ppeeddeerr

Överraskningar. Det är nog den bästa sammanfattningen av denna avverkade helg, om jag skulle tvingas göra denna sammanfattning med ett enda ord. Tack och lov behöver jag inte det (vilket kommer märkas då inlägget i stor utsträckning kommer bestå av andra ord än 'överraskningar'), men det står dock för en stor del av känslorna jag upplevde under festivalen. Först och främst ska musiken så klart lyftas fram här, eftersom det i första hand var det som föranledde en resa. Jag tyckte att jag varit någorlunda duktig att kolla upp de akter jag inte lyssnat på tidigare (och lyssna in mig mer på det jag kände till redan), men eftersom jag är i ett ganska expansivt skede vad gäller mitt musiklyssnande så har det inte blivit allt för mycket ändå. Vilket visade sig vara riktigt trevligt, eftersom jag då blev omkullkastad av flera av banden och artisterna jag såg. Det första jag såg var Bruket, något slags modern blandning av Ebba Grön och The Hives. De spelade på Sticky Fingers, där vi var för att se The Bronx som skulle spela efter. Båda dessa var lysande live, och jag har inte varit del av en ösande hardcorepublik sedan en spelning i Tierp med Anemone och Medvilia för ett större antal år sedan. The Bronx-sångaren var dessutom riktigt mysig, sådär hård men charmig och leendes hela tiden. Ordet "dance" var nog hans mest frekvent använda.

Fredagen sedan var en kavalkad av både stora namn och över-förväntan-spelningar. Bon Iver först, vilket jag lyssnat ytterst lite på tidigare. Dessutom var det mer av ett band än bara han, som jag hört förr, och det blev en riktigt mysig och fin spelning. Beirut var bra, men på en för stor scén kan jag tycka. Gick ifrån den spelningen när Grizzly Bear började. De har jag nästan tyckt varit lite dåliga, men live var de makalöst intressanta och spännande. Allt de gjorde lät både väldigt nytt och fräscht, och samtidigt proffsigt. Band of HorsesRobynWilcolalalalala Antony var bra men lite tråkiglalalalaGlasvegaslala The Irrepressibles. Hm, teater och märklig musik. Väldigt kul att se, men inget jag skulle slå på i stereon. Detta var på Annedalskyrkan, där vi egentligen väntade på Andrew Bird. Och den karl (med band) kan ju sin skit. Han visslar som en gud, spelar fiol med fingrarna och stråke, spelar gitarr och han sjunger. Dessutom skapar han loopar av det han själv spelar, så han kan spela stämmor och göra dubbningar på sig själv. Det blir helt galet roligt att se, och man kan inte annat än förundras över vilken energi han måste ha att skapa allt detta. Lördag tidig eftermiddag stavas Patrick Wolf. Jag nämner det inte så långt här, men jävlar vad bra det var. En ung, nutida David Bowie äger upp både scenen och publiken i brygga, för att leverera popmusik som ger mig känslor Antony gör när han är som bäst. Magiskt. Calexico var bra, men precis som Beirut och Wilco inte så roligt att titta på. Efter en längre promenad i spöregn till och från stans mysigaste fik i Majorna klev Wolfmother upp på samma scén som Patrick Wolf, Grizzly Bear och Bon Iver hade gjort tidigare. Och de liksom de innan dominerade allt de gjorde. Varenda låt de spelade var klockren, även om jag kunnat tycka att densamma varit mindre intressant på skiva, och sångarens närvaro på scén andades den gamla skolans rockstjärnor med attityd, total kontroll över publiken och en otroligt sexig framtoning. Klart bästa hårdare rocken live.

Nu har jag rabblat på om allt fint och bra jag sett, men helt utan att nämna det som slog omkull mig fullständigt. Lördagkväll vid kanske halv nio satt vi utanför Annedalskyrkan, två och en halv timme innan insläpp, för att garantera bra platser för Peter Broderick och First Aid Kit. Inget av dessa var några stora pepp från min sida, men jag hade en känsla av att jag skulle tycka om båda två. Vi inmundade våra mackor, blev insläppta och satte oss absolut längst fram. Sedan kom världens mysigaste och finaste musiker upp på scénen. Peter Broderick såg ut som kanske den snällaste killen, och han framstod hela tiden som både harmlös och anspråkslös. Hans vän han hade med sig gav han ett ärligt hjärtligt leende när han för oss tackade att vännen följt med honom på denna spelning. Sedan började han spela. Precis som med Andrew Bird använde han sig av ett flertal instrumment och samplade sig själv, loopade och använde sin egen röst för att göra stämmor på sig själv. Men det var inte att han var så otroligt duktig på detta som gjorde spelningen så underbar, utan hur han använde sina kunskaper till att förmedla känslor jag aldrig upplevt live så här förr. Det är svårt att återberätta, mycket för att jag själv var lite inne i det, men ett exempel kan jag dra: han spelar ett litet stycke på sin keyboard, och sjunger en enkel sång utan ord. Detta loopar han och sjunger en stämma till det, för att återigen loopa och sjunga ännu en gång. Det är inte flera stämmor som går i olika tonart, utan de går nästan likadant allihop, men man får istället en känsla av att det är flera av han som sjunger/skiker ut sitt innersta. Med denna loop igång släpper han micken och ropar än högre upp mot kyrktaket, med hans röst ekandes över hela lokalen. Han hoppar sedan ner från scenen och börjar gå mellan bänkraderna, nedför hela gången och tillbaka, fortfarande sjungandes till sina stämmor och pianospel som kommer från högtalarna. Detta blir nästan för mycket, och jag känner hur jag håller på att börja gråta. Jag känner nästan samma stora känslor som när jag såg The Thin Red Line ensam och bröt ihop. Det är något jag inte kan sätta fingret på, och något jag inte tror ens han kan återskapa på skiva. First Aid Kit var så klart också väldigt bra, men inget jag någonsin sett tidigare överträffar detta.

Det kändes som att höra världen själv sjunga ut sin sorg.

Helgen har ju inte bara varit musik dock. Jag sammanfattar alla lustiga och softa händelser i en liten lista här:

• Claes, och hans flickvän Malin, vännerna Maxine och Anders. Claes liksom, lite mer än tre år sedan vi träffades. Malin var ju dessutom jättesoft, vilket jag redan fattat, och Maxine och Anders blev ju bara ytterligare solsken.
• Maten, åh gud, maten! Har inte gjort annat än kostat på oss god mat och fin frukost på café.
• Malin, min old-timer som vi bodde hos. Hon blir ju bara bättre och bättre, och detta trots att detta bara var andra gången vi träffades på de kanske...fem år vi känt varandra? Hon har dessutom världens drygaste respektive finaste katt.
• Surprise-sms från Sanna - en foto-vän jag känt ett tag men aldrig träffats (hon har dessutom inte velat träffa internet-vänner, där jag nu blev den andra efter hennes nuvarandre pojkvän) - som frågade om jag var på festivalen och ville träffas. Två tillfällen stod vi och snackade lite, och Carro fick nu äntligen träffa både henne och Malin, som hon annars bara hört om. Sanna är dessutom softare irl, vilket säger en hel del.
• Aline, ytterligare en person jag aldrig träffat förr. Tjej från Ryssland som flyttat hit nu i år, till sin kille hon träffade här förra året. Snackade lite inför Accelerator förra året, träffades aldrig där, hållit lite sporadisk kontakt på internet, och sedan kommer hon bara fram och känner igen mig från Facebook-bilder som jag knappt har några. Väldigt otippat och kul, även om det bara blev en kort hälsning/konversation och en senare på-avstånd-vinkning. 
• Att jag äntligen fick träffa Carro igen, efter två veckor utan varandra! Att uppleva dessa saker hade inte varit hälften så roligt om jag inte hade fått dela dem med henne. Det blir många kommande kvällar att sitta och lyssna igenom band, diskutera och dricka te.
• Mathias! Han är ju som alltid soft, men det har varit väldigt kul att spendera mer tid med honom äntligen. Nu vet jag att han läser detta, så jag kanske skriver så här för att han ska tro att det varit soft. Men det HAR varit väldigt soft.
• I allmänhet en väldigt glad och peppad stämning överallt.

Nu orkar jag egentligen inte mer, sitter med feber och halsont och funderar vad jag fortfarande gör vaken. Nåväl, dags att avrunda med att lyssna på någon av de nyinköpta skivorna kanske, och dricka lite te.

Kram

Ibland drabbas jag av plötsliga vändningar i mina känslor och funderingar. Det förekommer lite då och då nästan hela tiden, men till och från blir dessa vändningar lite större. Eller jag ska väl säga "fundering om vändning", för det är nästan aldrig ett färdigt beslut, en ny utstakad väg att följa. Snarare handlar det om att jag helt plötsligt ifrågasätter mig själv, mina intressen och mina värderingar. Den största ändringen jag gjort måste vara när jag beslutade mig för att helt sluta dricka. En annan stor ändring - som jag inte vet om den är lika tydlig och uppenbar för andra - var när jag insåg att jag mådde dåligt, tyckte illa om livet och ville få ett slut på det dåliga måendet.

Sedan dess har många saker hänt, både halvstora och pyttesmå (roligt ord förresten, "pytte"). Jag vet som sagt inte än om de nu rådande funderingarna är stora eller små, eller ens om det blir något att ändra på. Jag insåg nämligen plötsligt,  nu när jag satt här vid datorn och kollade de vanliga sidorna, avverkade det jag brukar göra när jag inte gör något vettigt (vilket ganska sällan händer), att jag nog vill ändra lite på en del av mina så kallade nöjen. Eller snarare ifrågasätter jag om många av mina tidsfördriv och nöjen verkligen tjänar något syfte alls.

Det första som slog mig var poänglösheten i att hänga på Facebook. Inte att hålla kontakt med vänner man inte vill förlora men är för feg för att ha en telefonkontakt med, utan att logga in och stanna kvar långt efter att man fått slut på kommentarer att besvara. En annan tanke jag fick var mitt fotograferande. Eller snarare, det faktum att jag lägger upp bilderna på Flickr. Eller, för att ta det ett steg till, att jag alls använder en sida som Flickr. Det är nämligen så att jag har ett antal kontakter och vänner där, folk som mer eller mindre regelbundet uppdaterar sin sida. All heder åt dem, och jag hoppas de får många besökare och beundrare, men jag är troligen inte en av dem. Saken är den att jag alldeles för sällan ens bryr mig om att titta vad de tagit för kort (frånsett kanske en eller två av kontakterna). Och att jag lägger upp bilder där själv känns också...motverkande min idé om vad jag gör med mitt fotograferande. Det kanske det inte gör så klart, eftersom jag ju vill visa upp en del av vad jag gör, men tyvärr gör sidan att jag fotograferar och lägger upp annat än det jag egentligen vill ägna tid åt.

När jag spelar gitarr och vill lära mig någon låt, så har jag tyvärr nästan alltid fem-sex låtar till jag också vill lära mig samtidigt. Detta gör att jag lär mig väldigt lite på en låt och tröttnar när det blir en utmaning, går vidare till nästa för att göra samma sak, och så går det vidare så. På samma sätt blir det med fotograferandet: jag har idéer, och i synnerhet en stor idé - ett tema som innefattar alla former av kreativitet, och en stor känsla jag vill få ut på alla sätt möjliga - men eftersom det kräver både tid och engegemang ägnar jag mig oftare åt ströfotografering än det jag vill ägna mig åt. Eller så surfar ja på Facebook. Eller så spelar jag fem låtar samtidigt, men dåligt.

Det här duger inte längre, alltså. Under loppet av detta inlägg har jag också kommit fram till att jag faktiskt måste göra något. Att det måste ske en förändring. Datorn måste vara avstängd oftare. Jag får skriva ut tabs/ackord till en låt åt gången, och sedan stänga av. Den låten får jag lära mig. Och tröttnar jag får jag gå ut och arbeta på min fotoidé. Eller läsa någon av alla böcker jag vill läsa, lära mig någon av alla saker jag vill lära mig, träffa någon av alla vänner jag egentligen hellre umgås med än att sitta hemma. Det här var det egentliga syftet med att sälja mina spelenheter som jag gjorde för en tid sedan. Det har gått bra, det ska jag inte sticka under stolen med - jag både ritar, spelar och fotograferar mer nu än jag gjort på många år - men det kan fortfarande bli bättre. Turligen är man aldrig för sent ute för att göra bättring, och det är det jag tänkt göra nu.

Nu stänger jag av och går och lägger mig. Imorgon lär jag mig Casimir Pulaski Day av Sufjan Stevens, och när det är gjort ska jag fan skriva en egen låt. Det har jag nästan aldrig gjort, vilket är oförlåtligt. Jag har för mycket att få ut för att inte göra det. Så, nu börjar det.

kram

 Egentligen hade jag tänkt ägna hela inlägget åt att reda ut varenda liten detalj som gör Transformers: Revenge of the Fallen till en skitfilm. Det tänker jag inte göra, eftersom jag egentligen finner det både meningslöst och osunt att sitta och enbart vräka ur mig skit. Men jag tänker lite kort gå igenom upplevelsen i vilket fall, bara för att dela med mig lite av känslorna jag bär på så här efteråt.

Per skickade en förfrågan på msn om vi inte skulle ta och styra en biofilm ikväll. Han hade inte kikat vad det gick, utan vara bara inte sugen att gå på krogen med hans vänner. Ja visst, svarade jag, glad att få hitta på något med honom för första gången sedan början av sommaren. Eftersom jag skulle se Public Enemies (som jag faktiskt peppar på) på måndag med lite folk var den utesluten, och i övrigt gick det inte speciellt mycket man ens kunde tänka sig att se så sent som vi kunde. Båda tänkte att Transformers kändes som en biofilm, och att den säkert var så där skönt bio:ig som man vill ibland. Efter att ha styrt upp Mathias att joina, var vi nu en trio som begav sig in till stan.

Så, filmen. Lite kortfattat kan jag väl inleda med att säga att jag aldrig, någonsin, sett maken till flådiga action-scener. Visst, robotarna är otroligt snyggt gjorda, men när de alla är otroligt lika varandra och de slåss med en kamera så långt inzoomad att man inte vet vad som är vad, blir det hela bara helt obegripligt. Vinner Autoboten? Var det en arm som flög av? Vart skjuter alla, skotten tycks fara åt precis varenda håll. Det exploderar överallt, och inte ens det konstanta slow-motion filmandet kan få scenerna förståeliga.

Sedan har man, naturligtvis, valt att skjuta in humor i filmen. Nu menar jag inte någon halvskön hård action-humor á la Terminator, och inte heller den där lite mörka småsubtila humorn Bale har i Batman-filmerna. Nej, här är det American Pie (de senare delarna, mind you) som får stå förlaga. Om man föreställer sig den obligatoriska comic reliefen i princip alla Hollywood-producerade actionfilmer har (Wade Wilson i Wolverine är ett bra exempel), men att det istället är huvudkaraktärerna som står för "komiken" (Bad Boys, fast dåligt) - som dessutom tar upp nästan femtio procent av filmens speltid på två och en halv timme.

Det absolut mest störande dock, orkar jag inte ens bemöda mig med att utveckla. Tänk den amerikanska flaggviftningen i Independence Day, där USA står för räddningen av hela jorden - men helt utan inblandning av resten av världen (i den filmen ser man i alla fall övriga länder delta i sina respektive strider). John Turturro nämner vid ett tillfälle hur han ska "fight for my country". Detta är en strid mellan Autoboter och Decepticoner, som rör hela mänsklighetens och jordens överlevnad, och Turturro ska slåss för sitt LAND? Dessutom vandrar de militära trupperna in i både Shanghai och Egypten som att det vore Downtown LA, och yttrar endast orden "remember, they're friendlies", som att soldaterna vid vilket tillfälle som helst annars kunnat missta Egypterna vid fiender och börja skjuta ned dem. Detta blev visst mer utvecklat än jag tänkte, men jag är lite för upprörd för att lägga band på mig själv.

Jag brukar sällan klaga på filmer, det får man inte tro, och dessutom säkerligen mindre än många andra som studerar film. Det här var dock bara lite för mycket skit för att få gå obemärkt förbi. Jag känner nästan att jag vill ha mina pengar tillbaka, att jag blivit bestulen på pengar jag kunnat lagt på toapapper och en tidning och haft betydligt trevligare två och en halv timme.