The Antlers
Jag har inte glömt.
Ibland måste jag bara vila från sådan här musik -
från den här skivan -
för det gör mig för ont om jag inte gör det.
Nu var det dock återigen dags. Det började med en ny version av Ketterring. Låten som i varenda uttalad stavelse, varje liten svängning med rösten och alla små små nyanser av ljud lyckas uttala en väldigt personlig sorg. Den kommer så nära, att jag ibland undrar om det var meningen att jag skulle upptäcka den just i denna tid av livet. Jag kanske behöver en ständig påminnelse.
Här är låten: http://pitchfork.com/tv/#/episode/2150-the-antlers/1
Texten finner ni här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/kettering-lyrics/
Denna version var naturligtvis inte samma sak. Det varken klandrar jag den för, eller förväntade mig. Men - och det här är viktigt - den var något annat. Den lockar fram en lite annan tolkning av samma tema, av samma stämning och av samma känsla.
Eller, för att försöka förtydliga med en liknelse: originalet är den ena älskaren i en kyss, och videon jag länkade är den andra. Samma händelse och tillfälle, men två olika sinnen med två olika själar som upplever tillfället.
Eller för att kanske närmare beskriva det stämningen: originalet är barnen i en skilsmässa, och videon är föräldrarna. (en annan mycket fin version av låten finns här: http://www.spinner.com/interface/the-antlers. Håll er mot "klimax-delen" mot slutet. Och originalet finner ni här: http://www.youtube.com/watch?v=IgLm2gInV4A)
Den andra låten med gruppen jag tänkt länka är en låt till jag tror att jag redan länkat. Låten ifråga är vilket fall Two (och här har ni otrolig version av den: http://vimeo.com/8329608)
Den är kanske inte fullt så personlig, inte på samma sätt i alla fall. Det gör den dock inte mindre vacker, jobbig och relevant. Texten finns att få här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/two-lyrics/
Jag vet inte om jag varken kan eller vill säga så mycket mer om The Antlers nu. Ville nog mest bara få dela med mig lite av vad jag satt och gjorde just nu.
Tack för det.
Kram
Ibland måste jag bara vila från sådan här musik -
från den här skivan -
för det gör mig för ont om jag inte gör det.
Nu var det dock återigen dags. Det började med en ny version av Ketterring. Låten som i varenda uttalad stavelse, varje liten svängning med rösten och alla små små nyanser av ljud lyckas uttala en väldigt personlig sorg. Den kommer så nära, att jag ibland undrar om det var meningen att jag skulle upptäcka den just i denna tid av livet. Jag kanske behöver en ständig påminnelse.
Här är låten: http://pitchfork.com/tv/#/episode/2150-the-antlers/1
Texten finner ni här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/kettering-lyrics/
Denna version var naturligtvis inte samma sak. Det varken klandrar jag den för, eller förväntade mig. Men - och det här är viktigt - den var något annat. Den lockar fram en lite annan tolkning av samma tema, av samma stämning och av samma känsla.
Eller, för att försöka förtydliga med en liknelse: originalet är den ena älskaren i en kyss, och videon jag länkade är den andra. Samma händelse och tillfälle, men två olika sinnen med två olika själar som upplever tillfället.
Eller för att kanske närmare beskriva det stämningen: originalet är barnen i en skilsmässa, och videon är föräldrarna. (en annan mycket fin version av låten finns här: http://www.spinner.com/interface/the-antlers. Håll er mot "klimax-delen" mot slutet. Och originalet finner ni här: http://www.youtube.com/watch?v=IgLm2gInV4A)
Den andra låten med gruppen jag tänkt länka är en låt till jag tror att jag redan länkat. Låten ifråga är vilket fall Two (och här har ni otrolig version av den: http://vimeo.com/8329608)
Den är kanske inte fullt så personlig, inte på samma sätt i alla fall. Det gör den dock inte mindre vacker, jobbig och relevant. Texten finns att få här: http://www.songlyrics.com/the-antlers/two-lyrics/
Jag vet inte om jag varken kan eller vill säga så mycket mer om The Antlers nu. Ville nog mest bara få dela med mig lite av vad jag satt och gjorde just nu.
Tack för det.
Kram
Kommentarer
Postat av: sandra
hehe. klart att det kan vara kul. det var ju därför jag åkte också, för att få träffa alla schysta folk.
men det tycker jag att folk ska göra oftare ändå. utan att det ska behöva bli uppblandat med så mycket galenskap. typ. ah.
det är hela grejen med detta romantiserande över fyllan på valborg jag tycker är osmaklig helt enkelt.
kräm
Trackback
