The Antlers
Jag har inte glömt.
Ibland måste jag bara vila från sådan här musik -
från den här skivan -
för det gör mig för ont om jag inte gör det.
Nu var det dock återigen dags. Det började med en ny version av Ketterring. Låten som i varenda uttalad stavelse, varje liten svängning med rösten och alla små små nyanser av ljud lyckas uttala en väldigt personlig sorg. Den kommer så nära, att jag ibland undrar om det var meningen att jag skulle upptäcka den just i denna tid av livet. Jag kanske behöver en ständig påminnelse.
Här är låten: http://pitchfork.com/tv/#/episode/2150-the-antlers/1
Texten finner ni här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/kettering-lyrics/
Denna version var naturligtvis inte samma sak. Det varken klandrar jag den för, eller förväntade mig. Men - och det här är viktigt - den var något annat. Den lockar fram en lite annan tolkning av samma tema, av samma stämning och av samma känsla.
Eller, för att försöka förtydliga med en liknelse: originalet är den ena älskaren i en kyss, och videon jag länkade är den andra. Samma händelse och tillfälle, men två olika sinnen med två olika själar som upplever tillfället.
Eller för att kanske närmare beskriva det stämningen: originalet är barnen i en skilsmässa, och videon är föräldrarna. (en annan mycket fin version av låten finns här: http://www.spinner.com/interface/the-antlers. Håll er mot "klimax-delen" mot slutet. Och originalet finner ni här: http://www.youtube.com/watch?v=IgLm2gInV4A)
Den andra låten med gruppen jag tänkt länka är en låt till jag tror att jag redan länkat. Låten ifråga är vilket fall Two (och här har ni otrolig version av den: http://vimeo.com/8329608)
Den är kanske inte fullt så personlig, inte på samma sätt i alla fall. Det gör den dock inte mindre vacker, jobbig och relevant. Texten finns att få här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/two-lyrics/
Jag vet inte om jag varken kan eller vill säga så mycket mer om The Antlers nu. Ville nog mest bara få dela med mig lite av vad jag satt och gjorde just nu.
Tack för det.
Kram
Ibland måste jag bara vila från sådan här musik -
från den här skivan -
för det gör mig för ont om jag inte gör det.
Nu var det dock återigen dags. Det började med en ny version av Ketterring. Låten som i varenda uttalad stavelse, varje liten svängning med rösten och alla små små nyanser av ljud lyckas uttala en väldigt personlig sorg. Den kommer så nära, att jag ibland undrar om det var meningen att jag skulle upptäcka den just i denna tid av livet. Jag kanske behöver en ständig påminnelse.
Här är låten: http://pitchfork.com/tv/#/episode/2150-the-antlers/1
Texten finner ni här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/kettering-lyrics/
Denna version var naturligtvis inte samma sak. Det varken klandrar jag den för, eller förväntade mig. Men - och det här är viktigt - den var något annat. Den lockar fram en lite annan tolkning av samma tema, av samma stämning och av samma känsla.
Eller, för att försöka förtydliga med en liknelse: originalet är den ena älskaren i en kyss, och videon jag länkade är den andra. Samma händelse och tillfälle, men två olika sinnen med två olika själar som upplever tillfället.
Eller för att kanske närmare beskriva det stämningen: originalet är barnen i en skilsmässa, och videon är föräldrarna. (en annan mycket fin version av låten finns här: http://www.spinner.com/interface/the-antlers. Håll er mot "klimax-delen" mot slutet. Och originalet finner ni här: http://www.youtube.com/watch?v=IgLm2gInV4A)
Den andra låten med gruppen jag tänkt länka är en låt till jag tror att jag redan länkat. Låten ifråga är vilket fall Two (och här har ni otrolig version av den: http://vimeo.com/8329608)
Den är kanske inte fullt så personlig, inte på samma sätt i alla fall. Det gör den dock inte mindre vacker, jobbig och relevant. Texten finns att få här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/two-lyrics/
Jag vet inte om jag varken kan eller vill säga så mycket mer om The Antlers nu. Ville nog mest bara få dela med mig lite av vad jag satt och gjorde just nu.
Tack för det.
Kram
Hm
The Quiet Things That No One Ever Knows - #17: Något Söderut
Ny spellista:
The Quiet Things That No One Ever Knows - #17: Något Söderut
Det behövs inte mer än så just nu känner jag. Håll till godo, bara.
Och kram, som vanligt.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #17: Något Söderut
Det behövs inte mer än så just nu känner jag. Håll till godo, bara.
Och kram, som vanligt.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #16: Fjorton Gitarrer Och Ett Piano
Det var dags för en lista igen. Och jag ska säga direkt att jag inte från början planerade att göra en lista med nästan bara gitarrbaserade låtar, men det visade sig halvvägs in att så var fallet. Det hänger nog ihop med att jag äntligen återupptagit gitarrspelandet från att ha legat lite av tidigare. Att jag åter tagit tag i gitarren beror faktiskt på förra spellistan jag gjorde, och specifikt låten With The Notes In My Ears av Peter Broderick. Jag insåg hur otroligt vacker den var, och hur gärna jag ville spela den hela tiden och liksom känna allt det där jag kände när jag såg honom uppträda. Så så har det blivit.
Här är så nya listan:
The Quiet Things That No One Ever Knows - #16: Fjorton Gitarrer Och Ett Piano
Jag tycker om den, får jag väl säga. Den börjar och slutar precis som jag vill att allt ska börja och sluta, tror jag. Eller som jag känner att det gör kanske.
tack
kram
Här är så nya listan:
The Quiet Things That No One Ever Knows - #16: Fjorton Gitarrer Och Ett Piano
Jag tycker om den, får jag väl säga. Den börjar och slutar precis som jag vill att allt ska börja och sluta, tror jag. Eller som jag känner att det gör kanske.
tack
kram
Ibland är ingenting koolt alls
Just precis nu, ikväll, för att vara exakt.
Jag vill förtydliga: det finns en hel del nöjen - oftast i form av olika medier - man tar till sig som känns så där skönt koola (det är min stavning, jag vet att det inte "är rätt") och liksom snygga. De fungerar oftast i syfte, för mig i alla fall, att få mig att känna mig kool eller snygg. Dansgruppen Justice är ett bra exempel, ett tv-spel som God of War ett annat, filmen Reservoir Dogs är ett tredje.
Man fylls med ett rus, en känsla av rytm och adrenalin i kroppen. Det kittlar lite skönt i hårbotten av känslan som flyger genom kroppen när man tar till sig det häftiga.
Det är en otroligt skön och bra känsla, en känsla jag vill uppleva ofta. Det är däremot inte den bästa känslan.
Det bästa är istället en total avsaknad av koolt. När det inte någonstans i min kropp känns häftigt eller snyggt. När jag istället fylls av något annat, något större och viktigare.
Jag såg nyss filmen Up In The Air. En film man "borde" tycka om, hade det sagts mig.
Och vet ni.
Man hade rätt.
Den är inte bra för att den är snygg eller kool. Den är visserligen snygg, när jag såhär i efterhand tänker på den. Men den är något annat också. Den är vacker, tung och otroligt...mänsklig, vill jag nog säga. Det är något med historien, temat och människorna i filmen som bara griper mig om hjärtat och skriker åt mig. Skriker åt mig att vakna. Filmen försöker få mig att se något mer än vad jag ser på skärmen.
Det är något väldigt inte-koolt med budskap i film numer. Man ska inte påtvingas åsikter och tankar, utan få stå på egna ben och veta bäst själv. Saken är att jag inte alltid vet bäst själv. Jag kanske tror att jag gör det, men det är nästan aldrig sant. Då är det underbart när någon skapar en sådan här historia, lyckas få det till en film, när någon annan indirekt tipsar mig om den och när jag hamnar i ensamhet och behöver en vad jag tror "lättsam film" att ta död på söndagskvällen med. Då är det underbart att inse att det finns ett budskap i filmen, och att budskapet är något så enkelt och vackert.
Att vi alla borde vara närmare varandra.
Det blir inte mindre koolt än så.
Det blir heller inte mindre viktigt än så.
Jag vill förtydliga: det finns en hel del nöjen - oftast i form av olika medier - man tar till sig som känns så där skönt koola (det är min stavning, jag vet att det inte "är rätt") och liksom snygga. De fungerar oftast i syfte, för mig i alla fall, att få mig att känna mig kool eller snygg. Dansgruppen Justice är ett bra exempel, ett tv-spel som God of War ett annat, filmen Reservoir Dogs är ett tredje.
Man fylls med ett rus, en känsla av rytm och adrenalin i kroppen. Det kittlar lite skönt i hårbotten av känslan som flyger genom kroppen när man tar till sig det häftiga.
Det är en otroligt skön och bra känsla, en känsla jag vill uppleva ofta. Det är däremot inte den bästa känslan.
Det bästa är istället en total avsaknad av koolt. När det inte någonstans i min kropp känns häftigt eller snyggt. När jag istället fylls av något annat, något större och viktigare.
Jag såg nyss filmen Up In The Air. En film man "borde" tycka om, hade det sagts mig.
Och vet ni.
Man hade rätt.
Den är inte bra för att den är snygg eller kool. Den är visserligen snygg, när jag såhär i efterhand tänker på den. Men den är något annat också. Den är vacker, tung och otroligt...mänsklig, vill jag nog säga. Det är något med historien, temat och människorna i filmen som bara griper mig om hjärtat och skriker åt mig. Skriker åt mig att vakna. Filmen försöker få mig att se något mer än vad jag ser på skärmen.
Det är något väldigt inte-koolt med budskap i film numer. Man ska inte påtvingas åsikter och tankar, utan få stå på egna ben och veta bäst själv. Saken är att jag inte alltid vet bäst själv. Jag kanske tror att jag gör det, men det är nästan aldrig sant. Då är det underbart när någon skapar en sådan här historia, lyckas få det till en film, när någon annan indirekt tipsar mig om den och när jag hamnar i ensamhet och behöver en vad jag tror "lättsam film" att ta död på söndagskvällen med. Då är det underbart att inse att det finns ett budskap i filmen, och att budskapet är något så enkelt och vackert.
Att vi alla borde vara närmare varandra.
Det blir inte mindre koolt än så.
Det blir heller inte mindre viktigt än så.
Det här med att känna att man kan lyckas ibland
Läste precis på Sandras blogg (sandromeda.blogg.se) att hon givit mig en shout-out.
Det i sig är ju alltid trevligt, att någon faktiskt uppmärksammar en någonstans. Vid namn, dessutom.
Men det är extra fint när någon uppmärksammar personen bakom saken. Hon skriver:
dina spellistor är det bästa jag vet.
förutom musik så innehåller de verkligen en del av dig.
Jag försöker alltid se till att jag finns i allt jag gör, säger och är.
Det är inte alltid lätt. Vem är man liksom, egentligen, och hur kan man veta att jag verkligen är jag just nu?
Nu låter det väldigt luddigt, och det är svårt att förtydliga på ett bra sätt. Jag har genom åren genomgått en hel del förändringar i mig själv. Vissa har varit slumpmässiga, och andra mycket medvetna. Men alla har på ett eller annat sätt bidragit till den personen jag är nu.
Det är en person jag trivs med väldigt mycket, på nästan alla sätt. Men ibland stannar man upp och tänker efter. Då kommer man på att man inte alltid vet vad av Peder förr som var Peder. Och vad med Peder nu är Peder? Finns han kvar längre, efter alla turer?
Det är betydligt tyngre och svårare än jag kan få ut i ord. En förvirring om vem man är, liksom.
Så satte jag mig nu, efter att ha läst Sandras inlägg, och lyssnade på den senaste playlisten jag gjorde (den hon hänvisar till).
Och inser att den nästan rakt igenom definierar mig. Det är inte de absolut bästa låtarna jag vet, och heller inte de jag hade valt om någon bett mig plocka ut låtar som "är" jag. Det är istället låtar mitt inre valde en söndagkväll när jag satt och var ganska djupt i mig själv. Låtarna liksom bara blev till där, och i sin helhet säger den väldigt mycket om vem jag är.
Listan försöker säga mig vem jag är, tror jag. Helt plötsligt blev den både otroligt jobbig att lyssna på, och hel fantastisk. Ibland lyckas man träffa helt rätt, vare sig man vill det eller inte. Hur farligt nära det än kan kännas.
Det är vackert, och jag ville bara tacka Sandra för att hon, utan att egentligen veta det, uppmärksammade mig på det här.
Tack!
kram
Det i sig är ju alltid trevligt, att någon faktiskt uppmärksammar en någonstans. Vid namn, dessutom.
Men det är extra fint när någon uppmärksammar personen bakom saken. Hon skriver:
dina spellistor är det bästa jag vet.
förutom musik så innehåller de verkligen en del av dig.
Jag försöker alltid se till att jag finns i allt jag gör, säger och är.
Det är inte alltid lätt. Vem är man liksom, egentligen, och hur kan man veta att jag verkligen är jag just nu?
Nu låter det väldigt luddigt, och det är svårt att förtydliga på ett bra sätt. Jag har genom åren genomgått en hel del förändringar i mig själv. Vissa har varit slumpmässiga, och andra mycket medvetna. Men alla har på ett eller annat sätt bidragit till den personen jag är nu.
Det är en person jag trivs med väldigt mycket, på nästan alla sätt. Men ibland stannar man upp och tänker efter. Då kommer man på att man inte alltid vet vad av Peder förr som var Peder. Och vad med Peder nu är Peder? Finns han kvar längre, efter alla turer?
Det är betydligt tyngre och svårare än jag kan få ut i ord. En förvirring om vem man är, liksom.
Så satte jag mig nu, efter att ha läst Sandras inlägg, och lyssnade på den senaste playlisten jag gjorde (den hon hänvisar till).
Och inser att den nästan rakt igenom definierar mig. Det är inte de absolut bästa låtarna jag vet, och heller inte de jag hade valt om någon bett mig plocka ut låtar som "är" jag. Det är istället låtar mitt inre valde en söndagkväll när jag satt och var ganska djupt i mig själv. Låtarna liksom bara blev till där, och i sin helhet säger den väldigt mycket om vem jag är.
Listan försöker säga mig vem jag är, tror jag. Helt plötsligt blev den både otroligt jobbig att lyssna på, och hel fantastisk. Ibland lyckas man träffa helt rätt, vare sig man vill det eller inte. Hur farligt nära det än kan kännas.
Det är vackert, och jag ville bara tacka Sandra för att hon, utan att egentligen veta det, uppmärksammade mig på det här.
Tack!
kram
Drygskrivande från telefonen
Bra tänkt där, att skriva ett blogginlägg via telefonen.
Det blir ju säkert inte alls jobbigt i längden.
Efter tandläkarbesök fick jag för mig att spendera hela dagen (till jag hämtar far min vid tåget vid tre) på stan.
Eller snarare, på cafét vid stadsbiblioteket. Här har jag sällskap av Litteraturens Historia i Världen, ett tillskansat/tillbytt PSP och Malin (jag tänkte skriva "från Göteborg", men det känner jag två Malin som är. Då tänkte jag skriva "Malin N", men båda i Göteborg heter ett efternamn som börjar på N. Så det får bli "Hon jag känt längst", som om någon som läser ens bryr sig) via SMS. Det är bra sällskap så klart, men jag vet inte om jag helt tänkte igenom det när det innebär att jag ska sitta här i fem timmar.
Tur att boken är bra, spel är "min grej" och Malin är..."min tjej"? Det stämmer nära nog, när Carro är min tjej utan ".
Giant Bombcast är ingen jättehit, förresten.
Det är däremot mannen vid bordet bredvid, som läser Populär Historia (?) med glasögonen så långt ut på näsan (hans, inte min) man kan få dem.
Gamla > Unga, FTW.
Åter till boken. Uppdatering närmare halv tre, se fram emot det.
Kramp
Det blir ju säkert inte alls jobbigt i längden.
Efter tandläkarbesök fick jag för mig att spendera hela dagen (till jag hämtar far min vid tåget vid tre) på stan.
Eller snarare, på cafét vid stadsbiblioteket. Här har jag sällskap av Litteraturens Historia i Världen, ett tillskansat/tillbytt PSP och Malin (jag tänkte skriva "från Göteborg", men det känner jag två Malin som är. Då tänkte jag skriva "Malin N", men båda i Göteborg heter ett efternamn som börjar på N. Så det får bli "Hon jag känt längst", som om någon som läser ens bryr sig) via SMS. Det är bra sällskap så klart, men jag vet inte om jag helt tänkte igenom det när det innebär att jag ska sitta här i fem timmar.
Tur att boken är bra, spel är "min grej" och Malin är..."min tjej"? Det stämmer nära nog, när Carro är min tjej utan ".
Giant Bombcast är ingen jättehit, förresten.
Det är däremot mannen vid bordet bredvid, som läser Populär Historia (?) med glasögonen så långt ut på näsan (hans, inte min) man kan få dem.
Gamla > Unga, FTW.
Åter till boken. Uppdatering närmare halv tre, se fram emot det.
Kramp
