ppeeddeerr

att upptäcka saker ibland.

Här har jag gått en stor del av ett liv - det har hunnit bli 27 år - och haft massa tankar och känslor jag velat få ut. Det är väl de senaste åren de vuxit sig riktigt starka, men de har nog egentligen alltid varit en del av mig.

Det är en känsla av att det är något mycket fel med oss människor.

Nu låter det väldigt negativt och cynisk, så klart. En del av mig är nog ganska cynisk också, fortfarande. Men i grund och botten handlar det om en känsla av sorg, och tragik. Det känns som att vi har så mycket att ge, så fina saker att säga varandra, så mycket kärlek att dela med oss av och ta till oss. Men vi gör inte det. Varför inte då?

Anledningarna är troligen alldeles för många för att jag ens ska ha en minimal uppfattning av dem, men en sak jag under all denna tid - 27 år - velat har varit att vi ska sluta vara rädda för varandra. Att vi ska våga sträcka ut händerna och be om hjälp. Att jag ska våga titta dig i ögonen och säga "jag vill inte vara ensam". Att du ska kunna bryta ned skyddsmuren och trots alla olikheter kunna säga "jag vill älska dig".

Vi är rädda, tror jag. Rädda för att dö, rädda för ensamhet, rädda för olikhet och rädda för att man i slutet av livet ska vara lämnad i ett rum med sig själv som den enda som förstår en. Det vill inte jag. Jag vill ha någon, om inte alla, där med mig, och att vi då åtminstone ska ha försökt förstå varandra. Jag vill att du ska ha mig där - oss där - tillsammans med dig, och att vi ska förstå varandra. Älska varandra.

Det här låter ju kanske otroligt fånigt. Jag har slutat bry mig om det. Kärlek och närhet har alltid, även under det glada sjuttiotalet, varit lite ocoolt. Men det handlar inte om vad som är häftigt att säga till andra, eller vad som utgör en snygg textrad i en låt. Kärlek och närhet har alltid varit viktigare än så.

Varför jag kom att tänka på detta nu var för en konsert med Simon & Garfunkel jag tittade på nyss. Två låtar i synnerhet: Bridge Over Troubled Waters och Sound of Silence. Det kan mycket väl vara två av deras absolut mest välkända låtar. Det gör dem inte mindre aktuella, och otroliga.

Sound of Silence är i stort sett rakt igenom vad jag försökt få ord på med denna blogg, med mina spellistor, med mitt liv. Under den milda sången och de vackra stämmorna vilar en frustration och ett försök att nå ut som inte ens punken kan överträffa. Vi spenderar hela våra liv rörandes runt andra människor, ändå ser vi inte varandra. Vi gör inte ett försök att lyssna på varandra, eller ens uppmärksamma att vi alla finns i samma värld. Det hade kunnat räcka med en blick och ett leende. Eller varför inte ett "hej". Det finaste vore en kram och ett faktiskt ärligt undrande "hur är det med dig?". Det är den här frustrationen låten framför, som jag också känner.

Bridge Over Troubled Waters summerar å andra sidan med vartenda ord hur jag känner för er, för dig som läser det här. Så här vill jag att vi ska känna för varandra. Det handlar troligen om kärleken till en specifik person, men sätter man den ihop med Sound of Silence så tycker jag man har den perfekta duon låtar.

Fler låtar än dessa två behövs inte, har aldrig gjort. Det är med dessa två låtars budskap vi kan hitta varandra.