Det är lätt att undra
Hur kommer det sig att det är så mycket lättare att tycka illa om än att tycka om?
Visst minns jag att min ungdom varit kantad av en hel del ogillande. Det var band som blivit - eller alltid varit - "kommersiella", det var Carola, det var Moderaterna, det var staten, det var kapitalism. Och så vidare. Allt detta minns jag, och försöker på inget sätt gömma. Jag har ogillat väldigt mycket i mina dagar, och tyckt mig vara fullt berättigad att tycka så.
Och vem vet, det kanske jag var, och är fortfarande. Jag kanske har min fulla rätt att hata Takida för att de låter som "kommersiellt skit", eller hata Reinfeldt för att han är så förbannat insmilande och korrekt. Men rättigheten är inte längre tillräcklig för mig. Ska jag hata något, eller avsky, eller ens ogilla, så måste det finnas mycket goda grunder för det. Varför då? För att det naturligtvis inte finns någon som helst poäng att göra det annars.
Eller, för att mer säga det jag faktiskt känner: vem fan är jag att avgöra vad som är rätt och fel? Vem är jag att avgöra att min smak, mina åsikter, mina tankar och känslor automatiskt innebär att andra personer med andra smaker, åsikter, tankar och känslor har fel.
Det här kom upp när Carro berättade om en grupp på Facebook som heter något i stil med "Lägg ned Takida". Där hade två gamla vänner tydligen gått med, där den enda hade skrivit "deras första skiva var bra, men sedan blev de för kommersiella". Först och främst måste jag fråga mig om någon i denna grupp faktiskt på allvar, nykter, på tu man hand, skulle säga en sådan sak till någon av Takidas bandmedlemmar. "Lägg ned Takida". Vilken jävla svinig grej att säga till och om någon. Detta tycks dock vara helt ok att göra. Det är ok att tycka att band och grupper ska lägga ned, att folk och idéer ska sluta finnas. Som jag skrev tidigare så har jag själv varit en del av det. Problemet är dock att detta blivit allt mer utbrett, och fått ta allt större plats i och med internet. Det är tryggt och liksom helt ok att tycka sånt här när man gör det i sin blogg eller på Facebook. Där behöver man inte möta någon av de berörda.
"Jag hatar Carola" är ett annat vanligt uttryck jag hört många gånger. Varför då? De flesta, om en någon, av de som säger detta har aldrig ens träffat henne. Återigen tycks det vara helt ok att hata eller avsky henne, eftersom man aldrig behöver bemöta de orden. För vem skulle ärligt talat våga säga det till henne? Och vart har man så fått detta hat, eller avsky ifrån? Varför avskyr man Takida så mycket att man kan tycka att de borde läggas ned? Hur kan man hata en person man egentligen inte vet något om?
Här tror jag nämligen att man bör stanna upp och fundera lite. Vart får man egentligen sina åsikter ifrån? Att hata Carola känns väldigt nära till hands om man väljer att läsa Aftonbladet eller Expressen, då dessa båda tidningar har en förkärlek för skandaler om just henne. Dessutom känns det som en ok grej att snacka om bland sina vänner, vilket också leder till att folk som kanske inte egentligen hade någon åsikt om henne smittas av det. Takida blir lite mer komplicerat. Som personen skrev, "deras första skiva var bra, men sedan blev de för kommersiella". Först och främst måste jag undra hur man skulle känna själv om man hade ett band, och någon tyckte att man skulle lägga ned för att man blivit "för kommersiell". Att lägga ned, liksom. Inte fundera över vad man sysslar med, utan helt sonika lägga ned.
Men vad innebär det här med att ett band då skulle blivit "för kommersiell", och vad är det med det som gör att de har mindre existensberättigande än andra band? Jag vågar påstå att åsikten i stort rör sig kring huruvida ett band har ett "producerat sound" och möjligen om melodierna och låtarna tycks kännas igen. "Man har hört det förr" så att säga. Band av Takidas slag brukar ha en förmåga att bli lugnare med åren, vilket i sin tur tilltalar en större skara människor, vilket i sin tur leder till att bandet blivit kommersiella i elitens öron. Men är det inte likadant med band man själv gillar? Och blir man inte oftast lugnare med åren som person? Borde inte detta vara ganska naturligt? Jag tror i grunden dessutom att de flesta faktiskt inte alls avskyr allt de säger att de gör. Om de hade tänkt efter. Är det verkligen så illa som ni säger? Är det verkligen helt säkert att det är DU och inte din grupptillhörighet, din gemenskap och din identitet som tycker så här? Om man exempelvis är "indie", måste man automatiskt tycka illa om "kommersiellt"?
Egentligen är allt detta irrelevant. Egentligen undrar jag vad som är så fel med musik som låter "kommersiell". Varför ska inte folk få tycka om sådant? Vad gör din åsikt mer korrekt än andras, och mer berättigad? Och, för att lite ringa in det jag vill fråga: varför måste man absolut uttrycka sådant här? Varför måste alla få höra hur illa man tycker om någon eller något? Måste vi verkligen sprida sådant till andra? Det känns mer som ett desperat försök att tillhöra något, att veta vart man står och vad man tycker. Det är för svårt att säga "jag vet inte vad jag tycker" än att säga "jag avskyr det".
Äsch.
Jag blir bara ledsen att tänka på sådant här.
Visst minns jag att min ungdom varit kantad av en hel del ogillande. Det var band som blivit - eller alltid varit - "kommersiella", det var Carola, det var Moderaterna, det var staten, det var kapitalism. Och så vidare. Allt detta minns jag, och försöker på inget sätt gömma. Jag har ogillat väldigt mycket i mina dagar, och tyckt mig vara fullt berättigad att tycka så.
Och vem vet, det kanske jag var, och är fortfarande. Jag kanske har min fulla rätt att hata Takida för att de låter som "kommersiellt skit", eller hata Reinfeldt för att han är så förbannat insmilande och korrekt. Men rättigheten är inte längre tillräcklig för mig. Ska jag hata något, eller avsky, eller ens ogilla, så måste det finnas mycket goda grunder för det. Varför då? För att det naturligtvis inte finns någon som helst poäng att göra det annars.
Eller, för att mer säga det jag faktiskt känner: vem fan är jag att avgöra vad som är rätt och fel? Vem är jag att avgöra att min smak, mina åsikter, mina tankar och känslor automatiskt innebär att andra personer med andra smaker, åsikter, tankar och känslor har fel.
Det här kom upp när Carro berättade om en grupp på Facebook som heter något i stil med "Lägg ned Takida". Där hade två gamla vänner tydligen gått med, där den enda hade skrivit "deras första skiva var bra, men sedan blev de för kommersiella". Först och främst måste jag fråga mig om någon i denna grupp faktiskt på allvar, nykter, på tu man hand, skulle säga en sådan sak till någon av Takidas bandmedlemmar. "Lägg ned Takida". Vilken jävla svinig grej att säga till och om någon. Detta tycks dock vara helt ok att göra. Det är ok att tycka att band och grupper ska lägga ned, att folk och idéer ska sluta finnas. Som jag skrev tidigare så har jag själv varit en del av det. Problemet är dock att detta blivit allt mer utbrett, och fått ta allt större plats i och med internet. Det är tryggt och liksom helt ok att tycka sånt här när man gör det i sin blogg eller på Facebook. Där behöver man inte möta någon av de berörda.
"Jag hatar Carola" är ett annat vanligt uttryck jag hört många gånger. Varför då? De flesta, om en någon, av de som säger detta har aldrig ens träffat henne. Återigen tycks det vara helt ok att hata eller avsky henne, eftersom man aldrig behöver bemöta de orden. För vem skulle ärligt talat våga säga det till henne? Och vart har man så fått detta hat, eller avsky ifrån? Varför avskyr man Takida så mycket att man kan tycka att de borde läggas ned? Hur kan man hata en person man egentligen inte vet något om?
Här tror jag nämligen att man bör stanna upp och fundera lite. Vart får man egentligen sina åsikter ifrån? Att hata Carola känns väldigt nära till hands om man väljer att läsa Aftonbladet eller Expressen, då dessa båda tidningar har en förkärlek för skandaler om just henne. Dessutom känns det som en ok grej att snacka om bland sina vänner, vilket också leder till att folk som kanske inte egentligen hade någon åsikt om henne smittas av det. Takida blir lite mer komplicerat. Som personen skrev, "deras första skiva var bra, men sedan blev de för kommersiella". Först och främst måste jag undra hur man skulle känna själv om man hade ett band, och någon tyckte att man skulle lägga ned för att man blivit "för kommersiell". Att lägga ned, liksom. Inte fundera över vad man sysslar med, utan helt sonika lägga ned.
Men vad innebär det här med att ett band då skulle blivit "för kommersiell", och vad är det med det som gör att de har mindre existensberättigande än andra band? Jag vågar påstå att åsikten i stort rör sig kring huruvida ett band har ett "producerat sound" och möjligen om melodierna och låtarna tycks kännas igen. "Man har hört det förr" så att säga. Band av Takidas slag brukar ha en förmåga att bli lugnare med åren, vilket i sin tur tilltalar en större skara människor, vilket i sin tur leder till att bandet blivit kommersiella i elitens öron. Men är det inte likadant med band man själv gillar? Och blir man inte oftast lugnare med åren som person? Borde inte detta vara ganska naturligt? Jag tror i grunden dessutom att de flesta faktiskt inte alls avskyr allt de säger att de gör. Om de hade tänkt efter. Är det verkligen så illa som ni säger? Är det verkligen helt säkert att det är DU och inte din grupptillhörighet, din gemenskap och din identitet som tycker så här? Om man exempelvis är "indie", måste man automatiskt tycka illa om "kommersiellt"?
Egentligen är allt detta irrelevant. Egentligen undrar jag vad som är så fel med musik som låter "kommersiell". Varför ska inte folk få tycka om sådant? Vad gör din åsikt mer korrekt än andras, och mer berättigad? Och, för att lite ringa in det jag vill fråga: varför måste man absolut uttrycka sådant här? Varför måste alla få höra hur illa man tycker om någon eller något? Måste vi verkligen sprida sådant till andra? Det känns mer som ett desperat försök att tillhöra något, att veta vart man står och vad man tycker. Det är för svårt att säga "jag vet inte vad jag tycker" än att säga "jag avskyr det".
Äsch.
Jag blir bara ledsen att tänka på sådant här.
