Det här med smak
The Beatles.
Vad är det med dem egentligen?
Alltså, så här. Jag tycker visst att de har en hel del bra låtar. Hey Jude, Eleanor Rigby, Norwegian Wood, för att nämna några. Men det är ändå något med dem, jag har svårt att sätta fingret på det, som gör att jag liksom inte kan börja tycka att de är bra. Som band, som fenomen. Jag uppmärksammar att de är (var för sig) och var (som band) otroliga musiker, skickliga på det de gjorde, naturligtvis. Få har haft så komplexa och snyggt strukturerade kompositioner och stämmor som dem.
Har det sagts mig.
Saken är att det inte går in i mig. All vetskap om deras skicklighet förvandlas inte till den där magin man vill åt. Det blir aldrig det där "aaah, så det var det här allt handlade om!" när jag lyssnar på dem. Jag vill ju liksom svepas med i musik, låta den ta mig på en resa och förvandla tid och rum till något annat medans jag lyssnar. Det ger inte The Beatles mig.
Så kom jag att tänka på det här med smak. För jag vet ju att det är en helt obskyr mängd människor som älskar bandet, och väldigt många av dem skulle säga att de är det största genom tiderna. Så vad är det jag missar? Eller kanske ännu viktigare: varför känner jag att jag missar något?
Någonstans känns det lite som att jag bara inte hittat Det Där, det som bara plötsligt får mig att älska dem. Som det blev med Simon & Garfunkel för mig. Att den där stora massan liksom har rätt på något vis, och att det bara är jag som inte förstått än.
Men samtidigt kan man väl säga det om precis allt, kan man inte det? Jag menar, nog kan man väl lika gärna säga att majoriteten människor bara "inte förstått" post-hardcore? Eller mathmetal? Allt handlar väl dels om vad man har för relation till, och erfarenheter om, det man lyssnar/ser på, och dels hur pass mottaglig man själv gör sig.
Ändå tycker jag att jag försökt, flera gånger, att förstå. Jag är lite så här i allmänhet. Varför hittar jag inte storheten i Oliver Stone, eller Oboy', eller torkade tomater? Är jag bara svår och dryg?
Nu vet jag knappt vad jag pratar om längre, så jag gör en Haneke och avslöjar aldrig vad tanken med inlägget var.
För det vet jag inte själv längre.
God natt.
Vad är det med dem egentligen?
Alltså, så här. Jag tycker visst att de har en hel del bra låtar. Hey Jude, Eleanor Rigby, Norwegian Wood, för att nämna några. Men det är ändå något med dem, jag har svårt att sätta fingret på det, som gör att jag liksom inte kan börja tycka att de är bra. Som band, som fenomen. Jag uppmärksammar att de är (var för sig) och var (som band) otroliga musiker, skickliga på det de gjorde, naturligtvis. Få har haft så komplexa och snyggt strukturerade kompositioner och stämmor som dem.
Har det sagts mig.
Saken är att det inte går in i mig. All vetskap om deras skicklighet förvandlas inte till den där magin man vill åt. Det blir aldrig det där "aaah, så det var det här allt handlade om!" när jag lyssnar på dem. Jag vill ju liksom svepas med i musik, låta den ta mig på en resa och förvandla tid och rum till något annat medans jag lyssnar. Det ger inte The Beatles mig.
Så kom jag att tänka på det här med smak. För jag vet ju att det är en helt obskyr mängd människor som älskar bandet, och väldigt många av dem skulle säga att de är det största genom tiderna. Så vad är det jag missar? Eller kanske ännu viktigare: varför känner jag att jag missar något?
Någonstans känns det lite som att jag bara inte hittat Det Där, det som bara plötsligt får mig att älska dem. Som det blev med Simon & Garfunkel för mig. Att den där stora massan liksom har rätt på något vis, och att det bara är jag som inte förstått än.
Men samtidigt kan man väl säga det om precis allt, kan man inte det? Jag menar, nog kan man väl lika gärna säga att majoriteten människor bara "inte förstått" post-hardcore? Eller mathmetal? Allt handlar väl dels om vad man har för relation till, och erfarenheter om, det man lyssnar/ser på, och dels hur pass mottaglig man själv gör sig.
Ändå tycker jag att jag försökt, flera gånger, att förstå. Jag är lite så här i allmänhet. Varför hittar jag inte storheten i Oliver Stone, eller Oboy', eller torkade tomater? Är jag bara svår och dryg?
Nu vet jag knappt vad jag pratar om längre, så jag gör en Haneke och avslöjar aldrig vad tanken med inlägget var.
För det vet jag inte själv längre.
God natt.
Kommentarer
Postat av: sandra
för mig brukar det handla om att jag (omedvetet såklart) har ett inre tvång om att ifrågasätta allting. om "alla" gillar nåt, så får det mig snarare mer skeptisk än nyfiken. aerial är bandet som nog aldrig kommer vinna över mig t.ex.
Trackback
