa covers jag hört, och det brukar vara ganska vedertaget), då jag ville ha åtminstone till större delen lite mer udda versioner eller annorlunda låtval. José Gonzalez version av Heartbeats är inte heller den med av sagda anledningar.
Till de låtar jag faktiskt har med. Tanken var från början en lista på covers som kändes som att personen/bandet gjorde till sin egen, att det lika väl skulle kunna varit de själva som skrivit låten. Anna Ternheim som öppnar listan med Broder Daniels Shoreline gör den till något annat, utan att för den skull låta något av kraften i originalet gå förlorat. Jag vet inte om alla låtar i listan håller den kvaliteten, men för mig blev det en intressant och spännande lista att göra med många nya upptäckter. Det blev en lång lista, som kunnat blivit mycket mycket längre.
Skriver som vanligt ned låtlistan här, och inom parentes står originalgruppen/artisten som gjort låten från början.
Håll till godo. The Quiet Things That No One Ever Knows - #6: Att Skapa Någon Annans Magi
Kram
Så, covers var det. Jag har inte med Jeff Buckley - Hallelujah, om någon märkt och hakat upp sig på det. Den var med i förra spellistan, först och främst. Dessutom känns den lite för given (jag vågar påstå att det är en av de absolut bästa covers jag hört, och det brukar vara ganska vedertaget), då jag ville ha åtminstone till större delen lite mer udda versioner eller annorlunda låtval. José Gonzalez version av Heartbeats är inte heller den med av sagda anledningar.
Till de låtar jag faktiskt har med. Tanken var från början en lista på covers som kändes som att personen/bandet gjorde till sin egen, att det lika väl skulle kunna varit de själva som skrivit låten. Anna Ternheim som öppnar listan med Broder Daniels Shoreline gör den till något annat, utan att för den skull låta något av kraften i originalet gå förlorat. Jag vet inte om alla låtar i listan håller den kvaliteten, men för mig blev det en intressant och spännande lista att göra med många nya upptäckter. Det blev en lång lista, som kunnat blivit mycket mycket längre.
Skriver som vanligt ned låtlistan här, och inom parentes står originalgruppen/artisten som gjort låten från början.
Håll till godo. The Quiet Things That No One Ever Knows - #6: Att Skapa Någon Annans Magi
- Anna Ternheim - Shoreline (Broder Daniel)
- The Watson Twins - Just Like Heaven (The Cure)
- Seu Jorge - Life On Mars? (David Bowie)
- Willie Nelson + Calexico - Señor (Bob Dylan)
- Iron & Wine - Such Great Heights (The Postal Service)
- Emmylou Harris - The Boxer (Simon & Garfunkel)
- Norman Palm - Boys Don't Cry (The Cure)
- Devendra Banhart - Don't Look Back In Anger (Oasis)
- Emelie Simon - Come As You Are (Nirvana)
- Tim Buckley - Wayfaring Stranger/You Got Me Running (känd amerikansk folkvisa/Def Leppard)
- Jimi Hendrix Experience - All Along The Watchtower (Bob Dylan)
- The BossHoss - Hey Ya! (Outkast)
- Iron Horse - Stairway To Heaven (Led Zeppelin)
- Taken By Trees - My Boys (originaltitel: My Girls, av Animal Collective)
- Nouvelle Vague - Ever Fallen In Love (The Buzzcocks)
- Vitamin String Quartet - Reckoner (Radiohead)
- Rosie Thomas - The One I Love (REM)
- Johnny Cash - Hurt (Nine Inch Nails)
- Ane Brun feat. Liv Widell - Stop (Sam Brown)
- Lou Reed + Antony - Candy Says (The Velvet Underground)
- Sia - Paranoid Android (Radiohead)
- Tune Robbers - Mad World (Tears For Fears)
- Dolly Parton - Wayfaring Stranger (känd amerikansk folkvisa)
- Tori Amos - Smells Like Teen Spirits (Nirvana)
Kram
Den lilla stunden på morgonen
Det är så här man skapar självdisciplin.
Jag har länge velat ha ett inlägg om dagen att lägga upp. Så klart inte med bara vad skit som helst, men det har heller inte behövt vara så stort eller viktigt. Något litet att säga om dagen, liksom. Nu har jag börjat gå upp tidigt på morgonen, oavsett om jag har en tid att passa, bara för att orka ta mig till skolan vid nio-tiden så jag kan sitta och njuta lite av musik och morgonsol ensam. Ett perfekt tillfälle att skriva det korta inte-så-jätteviktiga inlägget.
Just nu sitter jag och försöker få tag i Mamer - Eagle på något vettigt sätt. Mysig kinesisk "singer-songwriter" av något slag som figurerade i Mojo för några nummer sedan. Inte för att jag förstår vad han sjunger. Det i sig kan dock vara rogivande, att slippa fokusera på text och istället få glida in i musiken runtomkring helt. Samma sak med Volcano Choir, ett kollaboration mellan post-rockgruppen Collections of Colonies of Bees och Bon Ivers Justin Vernon. Där är texten nästintill oviktig, och sången han gör fungerar mer som ett instrument än ett sätt att förmedla ord.
Känslorna kommer fram ändå, precis som fin kärlek mellan vänner eller ett par kan vara.
Nu blir inlägget snart för långt, så jag skär av här.
Lämnar er med en låt: Girls - Lust For Life
Kram
Jag har länge velat ha ett inlägg om dagen att lägga upp. Så klart inte med bara vad skit som helst, men det har heller inte behövt vara så stort eller viktigt. Något litet att säga om dagen, liksom. Nu har jag börjat gå upp tidigt på morgonen, oavsett om jag har en tid att passa, bara för att orka ta mig till skolan vid nio-tiden så jag kan sitta och njuta lite av musik och morgonsol ensam. Ett perfekt tillfälle att skriva det korta inte-så-jätteviktiga inlägget.
Just nu sitter jag och försöker få tag i Mamer - Eagle på något vettigt sätt. Mysig kinesisk "singer-songwriter" av något slag som figurerade i Mojo för några nummer sedan. Inte för att jag förstår vad han sjunger. Det i sig kan dock vara rogivande, att slippa fokusera på text och istället få glida in i musiken runtomkring helt. Samma sak med Volcano Choir, ett kollaboration mellan post-rockgruppen Collections of Colonies of Bees och Bon Ivers Justin Vernon. Där är texten nästintill oviktig, och sången han gör fungerar mer som ett instrument än ett sätt att förmedla ord.
Känslorna kommer fram ändå, precis som fin kärlek mellan vänner eller ett par kan vara.
Nu blir inlägget snart för långt, så jag skär av här.
Lämnar er med en låt: Girls - Lust For Life
Kram
En låt
När jag sitter på skolan, i en nästan fylld cafeteria, och lyssnar på sånt här så har jag så svårt att förstå att inte alla just nu sitter och hör samma sak som jag. Att inte alla i cafeterian stannar upp i sina göromål och bara lyssnar. Jag vet ju naturligtvis att det är omöjligt, att det är jag som tänker massa galenskaper, men det förändrar inte det faktum att jag önskar att de kunde höra.
Precis som med Solar Surf så är det som att musiken inte hörs med tankarna alls. Jag slutar höra toner och enskilda ord, de liksom mjukas upp och blandas runt tills de blivit något annat. Det är som skillnaden mellan att sitta och titta på solnedgången och beundra dess skönhet, och att ligga med slutna ögon och istället känna den och allt vad den för med sig. Den bästa musiken lyssnar jag inte på, den går istället rakt in i mina minnen och drömmar, och färdas runt mellan känslor.
Ibland är världen bara otroligt vacker och underbar, i all sin sorg.
Precis som med Solar Surf så är det som att musiken inte hörs med tankarna alls. Jag slutar höra toner och enskilda ord, de liksom mjukas upp och blandas runt tills de blivit något annat. Det är som skillnaden mellan att sitta och titta på solnedgången och beundra dess skönhet, och att ligga med slutna ögon och istället känna den och allt vad den för med sig. Den bästa musiken lyssnar jag inte på, den går istället rakt in i mina minnen och drömmar, och färdas runt mellan känslor.
Ibland är världen bara otroligt vacker och underbar, i all sin sorg.
Surf Solar
Surf Solar.
Läser man det på svenska låter det nästan humoristiskt. Fel och konstigt låter det i alla fall. Läser man det dock på engelska, som det ska göras, blir det istället både vackert och spännande. Surf Solar.
Namnet och musiken liksom tar tag i min hand och leder mig mot en värme och en evighet jag annars saknar på hösten. Jag tänker i slow-motion även fast allt tycks mig snabbt förbi, likt en Manhattan-scen med folk som myllrar förbi huvudpersonen som står still och tittar in i kameran. Omgiven av och insvept i vågor av ljus och eld svävar jag fram över solen, med inget annat än nuet och det inre som sällskap. Jag skymtar människor här och var, men ingen av dem tycks riktigt finnas. Det är bara jag här.
Jag älskar att sitta ensam och ta in musik. Det blir en helt annan upplevelse än att lyssna på den i en stereo med folk. Inte att jag förringar det, det är bara ett helt annat typ av lyssnande. Just nu sitter jag för mig själv på skolan. Omgiven av folk och en del liv och rörelse, men ändå ensam med lugn i hjärtat. Ingen stress, inget onödigt tänkande eller kännande. Fuck Buttons låter mig njuta av morgonens andra kaffe med ro.
Det här är bland de finaste stunder jag vet.
Läser man det på svenska låter det nästan humoristiskt. Fel och konstigt låter det i alla fall. Läser man det dock på engelska, som det ska göras, blir det istället både vackert och spännande. Surf Solar.
Namnet och musiken liksom tar tag i min hand och leder mig mot en värme och en evighet jag annars saknar på hösten. Jag tänker i slow-motion även fast allt tycks mig snabbt förbi, likt en Manhattan-scen med folk som myllrar förbi huvudpersonen som står still och tittar in i kameran. Omgiven av och insvept i vågor av ljus och eld svävar jag fram över solen, med inget annat än nuet och det inre som sällskap. Jag skymtar människor här och var, men ingen av dem tycks riktigt finnas. Det är bara jag här.
Jag älskar att sitta ensam och ta in musik. Det blir en helt annan upplevelse än att lyssna på den i en stereo med folk. Inte att jag förringar det, det är bara ett helt annat typ av lyssnande. Just nu sitter jag för mig själv på skolan. Omgiven av folk och en del liv och rörelse, men ändå ensam med lugn i hjärtat. Ingen stress, inget onödigt tänkande eller kännande. Fuck Buttons låter mig njuta av morgonens andra kaffe med ro.
Det här är bland de finaste stunder jag vet.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #5: Vem Blir Jag När Jag Dör?
Då var det dags igen, ännu en lista. Återigen var den i tid på Facebook men försenad här. Det är ett sådant åtagande att försöka sammanfatta ett tema. Det gäller ju liksom att försöka förmedla vad det är som gör att jag verkligen måste göra en spellista av det valda temat, så lyssnaren/läsaren kan ta till sig det.
Inte för att jag tror att speciellt många gör det.
Lyssnar på listan, visst, men inte egentligen tänker över temat eller min personliga motivation till det. Jag kanske låter cynisk, men jag känner mig själv och genom det tror jag mig kunna se lite hur andra fungerar. Likt mitt åtagande att skapa, själv förstå och sedan sammanfatta och förmedla en känsla eller en fundering (som mina spellist-teman egentligen är), så är det ett åtagande att läsa låttitlarna, hitta texterna till dem, lyssna igenom låtarna och reflektera. Då är det bara lättare att lyssna på listan och säga "den här låten var bra".
Inget fel i det. Låtarna är förhoppningsvis tillräckligt bra för att lyssnas på. Men egentligen är ju mina listor svepskäl för att öppna upp för något annat. Jag kanske inte är speciellt bra på att i ord uttrycka hur och vad jag egentligen vill med varje lista. Man kan också argumentera huruvida låtarna i sig representerar dessa tankar och känslor bra nog. Jag tycker det, så klart, men alla håller kanske inte med. Så jag tänkte försöka vara lite bättre på det denna gång.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #5: Vem Blir Jag När Jag Dör?
Död och tro. Stora ämnen, hoppas jag att de flesta håller med om. Jag vill lyfta fram det lite här, för jag tycker nog att det behandlas ganska sparsamt i både medier i stort och i musik i allmänhet. Nu menar inte jag nödvändigtvis en förhållandevis enkel sång till gud, eller en låt om att förlora någon. Det jag är ute efter är snarare frågor kring svårigheterna och osäkerheten kring det. Vad händer när vi dör? Hur kan man förhålla sig till en tro när man ser död omkring sig? Finns frågorna i modern indie-, postrock- och singer-songwritermusik idag, och hur förhåller man sig till detta?
Jag vill nämligen gärna se mer prat om sådant här. Att det ska gå att prata om döden med sina vänner, att man ska kunna säga att man inte vet vad man tror på men att man hoppas på något större. Att man vill bli ihågkommen för något när man dör, och att man ska kunna finna sina nära efter döden. Vem vill inte det, tänker jag? Och varför är det så svårt att erkänna, eller prata om?
Jag vill bli ihågkommen när jag dör. Vill lämna efter mig något arv, något fint man kan prata om och minnas tillsammans. Lämna efter mig leenden och glädjetårar, skratt och varma hjärtan. Och jag hoppas att mina tvivel om tro, gudar och efterliv ska visa sig felaktiga och ogrundade. Och triviala. Och jag vill innerst inne att allt detta ska innebära att min mor finns kvar någonstans, och att min vän Christer nu äntligen mår bra. Nu tror jag inte jag kan förmedla hur mycket mitt hjärta värker och brinner för detta, så jag låter det vara osagt.
Så här kommer en lista som naturligtvis inte ens i närheten är tillräcklig för ämnet. Jag hade kunnat göra denna hur lång och stor som helst, men jag tror dessa tolv låtar tar upp frågorna lite fint och bra, och med en tillräcklig bredd. Om man nu väljer att läsa texterna. Jag väljer som vanligt att inte särskilja någon enskild låt, utan låter lyssnaren själv ta till sig innehållet. Alla är bra, och värda att lyssna på.
Kram
Inte för att jag tror att speciellt många gör det.
Lyssnar på listan, visst, men inte egentligen tänker över temat eller min personliga motivation till det. Jag kanske låter cynisk, men jag känner mig själv och genom det tror jag mig kunna se lite hur andra fungerar. Likt mitt åtagande att skapa, själv förstå och sedan sammanfatta och förmedla en känsla eller en fundering (som mina spellist-teman egentligen är), så är det ett åtagande att läsa låttitlarna, hitta texterna till dem, lyssna igenom låtarna och reflektera. Då är det bara lättare att lyssna på listan och säga "den här låten var bra".
Inget fel i det. Låtarna är förhoppningsvis tillräckligt bra för att lyssnas på. Men egentligen är ju mina listor svepskäl för att öppna upp för något annat. Jag kanske inte är speciellt bra på att i ord uttrycka hur och vad jag egentligen vill med varje lista. Man kan också argumentera huruvida låtarna i sig representerar dessa tankar och känslor bra nog. Jag tycker det, så klart, men alla håller kanske inte med. Så jag tänkte försöka vara lite bättre på det denna gång.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #5: Vem Blir Jag När Jag Dör?
Död och tro. Stora ämnen, hoppas jag att de flesta håller med om. Jag vill lyfta fram det lite här, för jag tycker nog att det behandlas ganska sparsamt i både medier i stort och i musik i allmänhet. Nu menar inte jag nödvändigtvis en förhållandevis enkel sång till gud, eller en låt om att förlora någon. Det jag är ute efter är snarare frågor kring svårigheterna och osäkerheten kring det. Vad händer när vi dör? Hur kan man förhålla sig till en tro när man ser död omkring sig? Finns frågorna i modern indie-, postrock- och singer-songwritermusik idag, och hur förhåller man sig till detta?
Jag vill nämligen gärna se mer prat om sådant här. Att det ska gå att prata om döden med sina vänner, att man ska kunna säga att man inte vet vad man tror på men att man hoppas på något större. Att man vill bli ihågkommen för något när man dör, och att man ska kunna finna sina nära efter döden. Vem vill inte det, tänker jag? Och varför är det så svårt att erkänna, eller prata om?
Jag vill bli ihågkommen när jag dör. Vill lämna efter mig något arv, något fint man kan prata om och minnas tillsammans. Lämna efter mig leenden och glädjetårar, skratt och varma hjärtan. Och jag hoppas att mina tvivel om tro, gudar och efterliv ska visa sig felaktiga och ogrundade. Och triviala. Och jag vill innerst inne att allt detta ska innebära att min mor finns kvar någonstans, och att min vän Christer nu äntligen mår bra. Nu tror jag inte jag kan förmedla hur mycket mitt hjärta värker och brinner för detta, så jag låter det vara osagt.
Så här kommer en lista som naturligtvis inte ens i närheten är tillräcklig för ämnet. Jag hade kunnat göra denna hur lång och stor som helst, men jag tror dessa tolv låtar tar upp frågorna lite fint och bra, och med en tillräcklig bredd. Om man nu väljer att läsa texterna. Jag väljer som vanligt att inte särskilja någon enskild låt, utan låter lyssnaren själv ta till sig innehållet. Alla är bra, och värda att lyssna på.
- Jeff Buckley - Hallelujah
- Regina Spektor - Laughing With
- The Mars Volta - The Widow
- Sufjan Stevens - Casimir Pulaski Day
- Death Cab For Cutie - I Will Follow You Into The Dark
- The Antlers - Two
- Radical Face - Wrapped In Piano Strings
- Ane Brun - Laid In Earth
- Johnny Cash - The Man Comes Around
- Sufjan Stevens - Abraham
- Iron & Wine - The Trapeze Swinger
- Explosions In The Sky - Memorial
Kram
The Antlers - Hospice
Nu har jag lyssnat på denna skiva i någon vecka. Speciellt låten Kettering men alla låtar har fått sin tid och sitt utrymme. "Någon vecka", vilket egentligen borde vara alldeles för kort för ett sånt här uttalande. Det borde inte räcka med "någon vecka" för att säga att en skiva är den bästa man någonsin hört. Men nu säger jag det.
The Antlers - Hospice är den bästa skivan jag någonsin hört.
Precis som när jag såg filmerna Farväl Falkenberg, The Thin Red Line och The Assassination of Jesse James så är det något i mig som går sönder när jag upplever detta. Det är något som blir mer personligt än allt annat. Speciellt låten Kettering är tung att ta till sig, svår att inte bryta ihop när jag lyssnar på.
Människors lidande, människans svårigheter och svåröverkomliga hinder är något som går direkt in i hjärtat. Jag lider när ni lider, så att säga. Jag dör när ni dör. Den här skivan beskriver personers tunga inre mycket personligt och intitmt, på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
Ville bara få det sagt, nu när jag suttit på skolan och nästan gråtit i en halvtimme.
Kram
The Antlers - Hospice är den bästa skivan jag någonsin hört.
Precis som när jag såg filmerna Farväl Falkenberg, The Thin Red Line och The Assassination of Jesse James så är det något i mig som går sönder när jag upplever detta. Det är något som blir mer personligt än allt annat. Speciellt låten Kettering är tung att ta till sig, svår att inte bryta ihop när jag lyssnar på.
Människors lidande, människans svårigheter och svåröverkomliga hinder är något som går direkt in i hjärtat. Jag lider när ni lider, så att säga. Jag dör när ni dör. Den här skivan beskriver personers tunga inre mycket personligt och intitmt, på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
Ville bara få det sagt, nu när jag suttit på skolan och nästan gråtit i en halvtimme.
Kram
They Told Me You Were Dead
Tänk vad saker kommer tillbaka snabbt.
Har glidit runt en hel vår och sommar och nästan uteslutande lyssnat på ganska lugn och mysig musik, alternativt glatt peppande, och tänkt att jag troligen kommit in i en ny period i livet. Aldrig förr har jag lyssnat på så mycket stillsamt och vackert.
Så kommer hösten och sveper mörker över min morgon och eftermiddag, och helt plötsligt kryper den lite mindre nöjda känslan i musiklyssnandet tillbaka. Igår brände jag en innebandyskiva med enbart ganska hård och arg musik, jag ägnar kvällarna med att lyssna på Cult of Luna och Breach, och just nu sitter jag på skolan med min kaffe och lyssnar på Shaped By Fate.
Det kanske inte säger någon annan än mig speciellt mycket. Jag vet inte ens om det säger mig speciellt mycket, om jag borde lägga in så mycket i det här. Jag har alltid lite svårt för första mörkret under hösten, och sedan mot januari-februari när jag börjar tröttna. Dock kommer det med mörkret och musiken funderingar som jag inte alltid har annars. Eller ja, jag har ju dem, men inte lika framträdande.
Livets och människors svarta sidor ter sig synligare. Humorn blir lite svartare och jag har lättare att ta till mig svåra, tunga filmer. Detta är så klart något bra också. Jag älskar ju att se saker, att känna det mesta man kan känna, bara för att sedan kunna använda det till något bra. Men det är också lite jobbigt. Det blir nämligen alltid så att jag känner ett större avstånd till en stor del människor. Till vissa växer banden, ska jag säga, när jag ser deras lite djupare, tyngre sidor. Men alla andra känner jag att jag glider ifrån, att jag har mindre och mindre gemensamt med.
Det är svårt att förklara, men jag känner mig mer och mer underlig ju mörkare det blir ute. Ville bara få ut det ur systemet tror jag. Nu kan jag återgå till kaffet och slösurfandet, och filmskapandet. Lika plötsligt som jag började skriva det här slutar jag.
kram
Har glidit runt en hel vår och sommar och nästan uteslutande lyssnat på ganska lugn och mysig musik, alternativt glatt peppande, och tänkt att jag troligen kommit in i en ny period i livet. Aldrig förr har jag lyssnat på så mycket stillsamt och vackert.
Så kommer hösten och sveper mörker över min morgon och eftermiddag, och helt plötsligt kryper den lite mindre nöjda känslan i musiklyssnandet tillbaka. Igår brände jag en innebandyskiva med enbart ganska hård och arg musik, jag ägnar kvällarna med att lyssna på Cult of Luna och Breach, och just nu sitter jag på skolan med min kaffe och lyssnar på Shaped By Fate.
Det kanske inte säger någon annan än mig speciellt mycket. Jag vet inte ens om det säger mig speciellt mycket, om jag borde lägga in så mycket i det här. Jag har alltid lite svårt för första mörkret under hösten, och sedan mot januari-februari när jag börjar tröttna. Dock kommer det med mörkret och musiken funderingar som jag inte alltid har annars. Eller ja, jag har ju dem, men inte lika framträdande.
Livets och människors svarta sidor ter sig synligare. Humorn blir lite svartare och jag har lättare att ta till mig svåra, tunga filmer. Detta är så klart något bra också. Jag älskar ju att se saker, att känna det mesta man kan känna, bara för att sedan kunna använda det till något bra. Men det är också lite jobbigt. Det blir nämligen alltid så att jag känner ett större avstånd till en stor del människor. Till vissa växer banden, ska jag säga, när jag ser deras lite djupare, tyngre sidor. Men alla andra känner jag att jag glider ifrån, att jag har mindre och mindre gemensamt med.
Det är svårt att förklara, men jag känner mig mer och mer underlig ju mörkare det blir ute. Ville bara få ut det ur systemet tror jag. Nu kan jag återgå till kaffet och slösurfandet, och filmskapandet. Lika plötsligt som jag började skriva det här slutar jag.
kram
En del tankar
Tänkte att jag för en gångs skull ska lägga upp en bild här. Är lite dålig på det känner jag, så det får bli bättring.
Jag kan teasa nästa veckas spellista med att säga att denna bild har lite anknytning till det temat. Mer tror jag inte att jag vill avslöja, men ja.
Bilden har en tanke.
Eller snarare är en tanke.
Rätt många tankar, rent av.
Så får det sluta.
Kram
Det är för er mitt hjärta lever
Så var det dags för spellista igen. Jag vet att det är lite sent uppdaterat här på bloggen, men det är så mycket enklare att bara lägga upp länken på Facebook på fredagen och vara klar där. Nåväl, jag ska bli bättre på att styra upp ett blogginlägg samma dag.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #4: Det Är För Er Mitt Hjärta Lever
Där är den. Längre än tidigare, men kanske mer lågmäld också.
Denna gång ville jag ägna tiden och energin åt tjejer och kvinnor. Fick tipset av Carro om Bosque Brown, som hon hade på en Sonic-skiva. Lyssnade lite på det och insåg att jag nästan helt glömt bort alla de kvinnliga artister jag håller så varmt om hjärtat. De har fått hamna lite i skymundan av exempelvis Sufjan Stevens, Iron & Wine och Bon Iver den senare tiden, och jag ville återupprätta deras ära lite.
Jag valde att ta antingen en artist eller en specifik låt som på något sätt betytt eller betyder något speciellt för mig. Vilka som är vad för mig kanske man får fråga sig till, det orkar jag nog inte gå in på här. Om jag ens kan det. Men jag ville inte försöka leta mig på massa nya spännande saker folk inte har hört bara för att göra det, utan snarare plocka fram de specifika detaljer i musikvärlden som ger mig starka känslor. Vare sig det är tunga och svåra banor jag hamnar i, eller lätta och lyckliga, så behövde jag ha med fler än jag tidigare tänkt.
Det är nämligen något speciellt med tjejer som skriver poesi, och sjunger det så här ärligt och på riktigt, som gör att jag inte kan värja mig.
Det går direkt in i själen, omsluter mig.
Vill man lära känna mig bättre bör man lyssna igenom denna och föreställa sig hur varje låt kan få mig att känna. Då kan man vara något på spåren.
Här följer låtlitsan:
Kram
The Quiet Things That No One Ever Knows - #4: Det Är För Er Mitt Hjärta Lever
Där är den. Längre än tidigare, men kanske mer lågmäld också.
Denna gång ville jag ägna tiden och energin åt tjejer och kvinnor. Fick tipset av Carro om Bosque Brown, som hon hade på en Sonic-skiva. Lyssnade lite på det och insåg att jag nästan helt glömt bort alla de kvinnliga artister jag håller så varmt om hjärtat. De har fått hamna lite i skymundan av exempelvis Sufjan Stevens, Iron & Wine och Bon Iver den senare tiden, och jag ville återupprätta deras ära lite.
Jag valde att ta antingen en artist eller en specifik låt som på något sätt betytt eller betyder något speciellt för mig. Vilka som är vad för mig kanske man får fråga sig till, det orkar jag nog inte gå in på här. Om jag ens kan det. Men jag ville inte försöka leta mig på massa nya spännande saker folk inte har hört bara för att göra det, utan snarare plocka fram de specifika detaljer i musikvärlden som ger mig starka känslor. Vare sig det är tunga och svåra banor jag hamnar i, eller lätta och lyckliga, så behövde jag ha med fler än jag tidigare tänkt.
Det är nämligen något speciellt med tjejer som skriver poesi, och sjunger det så här ärligt och på riktigt, som gör att jag inte kan värja mig.
Det går direkt in i själen, omsluter mig.
Vill man lära känna mig bättre bör man lyssna igenom denna och föreställa sig hur varje låt kan få mig att känna. Då kan man vara något på spåren.
Här följer låtlitsan:
- Theresa Andersson - Hi-low
- Cat Power - The Greatest
- Bosque Brown - White Dove
- Anna Järvinen - Kan Du Gå
- Feist - I Feel It All
- St. Vincent - Now Now
- Alela Diane - The Pirate's Gospel
- Jenny Wilson - Summer Time, The Roughest Time
- Fever Ray - When I Grow Up
- Imogen Heap - Hide And Seek
- Regina Spektor - Samson
- Taxi Taxi! - While I Hold On To The Cliff
- Cat Power - Cross Bones Style
- Ane Brun - Laid In Earth
- Fever Ray - Seven
- Björk - Bachelorette
- Stina Nordenstam - Parliament Square
Kram
Spellista och hemkola
Nu så, nu är tredje spellistan uppe och dinglar på Spotify. Titeln lyder The Quiet Things That No One Ever Knows - #3: På Väg, Någonstans.
Jag lyssnade på lite Mogwai här i veckan, och fick plötsligt upp känslan av att åka tåg. Några längre tågresor har jag inte gjort på länge, men några specifika till och från Stockholm till min vän Kerstin var egentligen vad som låg till grund för tågkänslan. Det är något speciellt att resa någonstans, vare sig det är till en ny plats, hem från en vän eller bara ut på landet. Känslorna jag fick och får av sådana resor varierar naturligtvis, men denna lista sammanfattar ganska bra vilka stämningar jag går igenom under en sådan tripp. Just Kerstin-resorna har varit väldigt fina, givande och speciella för mig av någon anledning - både det faktum att jag så sällan träffar henne att det blir extra kul, och att en resa till en sådan vän blir lite självrannsakande. Jag brukar ta chansen när man är ensam så där, att liksom fundera över saker jag annars kanske inte har tid för, eller vågar ta tag i.
Träffas vi verkligen tillräckligt ofta? Varför gör jag inte sådana här resor till fler folk? Är jag en dålig vän? Reser jag för lite över huvudtaget?
men också
Vad vacker världen är så här från tågfönstret. (från tåget är vilket väder som helst underbart och passande)
Så här är en lista som mer symboliserar mitt inre under en resa till eller från en vän. "På Väg, Någonstans" eftersom man aldrig egentligen vet vart man är påväg förrän man är där. Jag hoppas den som lyssnar inte hoppar igenom låtarna bara för att de antingen inte gillar introt, redan har hört låten, eller tänker sig inte ha tid. Sätt på spellistan när det finns gott om tid, och låt den gå, låt känslorna strömma över. Det här är trots allt min tågresa ni går igenom, så låt allt ha sin tid och ge det utrymme. Det är ingen tävling om vilka låtar ni redan hört. Lyssna på dem igen, men genom mina öron.
Och snälla, byt inte låt när nummer fem kommer, låt den gå. Vem vet, den kanske överraskar om ni har ett öppet sinne. Likaså den tio minuter långa nummer ett och fyra.
Låtlista:
Jag lyssnade på lite Mogwai här i veckan, och fick plötsligt upp känslan av att åka tåg. Några längre tågresor har jag inte gjort på länge, men några specifika till och från Stockholm till min vän Kerstin var egentligen vad som låg till grund för tågkänslan. Det är något speciellt att resa någonstans, vare sig det är till en ny plats, hem från en vän eller bara ut på landet. Känslorna jag fick och får av sådana resor varierar naturligtvis, men denna lista sammanfattar ganska bra vilka stämningar jag går igenom under en sådan tripp. Just Kerstin-resorna har varit väldigt fina, givande och speciella för mig av någon anledning - både det faktum att jag så sällan träffar henne att det blir extra kul, och att en resa till en sådan vän blir lite självrannsakande. Jag brukar ta chansen när man är ensam så där, att liksom fundera över saker jag annars kanske inte har tid för, eller vågar ta tag i.
Träffas vi verkligen tillräckligt ofta? Varför gör jag inte sådana här resor till fler folk? Är jag en dålig vän? Reser jag för lite över huvudtaget?
men också
Vad vacker världen är så här från tågfönstret. (från tåget är vilket väder som helst underbart och passande)
Så här är en lista som mer symboliserar mitt inre under en resa till eller från en vän. "På Väg, Någonstans" eftersom man aldrig egentligen vet vart man är påväg förrän man är där. Jag hoppas den som lyssnar inte hoppar igenom låtarna bara för att de antingen inte gillar introt, redan har hört låten, eller tänker sig inte ha tid. Sätt på spellistan när det finns gott om tid, och låt den gå, låt känslorna strömma över. Det här är trots allt min tågresa ni går igenom, så låt allt ha sin tid och ge det utrymme. Det är ingen tävling om vilka låtar ni redan hört. Lyssna på dem igen, men genom mina öron.
Och snälla, byt inte låt när nummer fem kommer, låt den gå. Vem vet, den kanske överraskar om ni har ett öppet sinne. Likaså den tio minuter långa nummer ett och fyra.
Låtlista:
- Explosions in the Sky - First Breath After Coma
- Sigur Rós - Gobbledigook
- Daft Punk - Digital Love
- Mono - The Kidnapper Bell
- Cult of Luna - Leave Me Here
- Breach - Seven
- Neutral Milk Hotel - Oh Comely
- Mew - The Zookeeper's Boy
- Radiohead - Where I End And You Begin
- Volcano Choir - Island, IS
- Mogwai - Kids Will Be Skeletons
- Erik Enocksson - The State The Sea Left Me In
Kärlek På Fler Sätt Än Ett
Nu är nya spellistan klar och upplagd. Egentligen var den ju redan klar igår, i enlighet med grundidén, men jag har inte haft tid att skriva ett ordentligt inlägg om det än.
Detta är alltså en lista med låtar som på lite olika sätt berör kärlek. Kärlek är ju det finaste som finns, så jag tänkte att jag vill göra något med det, hur klyschigt eller fånigt det än må verka. Dock ville jag bjuda på lite olika typer av kärlek, utöver den klassiska mellan en man/kvinna och en kvinna/man (och även där ville jag ha något speciellt). Så här kommer bland annat kärlek till/i form av: våren, en geting (eller en förlorad vän, eller en gud), en misshandlande man, ett kvävt förhållande, total underkastelse, svaghet med mera. Ljudet genomgående är inte lika enhetligt som förra listan, men det var heller inte tanken. Kärlek är komplicerat, och jag hade kunnat vara ännu spretigare, men jag tycker mig ha hittat en bra balans ändå.
Listan i Spotify: The Quiet Things That No One Ever Knows - #2, Kärlek På Fler Sätt Än Ett
Och listan som den ser ut:
Nästa vecka blir det nog återigen en mer musikaliskt fokuserad lista skulle jag tro, hösten och vädret gynnar detta.
Kram
Detta är alltså en lista med låtar som på lite olika sätt berör kärlek. Kärlek är ju det finaste som finns, så jag tänkte att jag vill göra något med det, hur klyschigt eller fånigt det än må verka. Dock ville jag bjuda på lite olika typer av kärlek, utöver den klassiska mellan en man/kvinna och en kvinna/man (och även där ville jag ha något speciellt). Så här kommer bland annat kärlek till/i form av: våren, en geting (eller en förlorad vän, eller en gud), en misshandlande man, ett kvävt förhållande, total underkastelse, svaghet med mera. Ljudet genomgående är inte lika enhetligt som förra listan, men det var heller inte tanken. Kärlek är komplicerat, och jag hade kunnat vara ännu spretigare, men jag tycker mig ha hittat en bra balans ändå.
Listan i Spotify: The Quiet Things That No One Ever Knows - #2, Kärlek På Fler Sätt Än Ett
Och listan som den ser ut:
- Aerial - Echoes in June
- Cass McCombs and Karen Black - Dreams-Come-True-Girl
- Two Gallants - The Throes
- Girls - Laura
- Sufjan Stevens - The Predatory Wasp Of The Palisades Is Out To Get Us!
- The Antlers - Atrophy
- Ane Brun - Rubber & Soul
- Aerial - Inverse Current
- Buzzcocks - Ever Fallen In Love (With Someone You Shouldn't've)
- Håkan Hellström - Nu Kan Du Få Mig Så Lätt
- Nirvana - Where Did You Sleep Last Night
- Explosions In The Sky - Your Hand In Mine
Nästa vecka blir det nog återigen en mer musikaliskt fokuserad lista skulle jag tro, hösten och vädret gynnar detta.
Kram
