ppeeddeerr

 Egentligen hade jag tänkt ägna hela inlägget åt att reda ut varenda liten detalj som gör Transformers: Revenge of the Fallen till en skitfilm. Det tänker jag inte göra, eftersom jag egentligen finner det både meningslöst och osunt att sitta och enbart vräka ur mig skit. Men jag tänker lite kort gå igenom upplevelsen i vilket fall, bara för att dela med mig lite av känslorna jag bär på så här efteråt.

Per skickade en förfrågan på msn om vi inte skulle ta och styra en biofilm ikväll. Han hade inte kikat vad det gick, utan vara bara inte sugen att gå på krogen med hans vänner. Ja visst, svarade jag, glad att få hitta på något med honom för första gången sedan början av sommaren. Eftersom jag skulle se Public Enemies (som jag faktiskt peppar på) på måndag med lite folk var den utesluten, och i övrigt gick det inte speciellt mycket man ens kunde tänka sig att se så sent som vi kunde. Båda tänkte att Transformers kändes som en biofilm, och att den säkert var så där skönt bio:ig som man vill ibland. Efter att ha styrt upp Mathias att joina, var vi nu en trio som begav sig in till stan.

Så, filmen. Lite kortfattat kan jag väl inleda med att säga att jag aldrig, någonsin, sett maken till flådiga action-scener. Visst, robotarna är otroligt snyggt gjorda, men när de alla är otroligt lika varandra och de slåss med en kamera så långt inzoomad att man inte vet vad som är vad, blir det hela bara helt obegripligt. Vinner Autoboten? Var det en arm som flög av? Vart skjuter alla, skotten tycks fara åt precis varenda håll. Det exploderar överallt, och inte ens det konstanta slow-motion filmandet kan få scenerna förståeliga.

Sedan har man, naturligtvis, valt att skjuta in humor i filmen. Nu menar jag inte någon halvskön hård action-humor á la Terminator, och inte heller den där lite mörka småsubtila humorn Bale har i Batman-filmerna. Nej, här är det American Pie (de senare delarna, mind you) som får stå förlaga. Om man föreställer sig den obligatoriska comic reliefen i princip alla Hollywood-producerade actionfilmer har (Wade Wilson i Wolverine är ett bra exempel), men att det istället är huvudkaraktärerna som står för "komiken" (Bad Boys, fast dåligt) - som dessutom tar upp nästan femtio procent av filmens speltid på två och en halv timme.

Det absolut mest störande dock, orkar jag inte ens bemöda mig med att utveckla. Tänk den amerikanska flaggviftningen i Independence Day, där USA står för räddningen av hela jorden - men helt utan inblandning av resten av världen (i den filmen ser man i alla fall övriga länder delta i sina respektive strider). John Turturro nämner vid ett tillfälle hur han ska "fight for my country". Detta är en strid mellan Autoboter och Decepticoner, som rör hela mänsklighetens och jordens överlevnad, och Turturro ska slåss för sitt LAND? Dessutom vandrar de militära trupperna in i både Shanghai och Egypten som att det vore Downtown LA, och yttrar endast orden "remember, they're friendlies", som att soldaterna vid vilket tillfälle som helst annars kunnat missta Egypterna vid fiender och börja skjuta ned dem. Detta blev visst mer utvecklat än jag tänkte, men jag är lite för upprörd för att lägga band på mig själv.

Jag brukar sällan klaga på filmer, det får man inte tro, och dessutom säkerligen mindre än många andra som studerar film. Det här var dock bara lite för mycket skit för att få gå obemärkt förbi. Jag känner nästan att jag vill ha mina pengar tillbaka, att jag blivit bestulen på pengar jag kunnat lagt på toapapper och en tidning och haft betydligt trevligare två och en halv timme.