Någon form av förändring
Sitter för tillfället och lyssnar på Bruce Springsteen - The Wrestler. Låten figurerar i slutet/eftertexterna av filmen med samma namn, den spelas precis efter slutscenen. Igår när jag promenerade mot stan var första gången sedan filmtitten som jag lyssnade på låten, och resultatet var kanske föga förvånande - men likafullt kraftfullt och känslomässigt underligt; jag började gråta, där jag gick. Det berodde inte på Springsteens lyrik - som naturligtvis måste sägas är fantastisk - och inte heller låten i sig. Anledningen till mina känslor kan mest troligt delvis härledas till hela min upplevelse av filmen, låten, bakgrunden till filmen, Mickey Rourkes historia och stämningen när vi såg filmen.
Men inte ens det kan helt och fullt förklara hur jag reagerade. Jag tror nämligen att jag upptäckt ett mönster, som gjort sig synligt den senaste tiden (om man med "den senaste tiden" förstår det som "det senaste året"). Jag har nämligen upptäckt att jag på något sätt, av någon anledning, blivit betydligt mjukare och känslosammare. Låt mig utveckla.
Min personlighet har egentligen på ganska många plan blivit bredare och mer mångfacetterad än den tidigare varit. Mitt umgänge är mer spritt och kanske otippat än förr, jag ser allt fler olika sorters film och min musiksmak tycks lyckats upptäcka både country, radio-pop/rock och låtar vars texter bär uppenbart religösa teman (jag har inte ratat det förr, men heller inte kunnat uppskatta det) - för att nämna en del. Jag tokpeppar på innebandy med "grabbarna", tillsammans med high-fives, skämt om blod och våld, och spelar beat-'em-up som jag aldrig gjort. Allt detta är egentligen nytt för mig. Men till det har även en skön mjukhet smygit sig på; vi träffas ibland några stycken och lagar mat till Sigur Rós, jag uppskattar allt fler egenheter hos folk och jag har börjat slappna av i mina känslouttryck.
Jag tror lite kort att det här vuxit fram ur en allt större trygghet och glädje över livet. Det mesta, om än inte allt, går i rätt riktning. Detta är dock inget exkluderat objektivt som helt utan påverkan bara går framåt; det är min egen vilja och upptäckarglädje som möjliggör denna utveckling. Skapar min egen lycka, kan man säga. Den senaste tiden har jag exempelvis upptäckt tre filmer jag tagit till mig personligt på (där åtminstone en av de står som en av mina favoriter). De fem senaste banden jag "upptäckte" har varit lugna, kärleksfulla och känslosamma akter. Från att jag tidigare placerade några svåra, tunga och snygga filmer som de bästa jag visste, har jag nu tre som fått mig att verkligen känna mig, människan och världen i hjärtat. Jag förkastar inte det andra, verkligen inte, jag har bara upptäckt ytterligare en sida hos mig jag vill åt.
Det finaste med detta är att jag nu, äntligen och på riktigt för första gången, verkligen kan uppskatta både det stora och det lilla. Det riktiga och det på låtsas. Viktigt och oviktigt (där det "oviktiga" aldrig är oviktigt). Svart och vitt, liv och död. Det låter dramatiskt, och jag ska inte låtsas som att det inte är just det för mig. Det är lite tumult i mitt hjärta nu, allt upplevs så mycket större och starkare än det någonsin gjort, alla känslor tar upp hela mig och mina sinnen.
Så, för att inte avvika från min fokus på både nödvändigt och icke-nödvändigt, avslutar jag så klart med en Topp Tre Just Nu:
Men inte ens det kan helt och fullt förklara hur jag reagerade. Jag tror nämligen att jag upptäckt ett mönster, som gjort sig synligt den senaste tiden (om man med "den senaste tiden" förstår det som "det senaste året"). Jag har nämligen upptäckt att jag på något sätt, av någon anledning, blivit betydligt mjukare och känslosammare. Låt mig utveckla.
Min personlighet har egentligen på ganska många plan blivit bredare och mer mångfacetterad än den tidigare varit. Mitt umgänge är mer spritt och kanske otippat än förr, jag ser allt fler olika sorters film och min musiksmak tycks lyckats upptäcka både country, radio-pop/rock och låtar vars texter bär uppenbart religösa teman (jag har inte ratat det förr, men heller inte kunnat uppskatta det) - för att nämna en del. Jag tokpeppar på innebandy med "grabbarna", tillsammans med high-fives, skämt om blod och våld, och spelar beat-'em-up som jag aldrig gjort. Allt detta är egentligen nytt för mig. Men till det har även en skön mjukhet smygit sig på; vi träffas ibland några stycken och lagar mat till Sigur Rós, jag uppskattar allt fler egenheter hos folk och jag har börjat slappna av i mina känslouttryck.
Jag tror lite kort att det här vuxit fram ur en allt större trygghet och glädje över livet. Det mesta, om än inte allt, går i rätt riktning. Detta är dock inget exkluderat objektivt som helt utan påverkan bara går framåt; det är min egen vilja och upptäckarglädje som möjliggör denna utveckling. Skapar min egen lycka, kan man säga. Den senaste tiden har jag exempelvis upptäckt tre filmer jag tagit till mig personligt på (där åtminstone en av de står som en av mina favoriter). De fem senaste banden jag "upptäckte" har varit lugna, kärleksfulla och känslosamma akter. Från att jag tidigare placerade några svåra, tunga och snygga filmer som de bästa jag visste, har jag nu tre som fått mig att verkligen känna mig, människan och världen i hjärtat. Jag förkastar inte det andra, verkligen inte, jag har bara upptäckt ytterligare en sida hos mig jag vill åt.
Det finaste med detta är att jag nu, äntligen och på riktigt för första gången, verkligen kan uppskatta både det stora och det lilla. Det riktiga och det på låtsas. Viktigt och oviktigt (där det "oviktiga" aldrig är oviktigt). Svart och vitt, liv och död. Det låter dramatiskt, och jag ska inte låtsas som att det inte är just det för mig. Det är lite tumult i mitt hjärta nu, allt upplevs så mycket större och starkare än det någonsin gjort, alla känslor tar upp hela mig och mina sinnen.
Så, för att inte avvika från min fokus på både nödvändigt och icke-nödvändigt, avslutar jag så klart med en Topp Tre Just Nu:
- Allt folk runtomkring mig
- High-fives, humor och högljudda skratt
- Upptäckter
