Karolina gav mig precis tidningen Amos, och sade "läs det här, du kommer gilla det". Jag vet inte hur många som får hem tidningen till sig och vet vad det är, men den tar i alla fall upp livsfrågor och tro - så jag tänker gissa att flertalet kastar den i soporna innan de ens hunnit ögna över framsidan.
Det var hur som helst en text av min favoritmänniska Bob Hansson. Den handlar om rädsla och livet, och jag tänker inte göra den orättvisa genom att försöka återberätta den, så jag citerar texten i sin helhet här, för det här är något av det bästa jag läst. Hansson och Birro har skrivit mycket om liknande ämnen, och jag hoppas verkligen att fler skulle våga ta till sig sådana här texter (och även tidningen texten fanns i, för den delen). Det kräver lite mod att våga fundera över livet, sina egna rädslor och vad vi alla gör här. Men det är också väldigt befriande och givande.
Det finns människor som väntar på imorgon. Människor som inte helt litar på att de fötts, som om de inte är helt nöjda med sin första födsel utan väntar på en andra, en ny.
Människor som från kylskåpet plockar ner vykortet "den här dagen är den första dagen på resten av dit liv" och ersätter det med sitt eget handskrivna. "det är nog någon annan dag som är första dagen."
Jag minns en flickvän från min ungdom. Hon sa att hon ville ha en damcykel, en begagnad lilamålad och på denna skulle hon sedan färdas omkring. Men inte än. Utan sen, när hon inte var så kort. Problemet var bara att hon aldrig skulle bli längre, hon var redan färdigväxt. Dessutom skulle hon måla tavlor. Hemma låg dukar, staffli och oljetuber och väntade. Men inte än. Utan sen. Sen när hon en dag skulle vakna upp som den människa hon ännu inte var.
Hon väntade på sin andra födsel.
Jag tror på andra födslar. Flest födslar på slutet vinner.
Men till skillnad från den första födseln är det inget som sker automatiskt, det räcker inte att livmoderligga ihoprullad och sörpla navelsträng. I den andra födseln är det inte någon annans vagina man pressas fram ur. Men ur sin egen.
Det är alltså man själv som måste krysta.
Man själv som måste bära smärtorna.
Det finns människor som inte tror att de är värda sina drömmar i nuvarande skick. De inväntar uppgradering, först då ska de ge sig till världen och bli så där härliga. Människor som tror att man först är begagnad och sedan blir ny.
Det finns människor som ser mot den jord de fötts och är säkra på att de skickats till helt fel adress, de är främlingar och det är ingen idé att sätta igång förrän de hamnat rätt. När de ser sig själva i spegeln ser de inte livet, utan en tom längtande behållare som väntar på liv. Som om reinkarnationen inte helt fungerade, kroppen kom men själen blev lite försenad.
Det finns människor som väntar på imorgon. Jag själv var en sådan som en gång hade en klar och tydlig dröm. Jag ville bli poet, jag hade till sist efter åtta års skrivande fått ihop mitt första bokmanus.
Jag la ner det i ett kuvert, skrev förlagets namn i tydligt blått bläck.
Sedan låg det kuvertet i elva månader på mitt skrivbord. Det var alls ingen plan, att jag dessa 332 dagar skulle "glömma" att lägga det på lådan.
Men jag var ju bara en outbildad slarvig spoling. Jag var ju en sån som ville bli poet, inte en sån som var det...
Och alla dessa som vill ha barn men som inte är "redo". Och sedan kommer ett barn ändå och de inser att "redo" är inget man blir, det är något man gör sig. För det mesta i efterhand.
Alla påbörjar sina nya liv som främlingar. Varje förändring som kommer ske i ditt liv, kommer att öppna upp för en ny plats för ditt liv - och på denna plats är du nykomling.
Och som nykomling är man osäker, denna osäkerhet kan man inte växa ifrån i förskott. Varje barn som tar sitt första steg tar ett snubblande steg. Är de då inte redo? Borde de lägga sig ner och mogna lite till, så att de kan resa sig upp och dansa över golvet som fullvuxna dansörer? Tänk om jag som liten krabat varit lika idiotisk då som jag sedan kom att bli, "nej, jag reser mig inte, de kommer skratta... Jag lär mig gå genom att ligga kvar istället."
En idioti det krävs många års utbildning att tro på.
I dag är du inte en sådan människa som dansar på bordet. Men det enda du behöver göra för att bli det, är att med stapplande steg kliva upp på det där bordet och börja bugga, det spelar ingen roll hur livrädd, nervös och bortkommen du är när du gör det. För sen, när du kliver ner, då är du en sådan människa som dansar på bordet. Det där med bordet är en metafor. Det är inte bordet, utan drömmen, som förvandlar dig från passagerare till chaufför. Och det minsta man är skyldig sina drömmar, är att tro på dem.
- Bob Hansson, Amos #4 2010
Mycket svårare än så behöver det inte vara.
