The Quiet Things That No One Ever Knows - #13: Alla De Där Känslorna Ett Årtionde Kan Ge
The Quiet Things That No One Ever Knows - #13: Alla De Där Känslorna Ett Årtionde Kan Ge
Det här har egentligen med två saker att göra.
Dels så är det en sammanfattning av mitt 00-tal. Inte vilka låtar jag lyssnat på då, även om det också stämmer, utan mer vilka känslor jag upplevt då. Vill man lyssna på texterna är det ju roligt, men nu är det egentligen bara känslan överlag man får av hela låten, hela spellistan, som på ett ungefär motsvarar en del av vad jag känt.
Men det är också en vanlig playlist. Detta för att det inte händer lika ofta längre. Och för att Sandra uttryckligen bett om dem flera gånger. Det gör mig varm i hjärtat att veta att det finns någon som uppskattar den tid man lägger ned i en sådan här grej, och den energi jag lägger in i det jag gör. Hon är fin, Sandra, så jag tänkte jag skulle ägna några rader för att inte bara hon ska få höra det av mig, utan andra också. Här är alltså lite för att hon förtjänar att få fler playlists när hon nu tycker om dem.
Låtlistan kommer upp när man spelar den i Spotify, och har man inte programmet har man ändå ingen användning av vilka låtarna är. Det är egentligen att jag är slö, men ja, så får det vara.
Tack för ett fint årtionde, och tack för en fin vän.
kram
Det här har egentligen med två saker att göra.
Dels så är det en sammanfattning av mitt 00-tal. Inte vilka låtar jag lyssnat på då, även om det också stämmer, utan mer vilka känslor jag upplevt då. Vill man lyssna på texterna är det ju roligt, men nu är det egentligen bara känslan överlag man får av hela låten, hela spellistan, som på ett ungefär motsvarar en del av vad jag känt.
Men det är också en vanlig playlist. Detta för att det inte händer lika ofta längre. Och för att Sandra uttryckligen bett om dem flera gånger. Det gör mig varm i hjärtat att veta att det finns någon som uppskattar den tid man lägger ned i en sådan här grej, och den energi jag lägger in i det jag gör. Hon är fin, Sandra, så jag tänkte jag skulle ägna några rader för att inte bara hon ska få höra det av mig, utan andra också. Här är alltså lite för att hon förtjänar att få fler playlists när hon nu tycker om dem.
Låtlistan kommer upp när man spelar den i Spotify, och har man inte programmet har man ändå ingen användning av vilka låtarna är. Det är egentligen att jag är slö, men ja, så får det vara.
Tack för ett fint årtionde, och tack för en fin vän.
kram
Tänk vad tid det kan ta
att upptäcka saker ibland.
Här har jag gått en stor del av ett liv - det har hunnit bli 27 år - och haft massa tankar och känslor jag velat få ut. Det är väl de senaste åren de vuxit sig riktigt starka, men de har nog egentligen alltid varit en del av mig.
Det är en känsla av att det är något mycket fel med oss människor.
Nu låter det väldigt negativt och cynisk, så klart. En del av mig är nog ganska cynisk också, fortfarande. Men i grund och botten handlar det om en känsla av sorg, och tragik. Det känns som att vi har så mycket att ge, så fina saker att säga varandra, så mycket kärlek att dela med oss av och ta till oss. Men vi gör inte det. Varför inte då?
Anledningarna är troligen alldeles för många för att jag ens ska ha en minimal uppfattning av dem, men en sak jag under all denna tid - 27 år - velat har varit att vi ska sluta vara rädda för varandra. Att vi ska våga sträcka ut händerna och be om hjälp. Att jag ska våga titta dig i ögonen och säga "jag vill inte vara ensam". Att du ska kunna bryta ned skyddsmuren och trots alla olikheter kunna säga "jag vill älska dig".
Vi är rädda, tror jag. Rädda för att dö, rädda för ensamhet, rädda för olikhet och rädda för att man i slutet av livet ska vara lämnad i ett rum med sig själv som den enda som förstår en. Det vill inte jag. Jag vill ha någon, om inte alla, där med mig, och att vi då åtminstone ska ha försökt förstå varandra. Jag vill att du ska ha mig där - oss där - tillsammans med dig, och att vi ska förstå varandra. Älska varandra.
Det här låter ju kanske otroligt fånigt. Jag har slutat bry mig om det. Kärlek och närhet har alltid, även under det glada sjuttiotalet, varit lite ocoolt. Men det handlar inte om vad som är häftigt att säga till andra, eller vad som utgör en snygg textrad i en låt. Kärlek och närhet har alltid varit viktigare än så.
Varför jag kom att tänka på detta nu var för en konsert med Simon & Garfunkel jag tittade på nyss. Två låtar i synnerhet: Bridge Over Troubled Waters och Sound of Silence. Det kan mycket väl vara två av deras absolut mest välkända låtar. Det gör dem inte mindre aktuella, och otroliga.
Sound of Silence är i stort sett rakt igenom vad jag försökt få ord på med denna blogg, med mina spellistor, med mitt liv. Under den milda sången och de vackra stämmorna vilar en frustration och ett försök att nå ut som inte ens punken kan överträffa. Vi spenderar hela våra liv rörandes runt andra människor, ändå ser vi inte varandra. Vi gör inte ett försök att lyssna på varandra, eller ens uppmärksamma att vi alla finns i samma värld. Det hade kunnat räcka med en blick och ett leende. Eller varför inte ett "hej". Det finaste vore en kram och ett faktiskt ärligt undrande "hur är det med dig?". Det är den här frustrationen låten framför, som jag också känner.
Bridge Over Troubled Waters summerar å andra sidan med vartenda ord hur jag känner för er, för dig som läser det här. Så här vill jag att vi ska känna för varandra. Det handlar troligen om kärleken till en specifik person, men sätter man den ihop med Sound of Silence så tycker jag man har den perfekta duon låtar.
Fler låtar än dessa två behövs inte, har aldrig gjort. Det är med dessa två låtars budskap vi kan hitta varandra.
Här har jag gått en stor del av ett liv - det har hunnit bli 27 år - och haft massa tankar och känslor jag velat få ut. Det är väl de senaste åren de vuxit sig riktigt starka, men de har nog egentligen alltid varit en del av mig.
Det är en känsla av att det är något mycket fel med oss människor.
Nu låter det väldigt negativt och cynisk, så klart. En del av mig är nog ganska cynisk också, fortfarande. Men i grund och botten handlar det om en känsla av sorg, och tragik. Det känns som att vi har så mycket att ge, så fina saker att säga varandra, så mycket kärlek att dela med oss av och ta till oss. Men vi gör inte det. Varför inte då?
Anledningarna är troligen alldeles för många för att jag ens ska ha en minimal uppfattning av dem, men en sak jag under all denna tid - 27 år - velat har varit att vi ska sluta vara rädda för varandra. Att vi ska våga sträcka ut händerna och be om hjälp. Att jag ska våga titta dig i ögonen och säga "jag vill inte vara ensam". Att du ska kunna bryta ned skyddsmuren och trots alla olikheter kunna säga "jag vill älska dig".
Vi är rädda, tror jag. Rädda för att dö, rädda för ensamhet, rädda för olikhet och rädda för att man i slutet av livet ska vara lämnad i ett rum med sig själv som den enda som förstår en. Det vill inte jag. Jag vill ha någon, om inte alla, där med mig, och att vi då åtminstone ska ha försökt förstå varandra. Jag vill att du ska ha mig där - oss där - tillsammans med dig, och att vi ska förstå varandra. Älska varandra.
Det här låter ju kanske otroligt fånigt. Jag har slutat bry mig om det. Kärlek och närhet har alltid, även under det glada sjuttiotalet, varit lite ocoolt. Men det handlar inte om vad som är häftigt att säga till andra, eller vad som utgör en snygg textrad i en låt. Kärlek och närhet har alltid varit viktigare än så.
Varför jag kom att tänka på detta nu var för en konsert med Simon & Garfunkel jag tittade på nyss. Två låtar i synnerhet: Bridge Over Troubled Waters och Sound of Silence. Det kan mycket väl vara två av deras absolut mest välkända låtar. Det gör dem inte mindre aktuella, och otroliga.
Sound of Silence är i stort sett rakt igenom vad jag försökt få ord på med denna blogg, med mina spellistor, med mitt liv. Under den milda sången och de vackra stämmorna vilar en frustration och ett försök att nå ut som inte ens punken kan överträffa. Vi spenderar hela våra liv rörandes runt andra människor, ändå ser vi inte varandra. Vi gör inte ett försök att lyssna på varandra, eller ens uppmärksamma att vi alla finns i samma värld. Det hade kunnat räcka med en blick och ett leende. Eller varför inte ett "hej". Det finaste vore en kram och ett faktiskt ärligt undrande "hur är det med dig?". Det är den här frustrationen låten framför, som jag också känner.
Bridge Over Troubled Waters summerar å andra sidan med vartenda ord hur jag känner för er, för dig som läser det här. Så här vill jag att vi ska känna för varandra. Det handlar troligen om kärleken till en specifik person, men sätter man den ihop med Sound of Silence så tycker jag man har den perfekta duon låtar.
Fler låtar än dessa två behövs inte, har aldrig gjort. Det är med dessa två låtars budskap vi kan hitta varandra.
En resa genom ett årtionde, del 2
Så fortsätter resan.
Den första delen var alltså viktigaste skivorna för mig, de som på något sätt haft stor påverkan på mitt liv och mina förehavanden.
Nu tänkte jag lista de viktigaste händelserna i mitt privatliv. Jag börjar med de fem absolut största. De får liksom en helt egen del, vilket kommer ha sin förklaring när man läser vad det är. Men eftersom fem saker under tio år är alldeles för lite för att summera ett liv så lägger jag in ett antal till, som liksom får hamna lite "under". Jag vill absolut inte säga mindre viktiga saker, bara inte lika stora som dessa fem.
Det är svårt att på något sätt summera vad vi haft ihop under denna tid, och ens vad vi har nu. Allt har blivit större, bättre, viktigare, roligare, trevligare och finare på alla sätt. Varenda detalj i mitt liv har fått en innebörd och lite av ett finare skimmer. Mer tänker jag inte försöka säga.
Att byta Tierp mot Sandviken innebär en hel del saker. Nya vänner, nya rutiner och platser att vara på, nya tankar och känslor. Om ni läst förra inlägget om betydelsefull musik så ser man ganska tydligt när och var detta börjar ta form. Utan vänner som Mikael Granath, Marcus Johansson, Claes Larsson, Marcus Stoor och ett stort antal till (ursäkta att jag inte nämner alla. Det här är ingen tävling, ni vet vilka ni är.) så hade jag gått miste om väldigt väldigt mycket fint. Mitt filmintresse föddes i princip tack vare Marcus, och jag vill minnas att Claes redan för alldeles för många år sedan nämnde Sufjan Stevens för mig. För att inte nämna den underbara vänskap vi hade.
Efter en kanske lite för djup dykning ner i ens eget inre är det lätt att fastna vid allt som är "fel" med en själv. Men istället för att göra det börjar jag se vad jag vill vara, hur jag vill må, vad jag vill känna istället. Om jag inte är den jag vill och kan vara, varför ändrar jag inte bara på det? Så jag slutar dricka alkohol helt, och låter mig återigen börja känna saker. Allt som gicks igenom är för mycket för att nämna här, men låt oss bara säga att de som kände mig innan, och fortfarande gör det, vet att det inte är samma människa nu som då. Det var en otroligt jobbig tid, men också den mest givande jag varit med om.
Han hade bott hos oss under långa perioder när han inte vågade bo hemma, och han och min mor fick ett band han inte längre kunde ha (hans mor hade själv dött i lungcancer ett antal år innan vi lärde känna varandra). Vi gled ifrån varandra, men han var mer bror till mig än jag kan säga att jag och min biologiska är.
Eller något sådant.
Jag vet inte hur många gånger jag kommit på mig själv med att tänka "åh, det här måste jag ringa mamma och berätta". Det är svårt att bli den här universitetsstudenten, med en väldigt fin flickvän (hon älskade Karro nästan lika mycket som mig), en personlighet jag äntligen tycker om...och känna stolthet, när jag inte kan dela den med henne. Man vill kunna ringa och säga "jag fick VG på B-uppsatsen!" eller "Vet du...vi ska gifta oss.".
Men det kan jag inte.
Jag har fina människor runt omkring mig, och speciellt Karros föräldrar har varit otroliga. Det är jag tacksam för. Och jag har väldigt varma minnen att plocka fram när det ibland känns extra tungt.
---
Det var de fem största "händelserna" för mig personligen. Det finns bra många fler (och några kommer jag nämna här nere), och det finns många många detaljer som jag inte räknat upp. Men det får räcka, efter att ha suttit och funderat över dessa fem känns det lite nog med "livsförändrande saker" och jag vill gå vidare mot lättsammare saker nästa del.
Men, som utlovat, här kommer andra tillfällen och saker som inträffat som också de haft en stor påverkan på mig under de gågna tio åren (utan någon som helst kronologisk eller rangordning):
kram
Den första delen var alltså viktigaste skivorna för mig, de som på något sätt haft stor påverkan på mitt liv och mina förehavanden.
Nu tänkte jag lista de viktigaste händelserna i mitt privatliv. Jag börjar med de fem absolut största. De får liksom en helt egen del, vilket kommer ha sin förklaring när man läser vad det är. Men eftersom fem saker under tio år är alldeles för lite för att summera ett liv så lägger jag in ett antal till, som liksom får hamna lite "under". Jag vill absolut inte säga mindre viktiga saker, bara inte lika stora som dessa fem.
Pojke möter flicka, hösten 2000
Ja, hur beskriver man det här? Vi träffades av en slump, egentligen. Min vän stötte på henne på en stadsfest, jag stötte på hennes vän, men egentligen ville vi båda ha varandra. Efter lite smygande och trixande lyckades vi styra upp det bakom vännernas ryggar. De lider inte idag. Det gör inte heller Karro och jag.Det är svårt att på något sätt summera vad vi haft ihop under denna tid, och ens vad vi har nu. Allt har blivit större, bättre, viktigare, roligare, trevligare och finare på alla sätt. Varenda detalj i mitt liv har fått en innebörd och lite av ett finare skimmer. Mer tänker jag inte försöka säga.
Byter ändlösa dagar mot ändlösa nätter, hösten 2003
Tierp blir till Sandviken, runt den sista augusti 2003, när jag flyttar hemifrån och lämnar min mors hemlagade mat och hyperstädade lägenhet. Eller ja, den hemlagade maten följer med ett bra tag, men ni förstår.Att byta Tierp mot Sandviken innebär en hel del saker. Nya vänner, nya rutiner och platser att vara på, nya tankar och känslor. Om ni läst förra inlägget om betydelsefull musik så ser man ganska tydligt när och var detta börjar ta form. Utan vänner som Mikael Granath, Marcus Johansson, Claes Larsson, Marcus Stoor och ett stort antal till (ursäkta att jag inte nämner alla. Det här är ingen tävling, ni vet vilka ni är.) så hade jag gått miste om väldigt väldigt mycket fint. Mitt filmintresse föddes i princip tack vare Marcus, och jag vill minnas att Claes redan för alldeles för många år sedan nämnde Sufjan Stevens för mig. För att inte nämna den underbara vänskap vi hade.
Tid för reflektion, hösten 2003-våren 2004
Nu händer det grejer. Förhållandet tar slut, och tack vare det inser jag att något i mig har gått förlorat. Den där softa, härliga personen jag trodde att jag var hade försvunnit för flera år sedan och ersatts av någon slags cynisk, arg, ledsen och distanserad karaktär.Efter en kanske lite för djup dykning ner i ens eget inre är det lätt att fastna vid allt som är "fel" med en själv. Men istället för att göra det börjar jag se vad jag vill vara, hur jag vill må, vad jag vill känna istället. Om jag inte är den jag vill och kan vara, varför ändrar jag inte bara på det? Så jag slutar dricka alkohol helt, och låter mig återigen börja känna saker. Allt som gicks igenom är för mycket för att nämna här, men låt oss bara säga att de som kände mig innan, och fortfarande gör det, vet att det inte är samma människa nu som då. Det var en otroligt jobbig tid, men också den mest givande jag varit med om.
Christer Karlsson, 09-06-1982 - 18-08-2004
Vi hade egentligen glidit ifrån varandra en del när han tog livet av sig. Då var han ganska djupt inne i knark och i allmänhet ett osoft liv. Han hade precis kommit ut från avgiftning och skickades hem fylld med känslor. Vad gör man när man efter en lång tids knarkande och avtrubbande helt plötsligt får tillgång till alla dessa känslor man försökt döva med knarket?Han hade bott hos oss under långa perioder när han inte vågade bo hemma, och han och min mor fick ett band han inte längre kunde ha (hans mor hade själv dött i lungcancer ett antal år innan vi lärde känna varandra). Vi gled ifrån varandra, men han var mer bror till mig än jag kan säga att jag och min biologiska är.
Ingegerd Andersson, 05-06-1948 - 21-03-2006
Vad skriver man här? Min mor dog. Vi vet egentligen inte precis varför. Hon åkte in till sjukhus på grund av något, och sedan hade det tydligen brustit efter operationen så hon dog av blodförgiftning.Eller något sådant.
Jag vet inte hur många gånger jag kommit på mig själv med att tänka "åh, det här måste jag ringa mamma och berätta". Det är svårt att bli den här universitetsstudenten, med en väldigt fin flickvän (hon älskade Karro nästan lika mycket som mig), en personlighet jag äntligen tycker om...och känna stolthet, när jag inte kan dela den med henne. Man vill kunna ringa och säga "jag fick VG på B-uppsatsen!" eller "Vet du...vi ska gifta oss.".
Men det kan jag inte.
Jag har fina människor runt omkring mig, och speciellt Karros föräldrar har varit otroliga. Det är jag tacksam för. Och jag har väldigt varma minnen att plocka fram när det ibland känns extra tungt.
---
Det var de fem största "händelserna" för mig personligen. Det finns bra många fler (och några kommer jag nämna här nere), och det finns många många detaljer som jag inte räknat upp. Men det får räcka, efter att ha suttit och funderat över dessa fem känns det lite nog med "livsförändrande saker" och jag vill gå vidare mot lättsammare saker nästa del.
Men, som utlovat, här kommer andra tillfällen och saker som inträffat som också de haft en stor påverkan på mig under de gågna tio åren (utan någon som helst kronologisk eller rangordning):
- Kungen i Sandviken. Jag har fortfarande inte stött på en bättre mötesplats för musikintresserade än det. Det var en kort men fin tid vi hade, stället och jag.
- Malin Nilsson i Majorna (tidigare Kungsbacka). Skör och Håkan-kär, underbart fin och speciell. Och skickar mig Mega Man som pärlplatta, det säger nästan allt.
- Way Out West 2009 som tog det här med musikupplevelser till en helt ny nivå. Grizzly Bear, Bon Iver, Wolfmother, Andrew Bird och The Bronx. Peter Broderick för tusan! Satt och grät i Karros famn när karln går mellan kyrkbänkarna och ropar ut sin själ i fyra stämmor.
- Basketkvällar på bruket i Sandviken. Med lite folköl och gott sällskap gjorde det här somrarna underbara.
- "Mina grabbar" här i Örebro. FIFA-kvällar, hemsidearbete, filmskapande, innebandy-onsdagar, mjukistorsdagar som aldrig blir av, dålig-film-kväll-in-the-works osv. Det var länge sedan jag hade ett så här soft gäng vänner.
- Universitetsliv. Jag hann hoppa av skolan, slacka runt ett tag, och jobba som telekommunikatör 1½ år innan jag tog tag i livet och började på komvux för att styra upp något soft. Det ledde till Örebro och Filmprogrammet. Klockrent och roligt.
- Claes Larsson - Det är något med den här karln som gör att jag blir glad i hjärtat när jag tänker på honom. En av få människor från Sandviken jag fortfarande har lite kontakt med, och en av få jag faktiskt vill träffa nästan hela tiden. Guld och blommor, är han.
- Prag-resa. Nu är klockan 02:33 och jag har ingen som helst aning när vi gjorde den här trippen, men den var bra fin. Belaggio hette hotellet, och en kypare på en "finare" restaurang förklade notan för oss, ifall vi inte visste hur man gav dricks.
- The Thin Red Line väljer jag att för första gången äntligen se. Det slutar i att jag går in i sovrummet gråtandes och verkligen helt förstörd ligger där och har ont i hjärtat för livet, människor och hur vi behandlar varandra. Vad kallar man det?
- Siluettmålning av min person på väggen i mitt rum när jag bodde hos min mor. Hon målade den otroligt snyggt, så pass att jag alltid blev lite rädd när jag gick förbi utanför och trodde det stod någon där.
- Dreads hinner jag både skaffa och göra mig av med. Likaså piercingarna. Tatueringarna är lite svårare att göra sig av med dock, men två har det vilket fall hunnit bli. Den ena snyggare och vettigare än den andra.
- Esmeralda heter katten vi, eller jag, nyligen fått. Min första "egna" sådan sedan Pricken när jag var liten. "Bullen" eller "Grodan" har vi tydligen helt ologiskt börjat kalla henne också.
- Sickmunk, namnet på ett i retrospekt rätt värdekasst nu-metalband jag var med i en tid. När jag väl hade börjat hitta något intressant och eget att skapa hade jag redan flyttat till Sandviken och hade svårt att styra upp något vettigt med de jag kände där. Jag som ville göra mörk och svår hardcore!
- Säljer mina spelkonsoller, köper igen, säljer ena, köper igen, säljer alla och köper ritplatta. Köpter sedan återigen spelkonsollerna. Jag vet inte om det är rätt återgivet, men ni förstår ju. Jag har alltså två nu. De har varit både noll och en i varierande antal gånger. Märkligt hur man kan vara så säker på sina beslut.
- Hittar Erlend Loe och läser de kanske mest inspirerande böckerna jag någonsin läst, Doppler och Expedition L.
- Tar upp kontakt med folk jag lite "missat" när jag bodde i Sandviken. Man inser ganska snabbt hur mycket fint folk det finns, och som man inte ser för att man redan umgås med så många. 00-talet var bara början på sådana kontakter, dags att make amends så att säga.
kram
En resa genom ett årtionde, del 1
Så var liksom ett helt årtionde förbi. Eller ja, det var ju snart två månader sedan, men jag tycker inte det gör något att ge det lite tid, en stund att sjunka in.
Jag hade tänkt försöka summera 00-talet, det föregående årtiondet, med några på varandra följande inlägg. Det är alltså inte en summering för hela världen, eller ens för oss svenskar. Nej, det här är tänkt bli en liten färd genom det förra årtiondet som jag såg det. Först ut blir det musikaliskt. Jag vill tydliggöra redan nu att det inte handlar om det bästa skivorna för föregående tid, utan de som på ett eller annat sätt betytt mest. Efter en del krånglande med idén om att det naturligtvis måste vara fem eller tio bidrag så slopade jag konventionerna och körde på åtta. Åtta solida val, vill jag tycka. Det här är alltså de åtta, om jag nu inte missat något, albumen som enligt mig gjort mest för mitt liv, mitt musikintresse och mina känslor och tankar. Så håll till godo:
Charta 77 - Sagan Om Världens Mest Hypade Band, 2000
Den enda skivan jag köpt för egna pengar på skivbutiken i Tierp som jag faktiskt både blev nöjd med, och som jag har kvar. Som musikalisk upplevelse är den möjligen inte det mest inflytelserika (för min smak) som jag kan ha på en sådan här lista, men däremot öppnade den upp en helt ny sida av mitt lyssnande, nämligen idén med konceptskivor. Att skriva en hel skiva med en tanke – eller i det här fallet en historia om ett band – var för mig något, om inte nytt så åtminstone för första gången riktigt spännande, givande och involverande. Helt plötsligt började jag leta efter sammanhang i skivor, gemensamma trådar och teman som byggde upp ett musikaliskt verk. Utan denna vet jag inte när, eller om, jag hade uppskattat musik som postrock över huvudtaget. Cult of Lunas Salvation hade troligen inte fått samma genomslag för mig om jag inte tidigare hade lärt mig älska idén att bygga ett samband.
Deftones – White Pony, 2000
Nu-metal, vad det nu än var, tog upp en stor del av mitt inre liv under en tid. Band som KoRn var nästan allt jag lyssnade på. Musik där starka känslor uttrycks, men med skrik och hård musik, hårda ord och en enorm ilska och besvikelse mot världen och livet. Vanlig sång var ett svårt ämne för mig, då jag ofta tyckte det lät krystat och oäkta (vilket kanske ter sig märkligt i kontrast till allt skrikande i denna typ av musik), och jag hade i allmänhet svårt för mjukare uttryck av större känslor. Detta tills jag uppptäckte både bandet Deftones och specifikt denna skiva. Helt plötsligt insåg jag någonstans att musik inte per automatik är ”kommersiell” (vilket för mig var samma sak som ”dynga” då) och tråkig bara för att produktionen är påkostad, ljudet slipad och känslorna mer ödmjuka än allt annat jag lyssnade på. Här blandas kärleksförklaringar med melankoli och svårigheter med närhet, på ett sätt som gör att jag fortfarande, långt efter att nu-metal som genre försvunnit ur mitt liv, fortfarande ibland tar fram skivan och återupptäcker det vackra i den.
Explosions In The Sky - The Earth Is Not a Cold Dead Place, 2003
På tal om postrock. Det var inte första låtarna I genren jag upplevde (mer om det I låtlistan senare), men däremot den första hela skivan jag började ta till mig som en helhet, som en liten samling låtar som förmedlade en större gemensam känsla. Första låten, First Breath After Coma, var för mig helt magisk. Jag förstod inte hur man med så enkla medel kunde skapa sådan poesi och komma så långt in i ens hjärta, helt utan text eller sång. Jag tror dessutom att det här var den första skivan jag grät till när jag lyssnade på. Visst hade vissa låtar tidigare kunnat förknippas med specifika minnen, men jag var ändå inte den som grät till musik, inte innan den här. Och det var dessutom inte för några smärtsamma minnen jag grät, utan för det oerhörda och det vackra i musiken. Det var som att naturen själv sjöng för mig.
Death Cab For Cutie – Transatlanticism, 2003
Det mesta på den här listan tycks ha haft en uppmjukande och värmande effekt på mig och mitt musiklyssnande. Samma sak gäller då Transatlanticism, som jag liksom förra skivan i listan tillskriver min tid och mina vänner i Sandviken. Om man får kalla det här indie, så vågar jag påstå att det var det absolut första indie jag över huvudtaget accepterade, och definitivt det första indie jag lärde mig älska. Liksom jag nämnde med Deftones så hade jag svårt för mjuka uttryck av känslor, nästan oavsett ämne. Att då bli helt nedslagen av låtar om bland annat avstånd mellan människor och förlorade känslor i ett förhållande blev nästan för mycket. Det är svårt att avgöra, men jag tror att det var denna skiva som fick mig att uppskatta textförfattande på ett helt nytt plan. Från att egentligen bara lyssnat på innebörden av texter förr märkte jag att jag gång på gång ville läsa och höra exakt, ord för ord, vad det var Ben Gibbard skrev och hur han skrev det. Det kan mycket väl ha varit denna skiva som också fick mig intresserad av skriven poesi, och i förlängningen också att själv verkligen tänka över hur och vad jag skriver.
The Blood Brothers - ...Burn, Piano Island, Burn, 2003
Marcus Stoor kom med skivan hem till mig en dag, och tyckte vi skulle lyssna på det enligt han “bästa just nu”. Jag tyckte det lät skit. Det dröjde mig ett halvår till innan jag återigen snubblade över skivan, och då med lite nya öron och intryck gav skivan en till chans. Om man lyssnar på exemeplvis Converge – Jane Doe, som var den typ av hardcore (om man kan kalla dem det) jag lyssnade på tidigare, och sedan lyssnar på denna så förstår man ganska snabbt varför jag hade haft svårt för det. Dels så var mycket av musiken bara galen och underlig, med väldigt spattigt och oprecist trumspelande, gitarrer som försökte skapa någon slags märklig harmoni genom kaos, och två sångare med helt olika sångstilar; den ena med en pipig, gapig och falsk röst; den andra med någon slags djup oslipad berättarröst. Allt detta var precis, denna andra gång av lyssning, det som fick mig att förälska mig i dem. Texterna berörde en del viktiga ämnen, precis som en stor del av hardcore-scenen i stort gör, men här använde man en teatralisk, nästan operalik, framställning, med tongångar som för tankarna till filmisk apokalyps, och sång som blandar galna skrik med en ganska intensiv stämma. Det är svårt att sätta fingret på specifika fortsättningar efter denna skiva, men säkert är att den öppnade upp för en hel del nytt i mitt lyssnande. Klart var att jag alltid, alltid ska ge skivor fler än en chans, vilket jag nästan aldrig innan gjort.
The Knife - Deep Cuts, 2003
Tittar man igenom listan, och läser vad jag skrivit, så är det lätt att tänka att jag varit ganska fördomsfull och snäv i min smak. Man skulle naturligtvis ha helt rätt med ett sådant antagande, vilket även denna skiva är bevis på. Det var nämligen så att elektronisk musik för mig var icke-musik. Produktioner istället för estetiska och känslomässiga uttryck. Det var så klart innan jag hade hört Heartbeats. Den är egentligen både lite av en homage till 80-talets sound och estetik – något jag så klart haft svårt för – och har väldigt stiliserad och ”mixad” sång/röst, vilket jag också haft svårt för fram tills denna skiva. Liksom Explosions In The Sky tidigare så banade Deep Cuts väg för en hel genre och ett sätt att skapa musik och uttrycka känslor. Jag har själv inte gett mig på att lära mig teknikerna bakom, men det beror endast och enbart på att jag inte har det tålamodet att från grunden lära mig dem. I annat fall är det möjligt att det skulle vara mitt förstaval om jag tog musiksskapandet på större allvar (jag spelar en del gitarr nämligen). Band/artister som Justice, Múm, Animal Collective och Battles hade aldrig haft en plats i mitt hjärta om det inte vore för denna skiva.
José González – Veneer, 2003
Så var det Heartbeats igen, och återigen 2003. Vilket år, kan man tycka. Det beror nog till stor del på att jag i september det året flyttade till Sandviken, där mycket av min nuvarande musiksmak fick en grund. Så slutet på året och början på året därpå var en stor upptäckstid för mig. Ett sådant var José González och beteckningen singer/songwriter. En kille med sin gitarr var, för mig som aldrig tagit artister som Neil Young till mig (tidigare), något helt nytt. Han lyckades med mycket mild, nästan tråkig, sång och mjukt smekta strängar få fram en styrka i uttrycket som jag inte trodde var möjligt. När jag tidigare helt ägnat min uppmärksamhet, både i lyssnandet och mitt eget utövande, åt band så tog det i och med denna skiva en vändning mot en-mans-uttrycket. Detta gällde så klart även de kvinnliga motsvarigheterna som jag då började få upp ögonen för. Spola fram sex-sju år och man kan nästan utan tvekan säga att det är denna skiva och denna typ av musik som tydligast genomsyrar vad jag nu lyssnar på. Både ensamma artister med gitarr eller piano, och band tillhörande folk-scenen (Fleet Foxes, Joanna Newsom, Iron & Wine) har just Veneer att tacka för min numer enorma uppmärksamhet.
Sufjan Stevens – Illinois, 2005
En betydligt nyare upptäckt, även om skivan kom 2005. Man kan så klart se ett samband med José González om man så vill, om man väljer att följa spåret längst singer/songwriter och amerikansk folkmusik. Sufjan har med Illinois skapat en skiva som enligt mig är i det närmaste fulländad; den har låtar av enorm skörhet och försiktighet, samtidigt som han vågar slå på ordentligt med en hel orkesters kraft i andra låtar – och ibland lyckas han blanda dessa två, både var för sig och samtidigt. Men då hans röst och enorma musikaliska talang (han spelar, för att nämna några instrument, både gitarr, piano, banjo, sitar, vibrafon, oboe och trummor, och skapar all musik själv) naturligtvis gör sitt, så är det egentligen låtskrivandet och ärligheten däri som gör att jag inte kan annat än ge upp och låta honom svepa med mig; en låt berättar en hemsk och tragisk historia om en tänkt son till John Wayne Gacy men berättad ur ett förstapersonsperspektiv; en annan behandlar Night of the Living Dead men också den berättad på ett väldigt ömt och vackert sätt; en tredje tar oss till Chicago tillsammans med en älskad vän. Det är stor variation på ytlig betydelse över skivan, men det stora ligger i hans sätt att ta upp frågor om kärlek, tro, liv och människan i allt han skriver. Allting blir intimt och personligt, men på samma gång med en svepande blick över ”vad som finns mer”. Om det är någon artist över huvud taget som får mig att fundera över livet och universum, andlighet och meningen med allt, så är det denna man.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #12: För Att Det Är Dags
The Quiet Things That No One Ever Knows - #12: För Att Det Är Dags
Jag orkar inte motivera den nu. Eller ens skriva låtlista. Kika och lyssna bara.
Sitter bredvid en laptop som diagnostikkollar minnet, en katt som gnäller på mig för att jag är tråkig, och en klocka som säger mig att jag borde gjort mycket mer av kvällen. Kanske är det dags att se sig omkring efter något värdigt att avsluta den med.
kram
Jag orkar inte motivera den nu. Eller ens skriva låtlista. Kika och lyssna bara.
Sitter bredvid en laptop som diagnostikkollar minnet, en katt som gnäller på mig för att jag är tråkig, och en klocka som säger mig att jag borde gjort mycket mer av kvällen. Kanske är det dags att se sig omkring efter något värdigt att avsluta den med.
kram
The Quiet Things That No One Ever Knows - #11: Med En Jämn Takt Från Hjärtat
Så var det (äntligen) dags igen.
Det blir såna här uppehåll ibland, när man känner att det roliga i att skapa en spellista ersätts av en press att göra något spännande och nytt. Nu visade det sig vara lite roligt igen, så då är det bara att köra på. Inget är vare sig nytt eller "häftigt" i den bemärkelsen, det är bara något jag ville göra.
Temat för listan är...svårdefinierad. När det är vinter och mörkt är det lätt att tänka att man ska bli deppig. Det gör jag vilket fall. För att stävja det lyssnar jag gärna på just den här typen av musik. Det kanske är lite motsägelsefullt, då det till stor del är ganska "mörk" musik i sig, men det är något med det konstanta tempot och takten som ger tillvaron och allt man företar sig en enklare, rakare linje att följa. Mörkret i musiken speglar årstiden, men takten speglar hur hjärtat dunkar på, vilket blir både lugnande och rogivande. Så här har ni det:
The Quiet Things That No One Ever Knows - #11: Med En Jämn Takt Från Hjärtat:
Det här är egentligen en pre-lista, lite inför en ny spellista på fredag. De har troligen inget musikmässigt med varandra att göra, men jag var för peppad på att få ut en nu så jag förstod inte varför jag inte kan ändra lite på mina egna regler. Se det som en aptitretare, om man så vill.
Det blir såna här uppehåll ibland, när man känner att det roliga i att skapa en spellista ersätts av en press att göra något spännande och nytt. Nu visade det sig vara lite roligt igen, så då är det bara att köra på. Inget är vare sig nytt eller "häftigt" i den bemärkelsen, det är bara något jag ville göra.
Temat för listan är...svårdefinierad. När det är vinter och mörkt är det lätt att tänka att man ska bli deppig. Det gör jag vilket fall. För att stävja det lyssnar jag gärna på just den här typen av musik. Det kanske är lite motsägelsefullt, då det till stor del är ganska "mörk" musik i sig, men det är något med det konstanta tempot och takten som ger tillvaron och allt man företar sig en enklare, rakare linje att följa. Mörkret i musiken speglar årstiden, men takten speglar hur hjärtat dunkar på, vilket blir både lugnande och rogivande. Så här har ni det:
The Quiet Things That No One Ever Knows - #11: Med En Jämn Takt Från Hjärtat:
- Justice - Let There Be Light
- Basement Jaxx - Where's Your Head At
- The Chemical Brothers - Galvanize
- Fatboy Slim - Right Here, Right Now
- M.I.A. - Pull Up The People
- Missy Elliot - Get Ur Freak On
- The Knife - We Share Our Mothers Health
- Gorillaz - Feel Good Inc
- Radiohead - Idioteque
- Does It Offend You, Yeah? - We Are Rockstars
- M.I.A. - Birdflu
- Audio Bullys - Gimme That Punk
Det här är egentligen en pre-lista, lite inför en ny spellista på fredag. De har troligen inget musikmässigt med varandra att göra, men jag var för peppad på att få ut en nu så jag förstod inte varför jag inte kan ändra lite på mina egna regler. Se det som en aptitretare, om man så vill.
Det är lätt att undra
Hur kommer det sig att det är så mycket lättare att tycka illa om än att tycka om?
Visst minns jag att min ungdom varit kantad av en hel del ogillande. Det var band som blivit - eller alltid varit - "kommersiella", det var Carola, det var Moderaterna, det var staten, det var kapitalism. Och så vidare. Allt detta minns jag, och försöker på inget sätt gömma. Jag har ogillat väldigt mycket i mina dagar, och tyckt mig vara fullt berättigad att tycka så.
Och vem vet, det kanske jag var, och är fortfarande. Jag kanske har min fulla rätt att hata Takida för att de låter som "kommersiellt skit", eller hata Reinfeldt för att han är så förbannat insmilande och korrekt. Men rättigheten är inte längre tillräcklig för mig. Ska jag hata något, eller avsky, eller ens ogilla, så måste det finnas mycket goda grunder för det. Varför då? För att det naturligtvis inte finns någon som helst poäng att göra det annars.
Eller, för att mer säga det jag faktiskt känner: vem fan är jag att avgöra vad som är rätt och fel? Vem är jag att avgöra att min smak, mina åsikter, mina tankar och känslor automatiskt innebär att andra personer med andra smaker, åsikter, tankar och känslor har fel.
Det här kom upp när Carro berättade om en grupp på Facebook som heter något i stil med "Lägg ned Takida". Där hade två gamla vänner tydligen gått med, där den enda hade skrivit "deras första skiva var bra, men sedan blev de för kommersiella". Först och främst måste jag fråga mig om någon i denna grupp faktiskt på allvar, nykter, på tu man hand, skulle säga en sådan sak till någon av Takidas bandmedlemmar. "Lägg ned Takida". Vilken jävla svinig grej att säga till och om någon. Detta tycks dock vara helt ok att göra. Det är ok att tycka att band och grupper ska lägga ned, att folk och idéer ska sluta finnas. Som jag skrev tidigare så har jag själv varit en del av det. Problemet är dock att detta blivit allt mer utbrett, och fått ta allt större plats i och med internet. Det är tryggt och liksom helt ok att tycka sånt här när man gör det i sin blogg eller på Facebook. Där behöver man inte möta någon av de berörda.
"Jag hatar Carola" är ett annat vanligt uttryck jag hört många gånger. Varför då? De flesta, om en någon, av de som säger detta har aldrig ens träffat henne. Återigen tycks det vara helt ok att hata eller avsky henne, eftersom man aldrig behöver bemöta de orden. För vem skulle ärligt talat våga säga det till henne? Och vart har man så fått detta hat, eller avsky ifrån? Varför avskyr man Takida så mycket att man kan tycka att de borde läggas ned? Hur kan man hata en person man egentligen inte vet något om?
Här tror jag nämligen att man bör stanna upp och fundera lite. Vart får man egentligen sina åsikter ifrån? Att hata Carola känns väldigt nära till hands om man väljer att läsa Aftonbladet eller Expressen, då dessa båda tidningar har en förkärlek för skandaler om just henne. Dessutom känns det som en ok grej att snacka om bland sina vänner, vilket också leder till att folk som kanske inte egentligen hade någon åsikt om henne smittas av det. Takida blir lite mer komplicerat. Som personen skrev, "deras första skiva var bra, men sedan blev de för kommersiella". Först och främst måste jag undra hur man skulle känna själv om man hade ett band, och någon tyckte att man skulle lägga ned för att man blivit "för kommersiell". Att lägga ned, liksom. Inte fundera över vad man sysslar med, utan helt sonika lägga ned.
Men vad innebär det här med att ett band då skulle blivit "för kommersiell", och vad är det med det som gör att de har mindre existensberättigande än andra band? Jag vågar påstå att åsikten i stort rör sig kring huruvida ett band har ett "producerat sound" och möjligen om melodierna och låtarna tycks kännas igen. "Man har hört det förr" så att säga. Band av Takidas slag brukar ha en förmåga att bli lugnare med åren, vilket i sin tur tilltalar en större skara människor, vilket i sin tur leder till att bandet blivit kommersiella i elitens öron. Men är det inte likadant med band man själv gillar? Och blir man inte oftast lugnare med åren som person? Borde inte detta vara ganska naturligt? Jag tror i grunden dessutom att de flesta faktiskt inte alls avskyr allt de säger att de gör. Om de hade tänkt efter. Är det verkligen så illa som ni säger? Är det verkligen helt säkert att det är DU och inte din grupptillhörighet, din gemenskap och din identitet som tycker så här? Om man exempelvis är "indie", måste man automatiskt tycka illa om "kommersiellt"?
Egentligen är allt detta irrelevant. Egentligen undrar jag vad som är så fel med musik som låter "kommersiell". Varför ska inte folk få tycka om sådant? Vad gör din åsikt mer korrekt än andras, och mer berättigad? Och, för att lite ringa in det jag vill fråga: varför måste man absolut uttrycka sådant här? Varför måste alla få höra hur illa man tycker om någon eller något? Måste vi verkligen sprida sådant till andra? Det känns mer som ett desperat försök att tillhöra något, att veta vart man står och vad man tycker. Det är för svårt att säga "jag vet inte vad jag tycker" än att säga "jag avskyr det".
Äsch.
Jag blir bara ledsen att tänka på sådant här.
Visst minns jag att min ungdom varit kantad av en hel del ogillande. Det var band som blivit - eller alltid varit - "kommersiella", det var Carola, det var Moderaterna, det var staten, det var kapitalism. Och så vidare. Allt detta minns jag, och försöker på inget sätt gömma. Jag har ogillat väldigt mycket i mina dagar, och tyckt mig vara fullt berättigad att tycka så.
Och vem vet, det kanske jag var, och är fortfarande. Jag kanske har min fulla rätt att hata Takida för att de låter som "kommersiellt skit", eller hata Reinfeldt för att han är så förbannat insmilande och korrekt. Men rättigheten är inte längre tillräcklig för mig. Ska jag hata något, eller avsky, eller ens ogilla, så måste det finnas mycket goda grunder för det. Varför då? För att det naturligtvis inte finns någon som helst poäng att göra det annars.
Eller, för att mer säga det jag faktiskt känner: vem fan är jag att avgöra vad som är rätt och fel? Vem är jag att avgöra att min smak, mina åsikter, mina tankar och känslor automatiskt innebär att andra personer med andra smaker, åsikter, tankar och känslor har fel.
Det här kom upp när Carro berättade om en grupp på Facebook som heter något i stil med "Lägg ned Takida". Där hade två gamla vänner tydligen gått med, där den enda hade skrivit "deras första skiva var bra, men sedan blev de för kommersiella". Först och främst måste jag fråga mig om någon i denna grupp faktiskt på allvar, nykter, på tu man hand, skulle säga en sådan sak till någon av Takidas bandmedlemmar. "Lägg ned Takida". Vilken jävla svinig grej att säga till och om någon. Detta tycks dock vara helt ok att göra. Det är ok att tycka att band och grupper ska lägga ned, att folk och idéer ska sluta finnas. Som jag skrev tidigare så har jag själv varit en del av det. Problemet är dock att detta blivit allt mer utbrett, och fått ta allt större plats i och med internet. Det är tryggt och liksom helt ok att tycka sånt här när man gör det i sin blogg eller på Facebook. Där behöver man inte möta någon av de berörda.
"Jag hatar Carola" är ett annat vanligt uttryck jag hört många gånger. Varför då? De flesta, om en någon, av de som säger detta har aldrig ens träffat henne. Återigen tycks det vara helt ok att hata eller avsky henne, eftersom man aldrig behöver bemöta de orden. För vem skulle ärligt talat våga säga det till henne? Och vart har man så fått detta hat, eller avsky ifrån? Varför avskyr man Takida så mycket att man kan tycka att de borde läggas ned? Hur kan man hata en person man egentligen inte vet något om?
Här tror jag nämligen att man bör stanna upp och fundera lite. Vart får man egentligen sina åsikter ifrån? Att hata Carola känns väldigt nära till hands om man väljer att läsa Aftonbladet eller Expressen, då dessa båda tidningar har en förkärlek för skandaler om just henne. Dessutom känns det som en ok grej att snacka om bland sina vänner, vilket också leder till att folk som kanske inte egentligen hade någon åsikt om henne smittas av det. Takida blir lite mer komplicerat. Som personen skrev, "deras första skiva var bra, men sedan blev de för kommersiella". Först och främst måste jag undra hur man skulle känna själv om man hade ett band, och någon tyckte att man skulle lägga ned för att man blivit "för kommersiell". Att lägga ned, liksom. Inte fundera över vad man sysslar med, utan helt sonika lägga ned.
Men vad innebär det här med att ett band då skulle blivit "för kommersiell", och vad är det med det som gör att de har mindre existensberättigande än andra band? Jag vågar påstå att åsikten i stort rör sig kring huruvida ett band har ett "producerat sound" och möjligen om melodierna och låtarna tycks kännas igen. "Man har hört det förr" så att säga. Band av Takidas slag brukar ha en förmåga att bli lugnare med åren, vilket i sin tur tilltalar en större skara människor, vilket i sin tur leder till att bandet blivit kommersiella i elitens öron. Men är det inte likadant med band man själv gillar? Och blir man inte oftast lugnare med åren som person? Borde inte detta vara ganska naturligt? Jag tror i grunden dessutom att de flesta faktiskt inte alls avskyr allt de säger att de gör. Om de hade tänkt efter. Är det verkligen så illa som ni säger? Är det verkligen helt säkert att det är DU och inte din grupptillhörighet, din gemenskap och din identitet som tycker så här? Om man exempelvis är "indie", måste man automatiskt tycka illa om "kommersiellt"?
Egentligen är allt detta irrelevant. Egentligen undrar jag vad som är så fel med musik som låter "kommersiell". Varför ska inte folk få tycka om sådant? Vad gör din åsikt mer korrekt än andras, och mer berättigad? Och, för att lite ringa in det jag vill fråga: varför måste man absolut uttrycka sådant här? Varför måste alla få höra hur illa man tycker om någon eller något? Måste vi verkligen sprida sådant till andra? Det känns mer som ett desperat försök att tillhöra något, att veta vart man står och vad man tycker. Det är för svårt att säga "jag vet inte vad jag tycker" än att säga "jag avskyr det".
Äsch.
Jag blir bara ledsen att tänka på sådant här.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #9: Minnen Från En Sommar Som Aldrig Hänt
Då var det dags igen, ännu en försenad spellista. Bloggen tycks få dra ett för stort lass här känner jag.
Nåväl: The Quiet Things That No One Ever Knows - #9: Minnen Från En Sommar Som Aldrig Hänt
Vissa minnen är svåra att slå. Varma sommarnätter i Sandviken, med bad vid Grisen i goda vänners lag; höstkvällar på balkonger med Carro och te som sällskap; småbuttra men fina morgnar med mor i köket. Väldigt få av denna typ av minnen är musiksatta. Jag menar, vid inget av exemplena lyssnades det på musik. Men ändå är det på något vis lättare att nostalgiskt se tillbaka på minnen, på en tid i ens liv, och ha någon låt i huvudet. Och när man gör det blir det minnet till något annat. Det blir till en händelse som egentligen inte hände, inte på det viset man minns det. Men man vill så gärna minnas det så.
I den andan gjorde jag denna spellista. Låtar som på något sätt frambringar sådana minnen hos mig, verkliga eller inte, men som på inget sätt har haft med situationerna att göra. Jag gick så långt att också bara välja låtar som jag fram tills nu inte alls förknippat med mina förnimmelser av ungdomen. De skulle lika väl kunna vara någon annans minnen och tillhörande låtar. Bara för att för mig själv bevisa att de aldrig hänt, även om de känns så verkliga. Eller att de egentligen var som jag upplever det nu, men att jag var för upptagen i situationen för att se det. Vilket som, egentligen.
Kram
Nåväl: The Quiet Things That No One Ever Knows - #9: Minnen Från En Sommar Som Aldrig Hänt
Vissa minnen är svåra att slå. Varma sommarnätter i Sandviken, med bad vid Grisen i goda vänners lag; höstkvällar på balkonger med Carro och te som sällskap; småbuttra men fina morgnar med mor i köket. Väldigt få av denna typ av minnen är musiksatta. Jag menar, vid inget av exemplena lyssnades det på musik. Men ändå är det på något vis lättare att nostalgiskt se tillbaka på minnen, på en tid i ens liv, och ha någon låt i huvudet. Och när man gör det blir det minnet till något annat. Det blir till en händelse som egentligen inte hände, inte på det viset man minns det. Men man vill så gärna minnas det så.
I den andan gjorde jag denna spellista. Låtar som på något sätt frambringar sådana minnen hos mig, verkliga eller inte, men som på inget sätt har haft med situationerna att göra. Jag gick så långt att också bara välja låtar som jag fram tills nu inte alls förknippat med mina förnimmelser av ungdomen. De skulle lika väl kunna vara någon annans minnen och tillhörande låtar. Bara för att för mig själv bevisa att de aldrig hänt, även om de känns så verkliga. Eller att de egentligen var som jag upplever det nu, men att jag var för upptagen i situationen för att se det. Vilket som, egentligen.
- Girls - Lust for Life
- Dinosaur Jr. - Over It
- Ebba Grön - Det Måste Vara Radio
- Belle & Sebastian - Like Dylan In The Movies
- Broder Daniel - When We Were Winning
- Håkan Hellström - Kom Igen Lena!
- Placebo - Special K
- Metric - Help I'm Alive
- Belle & Sebastian - The Boy With The Arab Strap
- Loney, Dear - Saturday Waits
- Death Cab For Cutie - Brothers On A Hotel Bed
- Dinosaur Jr. - Plans
Kram
The Quiet Things That No One Ever Knows - #7: The Stories of Men
Män.
Det behöver inte alltid vara svårare än så när man gör ett tema så här.
Jag vet inte om det är för att jag själv är man, men det är något över berättelser om män som tilltalar mig. Historier om långa färder, svåra tider och möten. Berättelser om liv. Romantiserade och i de flesta fall fiktiva, men icke desto mindre dras jag till tanken på ett livsöde som berättas till tonerna av en mans röst. Det är lite Odysséen över det, så jag är ju troligen inte den enda som dras till det (bevisligen).
Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om ämnet känner jag. Eller snarare, jag har svårt att förklara vad det är som tilltalar så mycket. Ibland kanske jag helt enkelt önskar att världen var mer romantisk, svart och vit, med män som har berättelser värda att berätta. Ibland tänker jag att det var så förr, att det faktiskt funnits män värda att skriva sånger om. Det kanske det fortfarande finns, men tills jag hittar dem är det här det närmaste jag kommer.
Så här följer en lista på tretton låtar där män framför historier om män. Det är allt. Men också inte mindre än det här.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #7: The Stories of Men
Kram
Det behöver inte alltid vara svårare än så när man gör ett tema så här.
Jag vet inte om det är för att jag själv är man, men det är något över berättelser om män som tilltalar mig. Historier om långa färder, svåra tider och möten. Berättelser om liv. Romantiserade och i de flesta fall fiktiva, men icke desto mindre dras jag till tanken på ett livsöde som berättas till tonerna av en mans röst. Det är lite Odysséen över det, så jag är ju troligen inte den enda som dras till det (bevisligen).
Jag har egentligen inte så mycket mer att säga om ämnet känner jag. Eller snarare, jag har svårt att förklara vad det är som tilltalar så mycket. Ibland kanske jag helt enkelt önskar att världen var mer romantisk, svart och vit, med män som har berättelser värda att berätta. Ibland tänker jag att det var så förr, att det faktiskt funnits män värda att skriva sånger om. Det kanske det fortfarande finns, men tills jag hittar dem är det här det närmaste jag kommer.
Så här följer en lista på tretton låtar där män framför historier om män. Det är allt. Men också inte mindre än det här.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #7: The Stories of Men
- Two Gallants - Las Cruces Jail
- Tom Waits - Rain Dogs
- The Mountain Goats - 1 Samuel 15:23
- Sam Collins - The Jail House Blues
- Patrick Watson - Traveling Salesman
- Lesley Riddle - John Henry
- Dillard Chandler - Drunken Driver
- Jim White - Still Waters
- Neil Young - Old Man
- Nick Cave & The Bad Seeds - Stagger Lee
- Nick Drake - River Man
- Bruce Springsteen & The E Street Band - The Wrestler
- Horton Barker - Wayfaring Stranger
Kram
The Quiet Things That No One Ever Knows - #6: Att Skapa Någon Annans Magi
Återigen är det fredag, och det är dags för en ny spellista. Denna gång är det lite skärpning från min sida, så blogginlägget kommer upp den dag det är tänkt att den ska finnas här. En round of applause för mig.
Så, covers var det. Jag har inte med Jeff Buckley - Hallelujah, om någon märkt och hakat upp sig på det. Den var med i förra spellistan, först och främst. Dessutom känns den lite för given (jag vågar påstå att det är en av de absolut bästa covers jag hört, och det brukar vara ganska vedertaget), då jag ville ha åtminstone till större delen lite mer udda versioner eller annorlunda låtval. José Gonzalez version av Heartbeats är inte heller den med av sagda anledningar.
Till de låtar jag faktiskt har med. Tanken var från början en lista på covers som kändes som att personen/bandet gjorde till sin egen, att det lika väl skulle kunna varit de själva som skrivit låten. Anna Ternheim som öppnar listan med Broder Daniels Shoreline gör den till något annat, utan att för den skull låta något av kraften i originalet gå förlorat. Jag vet inte om alla låtar i listan håller den kvaliteten, men för mig blev det en intressant och spännande lista att göra med många nya upptäckter. Det blev en lång lista, som kunnat blivit mycket mycket längre.
Skriver som vanligt ned låtlistan här, och inom parentes står originalgruppen/artisten som gjort låten från början.
Håll till godo. The Quiet Things That No One Ever Knows - #6: Att Skapa Någon Annans Magi
Kram
Så, covers var det. Jag har inte med Jeff Buckley - Hallelujah, om någon märkt och hakat upp sig på det. Den var med i förra spellistan, först och främst. Dessutom känns den lite för given (jag vågar påstå att det är en av de absolut bästa covers jag hört, och det brukar vara ganska vedertaget), då jag ville ha åtminstone till större delen lite mer udda versioner eller annorlunda låtval. José Gonzalez version av Heartbeats är inte heller den med av sagda anledningar.
Till de låtar jag faktiskt har med. Tanken var från början en lista på covers som kändes som att personen/bandet gjorde till sin egen, att det lika väl skulle kunna varit de själva som skrivit låten. Anna Ternheim som öppnar listan med Broder Daniels Shoreline gör den till något annat, utan att för den skull låta något av kraften i originalet gå förlorat. Jag vet inte om alla låtar i listan håller den kvaliteten, men för mig blev det en intressant och spännande lista att göra med många nya upptäckter. Det blev en lång lista, som kunnat blivit mycket mycket längre.
Skriver som vanligt ned låtlistan här, och inom parentes står originalgruppen/artisten som gjort låten från början.
Håll till godo. The Quiet Things That No One Ever Knows - #6: Att Skapa Någon Annans Magi
- Anna Ternheim - Shoreline (Broder Daniel)
- The Watson Twins - Just Like Heaven (The Cure)
- Seu Jorge - Life On Mars? (David Bowie)
- Willie Nelson + Calexico - Señor (Bob Dylan)
- Iron & Wine - Such Great Heights (The Postal Service)
- Emmylou Harris - The Boxer (Simon & Garfunkel)
- Norman Palm - Boys Don't Cry (The Cure)
- Devendra Banhart - Don't Look Back In Anger (Oasis)
- Emelie Simon - Come As You Are (Nirvana)
- Tim Buckley - Wayfaring Stranger/You Got Me Running (känd amerikansk folkvisa/Def Leppard)
- Jimi Hendrix Experience - All Along The Watchtower (Bob Dylan)
- The BossHoss - Hey Ya! (Outkast)
- Iron Horse - Stairway To Heaven (Led Zeppelin)
- Taken By Trees - My Boys (originaltitel: My Girls, av Animal Collective)
- Nouvelle Vague - Ever Fallen In Love (The Buzzcocks)
- Vitamin String Quartet - Reckoner (Radiohead)
- Rosie Thomas - The One I Love (REM)
- Johnny Cash - Hurt (Nine Inch Nails)
- Ane Brun feat. Liv Widell - Stop (Sam Brown)
- Lou Reed + Antony - Candy Says (The Velvet Underground)
- Sia - Paranoid Android (Radiohead)
- Tune Robbers - Mad World (Tears For Fears)
- Dolly Parton - Wayfaring Stranger (känd amerikansk folkvisa)
- Tori Amos - Smells Like Teen Spirits (Nirvana)
Kram
Den lilla stunden på morgonen
Det är så här man skapar självdisciplin.
Jag har länge velat ha ett inlägg om dagen att lägga upp. Så klart inte med bara vad skit som helst, men det har heller inte behövt vara så stort eller viktigt. Något litet att säga om dagen, liksom. Nu har jag börjat gå upp tidigt på morgonen, oavsett om jag har en tid att passa, bara för att orka ta mig till skolan vid nio-tiden så jag kan sitta och njuta lite av musik och morgonsol ensam. Ett perfekt tillfälle att skriva det korta inte-så-jätteviktiga inlägget.
Just nu sitter jag och försöker få tag i Mamer - Eagle på något vettigt sätt. Mysig kinesisk "singer-songwriter" av något slag som figurerade i Mojo för några nummer sedan. Inte för att jag förstår vad han sjunger. Det i sig kan dock vara rogivande, att slippa fokusera på text och istället få glida in i musiken runtomkring helt. Samma sak med Volcano Choir, ett kollaboration mellan post-rockgruppen Collections of Colonies of Bees och Bon Ivers Justin Vernon. Där är texten nästintill oviktig, och sången han gör fungerar mer som ett instrument än ett sätt att förmedla ord.
Känslorna kommer fram ändå, precis som fin kärlek mellan vänner eller ett par kan vara.
Nu blir inlägget snart för långt, så jag skär av här.
Lämnar er med en låt: Girls - Lust For Life
Kram
Jag har länge velat ha ett inlägg om dagen att lägga upp. Så klart inte med bara vad skit som helst, men det har heller inte behövt vara så stort eller viktigt. Något litet att säga om dagen, liksom. Nu har jag börjat gå upp tidigt på morgonen, oavsett om jag har en tid att passa, bara för att orka ta mig till skolan vid nio-tiden så jag kan sitta och njuta lite av musik och morgonsol ensam. Ett perfekt tillfälle att skriva det korta inte-så-jätteviktiga inlägget.
Just nu sitter jag och försöker få tag i Mamer - Eagle på något vettigt sätt. Mysig kinesisk "singer-songwriter" av något slag som figurerade i Mojo för några nummer sedan. Inte för att jag förstår vad han sjunger. Det i sig kan dock vara rogivande, att slippa fokusera på text och istället få glida in i musiken runtomkring helt. Samma sak med Volcano Choir, ett kollaboration mellan post-rockgruppen Collections of Colonies of Bees och Bon Ivers Justin Vernon. Där är texten nästintill oviktig, och sången han gör fungerar mer som ett instrument än ett sätt att förmedla ord.
Känslorna kommer fram ändå, precis som fin kärlek mellan vänner eller ett par kan vara.
Nu blir inlägget snart för långt, så jag skär av här.
Lämnar er med en låt: Girls - Lust For Life
Kram
En låt
När jag sitter på skolan, i en nästan fylld cafeteria, och lyssnar på sånt här så har jag så svårt att förstå att inte alla just nu sitter och hör samma sak som jag. Att inte alla i cafeterian stannar upp i sina göromål och bara lyssnar. Jag vet ju naturligtvis att det är omöjligt, att det är jag som tänker massa galenskaper, men det förändrar inte det faktum att jag önskar att de kunde höra.
Precis som med Solar Surf så är det som att musiken inte hörs med tankarna alls. Jag slutar höra toner och enskilda ord, de liksom mjukas upp och blandas runt tills de blivit något annat. Det är som skillnaden mellan att sitta och titta på solnedgången och beundra dess skönhet, och att ligga med slutna ögon och istället känna den och allt vad den för med sig. Den bästa musiken lyssnar jag inte på, den går istället rakt in i mina minnen och drömmar, och färdas runt mellan känslor.
Ibland är världen bara otroligt vacker och underbar, i all sin sorg.
Precis som med Solar Surf så är det som att musiken inte hörs med tankarna alls. Jag slutar höra toner och enskilda ord, de liksom mjukas upp och blandas runt tills de blivit något annat. Det är som skillnaden mellan att sitta och titta på solnedgången och beundra dess skönhet, och att ligga med slutna ögon och istället känna den och allt vad den för med sig. Den bästa musiken lyssnar jag inte på, den går istället rakt in i mina minnen och drömmar, och färdas runt mellan känslor.
Ibland är världen bara otroligt vacker och underbar, i all sin sorg.
Surf Solar
Surf Solar.
Läser man det på svenska låter det nästan humoristiskt. Fel och konstigt låter det i alla fall. Läser man det dock på engelska, som det ska göras, blir det istället både vackert och spännande. Surf Solar.
Namnet och musiken liksom tar tag i min hand och leder mig mot en värme och en evighet jag annars saknar på hösten. Jag tänker i slow-motion även fast allt tycks mig snabbt förbi, likt en Manhattan-scen med folk som myllrar förbi huvudpersonen som står still och tittar in i kameran. Omgiven av och insvept i vågor av ljus och eld svävar jag fram över solen, med inget annat än nuet och det inre som sällskap. Jag skymtar människor här och var, men ingen av dem tycks riktigt finnas. Det är bara jag här.
Jag älskar att sitta ensam och ta in musik. Det blir en helt annan upplevelse än att lyssna på den i en stereo med folk. Inte att jag förringar det, det är bara ett helt annat typ av lyssnande. Just nu sitter jag för mig själv på skolan. Omgiven av folk och en del liv och rörelse, men ändå ensam med lugn i hjärtat. Ingen stress, inget onödigt tänkande eller kännande. Fuck Buttons låter mig njuta av morgonens andra kaffe med ro.
Det här är bland de finaste stunder jag vet.
Läser man det på svenska låter det nästan humoristiskt. Fel och konstigt låter det i alla fall. Läser man det dock på engelska, som det ska göras, blir det istället både vackert och spännande. Surf Solar.
Namnet och musiken liksom tar tag i min hand och leder mig mot en värme och en evighet jag annars saknar på hösten. Jag tänker i slow-motion även fast allt tycks mig snabbt förbi, likt en Manhattan-scen med folk som myllrar förbi huvudpersonen som står still och tittar in i kameran. Omgiven av och insvept i vågor av ljus och eld svävar jag fram över solen, med inget annat än nuet och det inre som sällskap. Jag skymtar människor här och var, men ingen av dem tycks riktigt finnas. Det är bara jag här.
Jag älskar att sitta ensam och ta in musik. Det blir en helt annan upplevelse än att lyssna på den i en stereo med folk. Inte att jag förringar det, det är bara ett helt annat typ av lyssnande. Just nu sitter jag för mig själv på skolan. Omgiven av folk och en del liv och rörelse, men ändå ensam med lugn i hjärtat. Ingen stress, inget onödigt tänkande eller kännande. Fuck Buttons låter mig njuta av morgonens andra kaffe med ro.
Det här är bland de finaste stunder jag vet.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #5: Vem Blir Jag När Jag Dör?
Då var det dags igen, ännu en lista. Återigen var den i tid på Facebook men försenad här. Det är ett sådant åtagande att försöka sammanfatta ett tema. Det gäller ju liksom att försöka förmedla vad det är som gör att jag verkligen måste göra en spellista av det valda temat, så lyssnaren/läsaren kan ta till sig det.
Inte för att jag tror att speciellt många gör det.
Lyssnar på listan, visst, men inte egentligen tänker över temat eller min personliga motivation till det. Jag kanske låter cynisk, men jag känner mig själv och genom det tror jag mig kunna se lite hur andra fungerar. Likt mitt åtagande att skapa, själv förstå och sedan sammanfatta och förmedla en känsla eller en fundering (som mina spellist-teman egentligen är), så är det ett åtagande att läsa låttitlarna, hitta texterna till dem, lyssna igenom låtarna och reflektera. Då är det bara lättare att lyssna på listan och säga "den här låten var bra".
Inget fel i det. Låtarna är förhoppningsvis tillräckligt bra för att lyssnas på. Men egentligen är ju mina listor svepskäl för att öppna upp för något annat. Jag kanske inte är speciellt bra på att i ord uttrycka hur och vad jag egentligen vill med varje lista. Man kan också argumentera huruvida låtarna i sig representerar dessa tankar och känslor bra nog. Jag tycker det, så klart, men alla håller kanske inte med. Så jag tänkte försöka vara lite bättre på det denna gång.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #5: Vem Blir Jag När Jag Dör?
Död och tro. Stora ämnen, hoppas jag att de flesta håller med om. Jag vill lyfta fram det lite här, för jag tycker nog att det behandlas ganska sparsamt i både medier i stort och i musik i allmänhet. Nu menar inte jag nödvändigtvis en förhållandevis enkel sång till gud, eller en låt om att förlora någon. Det jag är ute efter är snarare frågor kring svårigheterna och osäkerheten kring det. Vad händer när vi dör? Hur kan man förhålla sig till en tro när man ser död omkring sig? Finns frågorna i modern indie-, postrock- och singer-songwritermusik idag, och hur förhåller man sig till detta?
Jag vill nämligen gärna se mer prat om sådant här. Att det ska gå att prata om döden med sina vänner, att man ska kunna säga att man inte vet vad man tror på men att man hoppas på något större. Att man vill bli ihågkommen för något när man dör, och att man ska kunna finna sina nära efter döden. Vem vill inte det, tänker jag? Och varför är det så svårt att erkänna, eller prata om?
Jag vill bli ihågkommen när jag dör. Vill lämna efter mig något arv, något fint man kan prata om och minnas tillsammans. Lämna efter mig leenden och glädjetårar, skratt och varma hjärtan. Och jag hoppas att mina tvivel om tro, gudar och efterliv ska visa sig felaktiga och ogrundade. Och triviala. Och jag vill innerst inne att allt detta ska innebära att min mor finns kvar någonstans, och att min vän Christer nu äntligen mår bra. Nu tror jag inte jag kan förmedla hur mycket mitt hjärta värker och brinner för detta, så jag låter det vara osagt.
Så här kommer en lista som naturligtvis inte ens i närheten är tillräcklig för ämnet. Jag hade kunnat göra denna hur lång och stor som helst, men jag tror dessa tolv låtar tar upp frågorna lite fint och bra, och med en tillräcklig bredd. Om man nu väljer att läsa texterna. Jag väljer som vanligt att inte särskilja någon enskild låt, utan låter lyssnaren själv ta till sig innehållet. Alla är bra, och värda att lyssna på.
Kram
Inte för att jag tror att speciellt många gör det.
Lyssnar på listan, visst, men inte egentligen tänker över temat eller min personliga motivation till det. Jag kanske låter cynisk, men jag känner mig själv och genom det tror jag mig kunna se lite hur andra fungerar. Likt mitt åtagande att skapa, själv förstå och sedan sammanfatta och förmedla en känsla eller en fundering (som mina spellist-teman egentligen är), så är det ett åtagande att läsa låttitlarna, hitta texterna till dem, lyssna igenom låtarna och reflektera. Då är det bara lättare att lyssna på listan och säga "den här låten var bra".
Inget fel i det. Låtarna är förhoppningsvis tillräckligt bra för att lyssnas på. Men egentligen är ju mina listor svepskäl för att öppna upp för något annat. Jag kanske inte är speciellt bra på att i ord uttrycka hur och vad jag egentligen vill med varje lista. Man kan också argumentera huruvida låtarna i sig representerar dessa tankar och känslor bra nog. Jag tycker det, så klart, men alla håller kanske inte med. Så jag tänkte försöka vara lite bättre på det denna gång.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #5: Vem Blir Jag När Jag Dör?
Död och tro. Stora ämnen, hoppas jag att de flesta håller med om. Jag vill lyfta fram det lite här, för jag tycker nog att det behandlas ganska sparsamt i både medier i stort och i musik i allmänhet. Nu menar inte jag nödvändigtvis en förhållandevis enkel sång till gud, eller en låt om att förlora någon. Det jag är ute efter är snarare frågor kring svårigheterna och osäkerheten kring det. Vad händer när vi dör? Hur kan man förhålla sig till en tro när man ser död omkring sig? Finns frågorna i modern indie-, postrock- och singer-songwritermusik idag, och hur förhåller man sig till detta?
Jag vill nämligen gärna se mer prat om sådant här. Att det ska gå att prata om döden med sina vänner, att man ska kunna säga att man inte vet vad man tror på men att man hoppas på något större. Att man vill bli ihågkommen för något när man dör, och att man ska kunna finna sina nära efter döden. Vem vill inte det, tänker jag? Och varför är det så svårt att erkänna, eller prata om?
Jag vill bli ihågkommen när jag dör. Vill lämna efter mig något arv, något fint man kan prata om och minnas tillsammans. Lämna efter mig leenden och glädjetårar, skratt och varma hjärtan. Och jag hoppas att mina tvivel om tro, gudar och efterliv ska visa sig felaktiga och ogrundade. Och triviala. Och jag vill innerst inne att allt detta ska innebära att min mor finns kvar någonstans, och att min vän Christer nu äntligen mår bra. Nu tror jag inte jag kan förmedla hur mycket mitt hjärta värker och brinner för detta, så jag låter det vara osagt.
Så här kommer en lista som naturligtvis inte ens i närheten är tillräcklig för ämnet. Jag hade kunnat göra denna hur lång och stor som helst, men jag tror dessa tolv låtar tar upp frågorna lite fint och bra, och med en tillräcklig bredd. Om man nu väljer att läsa texterna. Jag väljer som vanligt att inte särskilja någon enskild låt, utan låter lyssnaren själv ta till sig innehållet. Alla är bra, och värda att lyssna på.
- Jeff Buckley - Hallelujah
- Regina Spektor - Laughing With
- The Mars Volta - The Widow
- Sufjan Stevens - Casimir Pulaski Day
- Death Cab For Cutie - I Will Follow You Into The Dark
- The Antlers - Two
- Radical Face - Wrapped In Piano Strings
- Ane Brun - Laid In Earth
- Johnny Cash - The Man Comes Around
- Sufjan Stevens - Abraham
- Iron & Wine - The Trapeze Swinger
- Explosions In The Sky - Memorial
Kram
The Antlers - Hospice
Nu har jag lyssnat på denna skiva i någon vecka. Speciellt låten Kettering men alla låtar har fått sin tid och sitt utrymme. "Någon vecka", vilket egentligen borde vara alldeles för kort för ett sånt här uttalande. Det borde inte räcka med "någon vecka" för att säga att en skiva är den bästa man någonsin hört. Men nu säger jag det.
The Antlers - Hospice är den bästa skivan jag någonsin hört.
Precis som när jag såg filmerna Farväl Falkenberg, The Thin Red Line och The Assassination of Jesse James så är det något i mig som går sönder när jag upplever detta. Det är något som blir mer personligt än allt annat. Speciellt låten Kettering är tung att ta till sig, svår att inte bryta ihop när jag lyssnar på.
Människors lidande, människans svårigheter och svåröverkomliga hinder är något som går direkt in i hjärtat. Jag lider när ni lider, så att säga. Jag dör när ni dör. Den här skivan beskriver personers tunga inre mycket personligt och intitmt, på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
Ville bara få det sagt, nu när jag suttit på skolan och nästan gråtit i en halvtimme.
Kram
The Antlers - Hospice är den bästa skivan jag någonsin hört.
Precis som när jag såg filmerna Farväl Falkenberg, The Thin Red Line och The Assassination of Jesse James så är det något i mig som går sönder när jag upplever detta. Det är något som blir mer personligt än allt annat. Speciellt låten Kettering är tung att ta till sig, svår att inte bryta ihop när jag lyssnar på.
Människors lidande, människans svårigheter och svåröverkomliga hinder är något som går direkt in i hjärtat. Jag lider när ni lider, så att säga. Jag dör när ni dör. Den här skivan beskriver personers tunga inre mycket personligt och intitmt, på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt.
Ville bara få det sagt, nu när jag suttit på skolan och nästan gråtit i en halvtimme.
Kram
They Told Me You Were Dead
Tänk vad saker kommer tillbaka snabbt.
Har glidit runt en hel vår och sommar och nästan uteslutande lyssnat på ganska lugn och mysig musik, alternativt glatt peppande, och tänkt att jag troligen kommit in i en ny period i livet. Aldrig förr har jag lyssnat på så mycket stillsamt och vackert.
Så kommer hösten och sveper mörker över min morgon och eftermiddag, och helt plötsligt kryper den lite mindre nöjda känslan i musiklyssnandet tillbaka. Igår brände jag en innebandyskiva med enbart ganska hård och arg musik, jag ägnar kvällarna med att lyssna på Cult of Luna och Breach, och just nu sitter jag på skolan med min kaffe och lyssnar på Shaped By Fate.
Det kanske inte säger någon annan än mig speciellt mycket. Jag vet inte ens om det säger mig speciellt mycket, om jag borde lägga in så mycket i det här. Jag har alltid lite svårt för första mörkret under hösten, och sedan mot januari-februari när jag börjar tröttna. Dock kommer det med mörkret och musiken funderingar som jag inte alltid har annars. Eller ja, jag har ju dem, men inte lika framträdande.
Livets och människors svarta sidor ter sig synligare. Humorn blir lite svartare och jag har lättare att ta till mig svåra, tunga filmer. Detta är så klart något bra också. Jag älskar ju att se saker, att känna det mesta man kan känna, bara för att sedan kunna använda det till något bra. Men det är också lite jobbigt. Det blir nämligen alltid så att jag känner ett större avstånd till en stor del människor. Till vissa växer banden, ska jag säga, när jag ser deras lite djupare, tyngre sidor. Men alla andra känner jag att jag glider ifrån, att jag har mindre och mindre gemensamt med.
Det är svårt att förklara, men jag känner mig mer och mer underlig ju mörkare det blir ute. Ville bara få ut det ur systemet tror jag. Nu kan jag återgå till kaffet och slösurfandet, och filmskapandet. Lika plötsligt som jag började skriva det här slutar jag.
kram
Har glidit runt en hel vår och sommar och nästan uteslutande lyssnat på ganska lugn och mysig musik, alternativt glatt peppande, och tänkt att jag troligen kommit in i en ny period i livet. Aldrig förr har jag lyssnat på så mycket stillsamt och vackert.
Så kommer hösten och sveper mörker över min morgon och eftermiddag, och helt plötsligt kryper den lite mindre nöjda känslan i musiklyssnandet tillbaka. Igår brände jag en innebandyskiva med enbart ganska hård och arg musik, jag ägnar kvällarna med att lyssna på Cult of Luna och Breach, och just nu sitter jag på skolan med min kaffe och lyssnar på Shaped By Fate.
Det kanske inte säger någon annan än mig speciellt mycket. Jag vet inte ens om det säger mig speciellt mycket, om jag borde lägga in så mycket i det här. Jag har alltid lite svårt för första mörkret under hösten, och sedan mot januari-februari när jag börjar tröttna. Dock kommer det med mörkret och musiken funderingar som jag inte alltid har annars. Eller ja, jag har ju dem, men inte lika framträdande.
Livets och människors svarta sidor ter sig synligare. Humorn blir lite svartare och jag har lättare att ta till mig svåra, tunga filmer. Detta är så klart något bra också. Jag älskar ju att se saker, att känna det mesta man kan känna, bara för att sedan kunna använda det till något bra. Men det är också lite jobbigt. Det blir nämligen alltid så att jag känner ett större avstånd till en stor del människor. Till vissa växer banden, ska jag säga, när jag ser deras lite djupare, tyngre sidor. Men alla andra känner jag att jag glider ifrån, att jag har mindre och mindre gemensamt med.
Det är svårt att förklara, men jag känner mig mer och mer underlig ju mörkare det blir ute. Ville bara få ut det ur systemet tror jag. Nu kan jag återgå till kaffet och slösurfandet, och filmskapandet. Lika plötsligt som jag började skriva det här slutar jag.
kram
En del tankar
Tänkte att jag för en gångs skull ska lägga upp en bild här. Är lite dålig på det känner jag, så det får bli bättring.
Jag kan teasa nästa veckas spellista med att säga att denna bild har lite anknytning till det temat. Mer tror jag inte att jag vill avslöja, men ja.
Bilden har en tanke.
Eller snarare är en tanke.
Rätt många tankar, rent av.
Så får det sluta.
Kram
Det är för er mitt hjärta lever
Så var det dags för spellista igen. Jag vet att det är lite sent uppdaterat här på bloggen, men det är så mycket enklare att bara lägga upp länken på Facebook på fredagen och vara klar där. Nåväl, jag ska bli bättre på att styra upp ett blogginlägg samma dag.
The Quiet Things That No One Ever Knows - #4: Det Är För Er Mitt Hjärta Lever
Där är den. Längre än tidigare, men kanske mer lågmäld också.
Denna gång ville jag ägna tiden och energin åt tjejer och kvinnor. Fick tipset av Carro om Bosque Brown, som hon hade på en Sonic-skiva. Lyssnade lite på det och insåg att jag nästan helt glömt bort alla de kvinnliga artister jag håller så varmt om hjärtat. De har fått hamna lite i skymundan av exempelvis Sufjan Stevens, Iron & Wine och Bon Iver den senare tiden, och jag ville återupprätta deras ära lite.
Jag valde att ta antingen en artist eller en specifik låt som på något sätt betytt eller betyder något speciellt för mig. Vilka som är vad för mig kanske man får fråga sig till, det orkar jag nog inte gå in på här. Om jag ens kan det. Men jag ville inte försöka leta mig på massa nya spännande saker folk inte har hört bara för att göra det, utan snarare plocka fram de specifika detaljer i musikvärlden som ger mig starka känslor. Vare sig det är tunga och svåra banor jag hamnar i, eller lätta och lyckliga, så behövde jag ha med fler än jag tidigare tänkt.
Det är nämligen något speciellt med tjejer som skriver poesi, och sjunger det så här ärligt och på riktigt, som gör att jag inte kan värja mig.
Det går direkt in i själen, omsluter mig.
Vill man lära känna mig bättre bör man lyssna igenom denna och föreställa sig hur varje låt kan få mig att känna. Då kan man vara något på spåren.
Här följer låtlitsan:
Kram
The Quiet Things That No One Ever Knows - #4: Det Är För Er Mitt Hjärta Lever
Där är den. Längre än tidigare, men kanske mer lågmäld också.
Denna gång ville jag ägna tiden och energin åt tjejer och kvinnor. Fick tipset av Carro om Bosque Brown, som hon hade på en Sonic-skiva. Lyssnade lite på det och insåg att jag nästan helt glömt bort alla de kvinnliga artister jag håller så varmt om hjärtat. De har fått hamna lite i skymundan av exempelvis Sufjan Stevens, Iron & Wine och Bon Iver den senare tiden, och jag ville återupprätta deras ära lite.
Jag valde att ta antingen en artist eller en specifik låt som på något sätt betytt eller betyder något speciellt för mig. Vilka som är vad för mig kanske man får fråga sig till, det orkar jag nog inte gå in på här. Om jag ens kan det. Men jag ville inte försöka leta mig på massa nya spännande saker folk inte har hört bara för att göra det, utan snarare plocka fram de specifika detaljer i musikvärlden som ger mig starka känslor. Vare sig det är tunga och svåra banor jag hamnar i, eller lätta och lyckliga, så behövde jag ha med fler än jag tidigare tänkt.
Det är nämligen något speciellt med tjejer som skriver poesi, och sjunger det så här ärligt och på riktigt, som gör att jag inte kan värja mig.
Det går direkt in i själen, omsluter mig.
Vill man lära känna mig bättre bör man lyssna igenom denna och föreställa sig hur varje låt kan få mig att känna. Då kan man vara något på spåren.
Här följer låtlitsan:
- Theresa Andersson - Hi-low
- Cat Power - The Greatest
- Bosque Brown - White Dove
- Anna Järvinen - Kan Du Gå
- Feist - I Feel It All
- St. Vincent - Now Now
- Alela Diane - The Pirate's Gospel
- Jenny Wilson - Summer Time, The Roughest Time
- Fever Ray - When I Grow Up
- Imogen Heap - Hide And Seek
- Regina Spektor - Samson
- Taxi Taxi! - While I Hold On To The Cliff
- Cat Power - Cross Bones Style
- Ane Brun - Laid In Earth
- Fever Ray - Seven
- Björk - Bachelorette
- Stina Nordenstam - Parliament Square
Kram
Spellista och hemkola
Nu så, nu är tredje spellistan uppe och dinglar på Spotify. Titeln lyder The Quiet Things That No One Ever Knows - #3: På Väg, Någonstans.
Jag lyssnade på lite Mogwai här i veckan, och fick plötsligt upp känslan av att åka tåg. Några längre tågresor har jag inte gjort på länge, men några specifika till och från Stockholm till min vän Kerstin var egentligen vad som låg till grund för tågkänslan. Det är något speciellt att resa någonstans, vare sig det är till en ny plats, hem från en vän eller bara ut på landet. Känslorna jag fick och får av sådana resor varierar naturligtvis, men denna lista sammanfattar ganska bra vilka stämningar jag går igenom under en sådan tripp. Just Kerstin-resorna har varit väldigt fina, givande och speciella för mig av någon anledning - både det faktum att jag så sällan träffar henne att det blir extra kul, och att en resa till en sådan vän blir lite självrannsakande. Jag brukar ta chansen när man är ensam så där, att liksom fundera över saker jag annars kanske inte har tid för, eller vågar ta tag i.
Träffas vi verkligen tillräckligt ofta? Varför gör jag inte sådana här resor till fler folk? Är jag en dålig vän? Reser jag för lite över huvudtaget?
men också
Vad vacker världen är så här från tågfönstret. (från tåget är vilket väder som helst underbart och passande)
Så här är en lista som mer symboliserar mitt inre under en resa till eller från en vän. "På Väg, Någonstans" eftersom man aldrig egentligen vet vart man är påväg förrän man är där. Jag hoppas den som lyssnar inte hoppar igenom låtarna bara för att de antingen inte gillar introt, redan har hört låten, eller tänker sig inte ha tid. Sätt på spellistan när det finns gott om tid, och låt den gå, låt känslorna strömma över. Det här är trots allt min tågresa ni går igenom, så låt allt ha sin tid och ge det utrymme. Det är ingen tävling om vilka låtar ni redan hört. Lyssna på dem igen, men genom mina öron.
Och snälla, byt inte låt när nummer fem kommer, låt den gå. Vem vet, den kanske överraskar om ni har ett öppet sinne. Likaså den tio minuter långa nummer ett och fyra.
Låtlista:
Jag lyssnade på lite Mogwai här i veckan, och fick plötsligt upp känslan av att åka tåg. Några längre tågresor har jag inte gjort på länge, men några specifika till och från Stockholm till min vän Kerstin var egentligen vad som låg till grund för tågkänslan. Det är något speciellt att resa någonstans, vare sig det är till en ny plats, hem från en vän eller bara ut på landet. Känslorna jag fick och får av sådana resor varierar naturligtvis, men denna lista sammanfattar ganska bra vilka stämningar jag går igenom under en sådan tripp. Just Kerstin-resorna har varit väldigt fina, givande och speciella för mig av någon anledning - både det faktum att jag så sällan träffar henne att det blir extra kul, och att en resa till en sådan vän blir lite självrannsakande. Jag brukar ta chansen när man är ensam så där, att liksom fundera över saker jag annars kanske inte har tid för, eller vågar ta tag i.
Träffas vi verkligen tillräckligt ofta? Varför gör jag inte sådana här resor till fler folk? Är jag en dålig vän? Reser jag för lite över huvudtaget?
men också
Vad vacker världen är så här från tågfönstret. (från tåget är vilket väder som helst underbart och passande)
Så här är en lista som mer symboliserar mitt inre under en resa till eller från en vän. "På Väg, Någonstans" eftersom man aldrig egentligen vet vart man är påväg förrän man är där. Jag hoppas den som lyssnar inte hoppar igenom låtarna bara för att de antingen inte gillar introt, redan har hört låten, eller tänker sig inte ha tid. Sätt på spellistan när det finns gott om tid, och låt den gå, låt känslorna strömma över. Det här är trots allt min tågresa ni går igenom, så låt allt ha sin tid och ge det utrymme. Det är ingen tävling om vilka låtar ni redan hört. Lyssna på dem igen, men genom mina öron.
Och snälla, byt inte låt när nummer fem kommer, låt den gå. Vem vet, den kanske överraskar om ni har ett öppet sinne. Likaså den tio minuter långa nummer ett och fyra.
Låtlista:
- Explosions in the Sky - First Breath After Coma
- Sigur Rós - Gobbledigook
- Daft Punk - Digital Love
- Mono - The Kidnapper Bell
- Cult of Luna - Leave Me Here
- Breach - Seven
- Neutral Milk Hotel - Oh Comely
- Mew - The Zookeeper's Boy
- Radiohead - Where I End And You Begin
- Volcano Choir - Island, IS
- Mogwai - Kids Will Be Skeletons
- Erik Enocksson - The State The Sea Left Me In
Kärlek På Fler Sätt Än Ett
Nu är nya spellistan klar och upplagd. Egentligen var den ju redan klar igår, i enlighet med grundidén, men jag har inte haft tid att skriva ett ordentligt inlägg om det än.
Detta är alltså en lista med låtar som på lite olika sätt berör kärlek. Kärlek är ju det finaste som finns, så jag tänkte att jag vill göra något med det, hur klyschigt eller fånigt det än må verka. Dock ville jag bjuda på lite olika typer av kärlek, utöver den klassiska mellan en man/kvinna och en kvinna/man (och även där ville jag ha något speciellt). Så här kommer bland annat kärlek till/i form av: våren, en geting (eller en förlorad vän, eller en gud), en misshandlande man, ett kvävt förhållande, total underkastelse, svaghet med mera. Ljudet genomgående är inte lika enhetligt som förra listan, men det var heller inte tanken. Kärlek är komplicerat, och jag hade kunnat vara ännu spretigare, men jag tycker mig ha hittat en bra balans ändå.
Listan i Spotify: The Quiet Things That No One Ever Knows - #2, Kärlek På Fler Sätt Än Ett
Och listan som den ser ut:
Nästa vecka blir det nog återigen en mer musikaliskt fokuserad lista skulle jag tro, hösten och vädret gynnar detta.
Kram
Detta är alltså en lista med låtar som på lite olika sätt berör kärlek. Kärlek är ju det finaste som finns, så jag tänkte att jag vill göra något med det, hur klyschigt eller fånigt det än må verka. Dock ville jag bjuda på lite olika typer av kärlek, utöver den klassiska mellan en man/kvinna och en kvinna/man (och även där ville jag ha något speciellt). Så här kommer bland annat kärlek till/i form av: våren, en geting (eller en förlorad vän, eller en gud), en misshandlande man, ett kvävt förhållande, total underkastelse, svaghet med mera. Ljudet genomgående är inte lika enhetligt som förra listan, men det var heller inte tanken. Kärlek är komplicerat, och jag hade kunnat vara ännu spretigare, men jag tycker mig ha hittat en bra balans ändå.
Listan i Spotify: The Quiet Things That No One Ever Knows - #2, Kärlek På Fler Sätt Än Ett
Och listan som den ser ut:
- Aerial - Echoes in June
- Cass McCombs and Karen Black - Dreams-Come-True-Girl
- Two Gallants - The Throes
- Girls - Laura
- Sufjan Stevens - The Predatory Wasp Of The Palisades Is Out To Get Us!
- The Antlers - Atrophy
- Ane Brun - Rubber & Soul
- Aerial - Inverse Current
- Buzzcocks - Ever Fallen In Love (With Someone You Shouldn't've)
- Håkan Hellström - Nu Kan Du Få Mig Så Lätt
- Nirvana - Where Did You Sleep Last Night
- Explosions In The Sky - Your Hand In Mine
Nästa vecka blir det nog återigen en mer musikaliskt fokuserad lista skulle jag tro, hösten och vädret gynnar detta.
Kram
