I Brist På Håkan: Reloaded
De där jobbansökningarna jag skrev om i förra inlägget? Idag ringde en karl från GameStop (en av ansökningarna jag skickade in), och ville att jag kommer på intervju/träff/date imorgon. Hoppas även han inser vilken briljant person jag säkert är. Nyöppnad spelbutik vore ju klockrent att jobba i. Jag kostar på mig ett utropstecken till och med.
!
Dessutom bjöds det på film igår, med Karro. Thirst, av Park Chan-wook (som har gjort några av mina absoluta favoritfilmer i övrigt), visade sig inte vara alls så bra som jag hoppats. Dels kanske inte sällskapet var det rätta. Jag vet ju egentligen att Karro inte gillar denna typ av asiatiskt meningslöst våld (de har en tendens att vara ganska kalla och med en mycket under-ytan stämning). Men det var inte bara det. Jag tror rent av att jag själv börjat känna att denna typ, om det inte görs av Takeshi Kitano (medvetet kastar jag om den enes namn men inte den andres. Sug på den ni) eller Quentin Tarantino, inte riktigt fångar mig längre. Den var snygg, välspelad, hade en del intressanta inslag...men den sade liksom inget. Och var heller inte nog filmtekniskt intressant för att väga upp avsaknaden av "det där". Så kan det vara.
Nu blir det sömn efter en kväll med chips och Heavy Rain. Imorgon blir det förhoppningsvis umgänge med vänner och en frisk kropp. Möjligen kopiösa mängder kaffe också, om allt vill sig väl.
Kram och godnatt
!
Dessutom bjöds det på film igår, med Karro. Thirst, av Park Chan-wook (som har gjort några av mina absoluta favoritfilmer i övrigt), visade sig inte vara alls så bra som jag hoppats. Dels kanske inte sällskapet var det rätta. Jag vet ju egentligen att Karro inte gillar denna typ av asiatiskt meningslöst våld (de har en tendens att vara ganska kalla och med en mycket under-ytan stämning). Men det var inte bara det. Jag tror rent av att jag själv börjat känna att denna typ, om det inte görs av Takeshi Kitano (medvetet kastar jag om den enes namn men inte den andres. Sug på den ni) eller Quentin Tarantino, inte riktigt fångar mig längre. Den var snygg, välspelad, hade en del intressanta inslag...men den sade liksom inget. Och var heller inte nog filmtekniskt intressant för att väga upp avsaknaden av "det där". Så kan det vara.
Nu blir det sömn efter en kväll med chips och Heavy Rain. Imorgon blir det förhoppningsvis umgänge med vänner och en frisk kropp. Möjligen kopiösa mängder kaffe också, om allt vill sig väl.
Kram och godnatt
I Brist På Håkan
Nåja, det är en låt av bandet Man Över Bord, och det var mer "lite roligt" av mig än med en faktisk tanke att ha det som titel till inlägget. Vi lämnar det.
Jag har lyckats bli förkyld. Det händer inte jätteofta, men jag blir en riktig mes när jag väl blir det.
Så där svag och nästan gnällig hela tiden.
Men samtidigt tycker jag det är lite soft att vara så här sjuk, det ger en liksom lite rätt att vara slö och tycka synd om sig själv. Som om det inte hände annars.
Två supervälskrivna extrajobbsansökningar ihopskrivna (jag kan hålla på hela natten) och inlämnade/skickade, båda till tvspelsbutiker. Ska jag tjäna extrapengar så känns det ju lite för klockrent att göra det genom att sälja spel, tycker jag.
Det är dags att jag slutar slacka och tar tag i saker, växer upp osv etc.
Hade "Musiklyssnare" varit ett extrajobb hade jag sökt det också.
Jag hade i vanlig ordning inget egentligt att säga, ville bara skriva något så varken ni eller jag tror att jag gått och dött. Skriver jag inte vet man aldrig, inte ens jag själv. Tänk om, liksom!
Osv
Jag har lyckats bli förkyld. Det händer inte jätteofta, men jag blir en riktig mes när jag väl blir det.
Så där svag och nästan gnällig hela tiden.
Men samtidigt tycker jag det är lite soft att vara så här sjuk, det ger en liksom lite rätt att vara slö och tycka synd om sig själv. Som om det inte hände annars.
Två supervälskrivna extrajobbsansökningar ihopskrivna (jag kan hålla på hela natten) och inlämnade/skickade, båda till tvspelsbutiker. Ska jag tjäna extrapengar så känns det ju lite för klockrent att göra det genom att sälja spel, tycker jag.
Det är dags att jag slutar slacka och tar tag i saker, växer upp osv etc.
Hade "Musiklyssnare" varit ett extrajobb hade jag sökt det också.
Jag hade i vanlig ordning inget egentligt att säga, ville bara skriva något så varken ni eller jag tror att jag gått och dött. Skriver jag inte vet man aldrig, inte ens jag själv. Tänk om, liksom!
Osv
Det här med smak
The Beatles.
Vad är det med dem egentligen?
Alltså, så här. Jag tycker visst att de har en hel del bra låtar. Hey Jude, Eleanor Rigby, Norwegian Wood, för att nämna några. Men det är ändå något med dem, jag har svårt att sätta fingret på det, som gör att jag liksom inte kan börja tycka att de är bra. Som band, som fenomen. Jag uppmärksammar att de är (var för sig) och var (som band) otroliga musiker, skickliga på det de gjorde, naturligtvis. Få har haft så komplexa och snyggt strukturerade kompositioner och stämmor som dem.
Har det sagts mig.
Saken är att det inte går in i mig. All vetskap om deras skicklighet förvandlas inte till den där magin man vill åt. Det blir aldrig det där "aaah, så det var det här allt handlade om!" när jag lyssnar på dem. Jag vill ju liksom svepas med i musik, låta den ta mig på en resa och förvandla tid och rum till något annat medans jag lyssnar. Det ger inte The Beatles mig.
Så kom jag att tänka på det här med smak. För jag vet ju att det är en helt obskyr mängd människor som älskar bandet, och väldigt många av dem skulle säga att de är det största genom tiderna. Så vad är det jag missar? Eller kanske ännu viktigare: varför känner jag att jag missar något?
Någonstans känns det lite som att jag bara inte hittat Det Där, det som bara plötsligt får mig att älska dem. Som det blev med Simon & Garfunkel för mig. Att den där stora massan liksom har rätt på något vis, och att det bara är jag som inte förstått än.
Men samtidigt kan man väl säga det om precis allt, kan man inte det? Jag menar, nog kan man väl lika gärna säga att majoriteten människor bara "inte förstått" post-hardcore? Eller mathmetal? Allt handlar väl dels om vad man har för relation till, och erfarenheter om, det man lyssnar/ser på, och dels hur pass mottaglig man själv gör sig.
Ändå tycker jag att jag försökt, flera gånger, att förstå. Jag är lite så här i allmänhet. Varför hittar jag inte storheten i Oliver Stone, eller Oboy', eller torkade tomater? Är jag bara svår och dryg?
Nu vet jag knappt vad jag pratar om längre, så jag gör en Haneke och avslöjar aldrig vad tanken med inlägget var.
För det vet jag inte själv längre.
God natt.
Vad är det med dem egentligen?
Alltså, så här. Jag tycker visst att de har en hel del bra låtar. Hey Jude, Eleanor Rigby, Norwegian Wood, för att nämna några. Men det är ändå något med dem, jag har svårt att sätta fingret på det, som gör att jag liksom inte kan börja tycka att de är bra. Som band, som fenomen. Jag uppmärksammar att de är (var för sig) och var (som band) otroliga musiker, skickliga på det de gjorde, naturligtvis. Få har haft så komplexa och snyggt strukturerade kompositioner och stämmor som dem.
Har det sagts mig.
Saken är att det inte går in i mig. All vetskap om deras skicklighet förvandlas inte till den där magin man vill åt. Det blir aldrig det där "aaah, så det var det här allt handlade om!" när jag lyssnar på dem. Jag vill ju liksom svepas med i musik, låta den ta mig på en resa och förvandla tid och rum till något annat medans jag lyssnar. Det ger inte The Beatles mig.
Så kom jag att tänka på det här med smak. För jag vet ju att det är en helt obskyr mängd människor som älskar bandet, och väldigt många av dem skulle säga att de är det största genom tiderna. Så vad är det jag missar? Eller kanske ännu viktigare: varför känner jag att jag missar något?
Någonstans känns det lite som att jag bara inte hittat Det Där, det som bara plötsligt får mig att älska dem. Som det blev med Simon & Garfunkel för mig. Att den där stora massan liksom har rätt på något vis, och att det bara är jag som inte förstått än.
Men samtidigt kan man väl säga det om precis allt, kan man inte det? Jag menar, nog kan man väl lika gärna säga att majoriteten människor bara "inte förstått" post-hardcore? Eller mathmetal? Allt handlar väl dels om vad man har för relation till, och erfarenheter om, det man lyssnar/ser på, och dels hur pass mottaglig man själv gör sig.
Ändå tycker jag att jag försökt, flera gånger, att förstå. Jag är lite så här i allmänhet. Varför hittar jag inte storheten i Oliver Stone, eller Oboy', eller torkade tomater? Är jag bara svår och dryg?
Nu vet jag knappt vad jag pratar om längre, så jag gör en Haneke och avslöjar aldrig vad tanken med inlägget var.
För det vet jag inte själv längre.
God natt.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #14: Ska Vi Inte Skapa Vår Snart?
Sitter med kaffe i handen och väntar på att gå och spela lite badminton på skolan. Efter det, vid tretiden, bär det återigen av till tandläkaren för diverse lagningar. Det kan vara en rotfyllning som står på dagens meny.
Och det är fortfarande helt vitt ute. I söndags var det visserligen strålande solsken, men idag är det mulet och trist. Jag gillar vintern, missförstå mig inte, men nu börjar även jag längta till solsken, t-shirt utomhus, en fika på gräsmattan, folk med shorts och klänningar och fler färger i naturen.
I väntan på det gör jag en spellista.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #14: Ska Vi Inte Skapa Vår Snart?
Temat är egentligen inte så sammanhängande. Jag satt och lyssnade på en del musik, och kände att jag ville ha vår. Så låtarna fick utgöra denna spellista.
Kram
Och det är fortfarande helt vitt ute. I söndags var det visserligen strålande solsken, men idag är det mulet och trist. Jag gillar vintern, missförstå mig inte, men nu börjar även jag längta till solsken, t-shirt utomhus, en fika på gräsmattan, folk med shorts och klänningar och fler färger i naturen.
I väntan på det gör jag en spellista.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #14: Ska Vi Inte Skapa Vår Snart?
Temat är egentligen inte så sammanhängande. Jag satt och lyssnade på en del musik, och kände att jag ville ha vår. Så låtarna fick utgöra denna spellista.
- Local Natives - Wide Eyes
- Dungen - Panda
- Caroline Herring - The Dozens
- Eye Travel - Every Little Smile
- Marina And The Diamonds - I Am Not A Robot
- Laura Veirs - July Flame
- Midlake - Act of Man
- Pop Levi - Blue Honey
- JohnOssi - What's the Point
- Hot Chip - Brothers
- Belle And Sebastian - The State I Am In (BBC Radio Session)
- Dave Rawlings Machine - Ruby
- Alisson Krauss & Robert Plant - Polly Come Home
Kram
Söndagskväll
Tänkte att jag för en gångs skull bara skulle skriva ett vanligt inlägg här. Helt utan något egentligt att säga, en playlist att visa upp eller en tillbakablick.
Därmed vet jag inte vad jag ska prata om. Vad säger man när man inte har något att säga? Och när man inte har någon som svarar på det man inte har att säga? Kanske något i stil med det jag svamlar om nu?
Sitter och lyssnar på Mojo-skivan för månaden, och just nu bjuds det på July - Dandelion Seeds. Det är tydligen psychalelic det bjuds på, jag tyckte jag såg Dungen lite längre ner i låtlistan. Skön skiva hittills, det här är ju inget jag vanligen lyssnar på. Vilket påminner mig att jag fortfarande inte tagit mig an Afrika-temat de hade en månad. Skivan ligger vid stereon, men jag har liksom inte vågat. Afrikansk musik skrämmer mig kanske lite, tror jag.
Hur som.
Nu blir det Wallander-film, direkt efter Rebel Without A Cause, varpå jag lär sätta mig här och fortsätta musiklyssnandet.
Jag är usel på kallprat, märker jag. Jag beundrar folk som faktiskt kan summera en dag, eller en känsla, i korta och substansfyllda ordalag. Malin (Näslund, för att vara tydlig) och Sandra är bra på korta, softa inlägg. Jag måste skriva långt för att jag ska tro att jag åstadkommit något. Dumt och synd. Jag kanske uppdaterar med ett kortare inlägg efter filmen.
Så får det bli. Tills dess.
Pop Levi - Blue Honey
Därmed vet jag inte vad jag ska prata om. Vad säger man när man inte har något att säga? Och när man inte har någon som svarar på det man inte har att säga? Kanske något i stil med det jag svamlar om nu?
Sitter och lyssnar på Mojo-skivan för månaden, och just nu bjuds det på July - Dandelion Seeds. Det är tydligen psychalelic det bjuds på, jag tyckte jag såg Dungen lite längre ner i låtlistan. Skön skiva hittills, det här är ju inget jag vanligen lyssnar på. Vilket påminner mig att jag fortfarande inte tagit mig an Afrika-temat de hade en månad. Skivan ligger vid stereon, men jag har liksom inte vågat. Afrikansk musik skrämmer mig kanske lite, tror jag.
Hur som.
Nu blir det Wallander-film, direkt efter Rebel Without A Cause, varpå jag lär sätta mig här och fortsätta musiklyssnandet.
Jag är usel på kallprat, märker jag. Jag beundrar folk som faktiskt kan summera en dag, eller en känsla, i korta och substansfyllda ordalag. Malin (Näslund, för att vara tydlig) och Sandra är bra på korta, softa inlägg. Jag måste skriva långt för att jag ska tro att jag åstadkommit något. Dumt och synd. Jag kanske uppdaterar med ett kortare inlägg efter filmen.
Så får det bli. Tills dess.
Pop Levi - Blue Honey
The Quiet Things That No One Ever Knows - #13: Alla De Där Känslorna Ett Årtionde Kan Ge
The Quiet Things That No One Ever Knows - #13: Alla De Där Känslorna Ett Årtionde Kan Ge
Det här har egentligen med två saker att göra.
Dels så är det en sammanfattning av mitt 00-tal. Inte vilka låtar jag lyssnat på då, även om det också stämmer, utan mer vilka känslor jag upplevt då. Vill man lyssna på texterna är det ju roligt, men nu är det egentligen bara känslan överlag man får av hela låten, hela spellistan, som på ett ungefär motsvarar en del av vad jag känt.
Men det är också en vanlig playlist. Detta för att det inte händer lika ofta längre. Och för att Sandra uttryckligen bett om dem flera gånger. Det gör mig varm i hjärtat att veta att det finns någon som uppskattar den tid man lägger ned i en sådan här grej, och den energi jag lägger in i det jag gör. Hon är fin, Sandra, så jag tänkte jag skulle ägna några rader för att inte bara hon ska få höra det av mig, utan andra också. Här är alltså lite för att hon förtjänar att få fler playlists när hon nu tycker om dem.
Låtlistan kommer upp när man spelar den i Spotify, och har man inte programmet har man ändå ingen användning av vilka låtarna är. Det är egentligen att jag är slö, men ja, så får det vara.
Tack för ett fint årtionde, och tack för en fin vän.
kram
Det här har egentligen med två saker att göra.
Dels så är det en sammanfattning av mitt 00-tal. Inte vilka låtar jag lyssnat på då, även om det också stämmer, utan mer vilka känslor jag upplevt då. Vill man lyssna på texterna är det ju roligt, men nu är det egentligen bara känslan överlag man får av hela låten, hela spellistan, som på ett ungefär motsvarar en del av vad jag känt.
Men det är också en vanlig playlist. Detta för att det inte händer lika ofta längre. Och för att Sandra uttryckligen bett om dem flera gånger. Det gör mig varm i hjärtat att veta att det finns någon som uppskattar den tid man lägger ned i en sådan här grej, och den energi jag lägger in i det jag gör. Hon är fin, Sandra, så jag tänkte jag skulle ägna några rader för att inte bara hon ska få höra det av mig, utan andra också. Här är alltså lite för att hon förtjänar att få fler playlists när hon nu tycker om dem.
Låtlistan kommer upp när man spelar den i Spotify, och har man inte programmet har man ändå ingen användning av vilka låtarna är. Det är egentligen att jag är slö, men ja, så får det vara.
Tack för ett fint årtionde, och tack för en fin vän.
kram
