ppeeddeerr

Så var liksom ett helt årtionde förbi. Eller ja, det var ju snart två månader sedan, men jag tycker inte det gör något att ge det lite tid, en stund att sjunka in.

Jag hade tänkt försöka summera 00-talet, det föregående årtiondet, med några på varandra följande inlägg. Det är alltså inte en summering för hela världen, eller ens för oss svenskar. Nej, det här är tänkt bli en liten färd genom det förra årtiondet som jag såg det. Först ut blir det musikaliskt. Jag vill tydliggöra redan nu att det inte handlar om det bästa skivorna för föregående tid, utan de som på ett eller annat sätt betytt mest. Efter en del krånglande med idén om att det naturligtvis måste vara fem eller tio bidrag så slopade jag konventionerna och körde på åtta. Åtta solida val, vill jag tycka. Det här är alltså de åtta, om jag nu inte missat något, albumen som enligt mig gjort mest för mitt liv, mitt musikintresse och mina känslor och tankar. Så håll till godo:

Charta 77 - Sagan Om Världens Mest Hypade Band, 2000

Den enda skivan jag köpt för egna pengar på skivbutiken i Tierp som jag faktiskt både blev nöjd med, och som jag har kvar. Som musikalisk upplevelse är den möjligen inte det mest inflytelserika (för min smak) som jag kan ha på en sådan här lista, men däremot öppnade den upp en helt ny sida av mitt lyssnande, nämligen idén med konceptskivor. Att skriva en hel skiva med en tanke – eller i det här fallet en historia om ett band – var för mig något, om inte nytt så åtminstone för första gången riktigt spännande, givande och involverande. Helt plötsligt började jag leta efter sammanhang i skivor, gemensamma trådar och teman som byggde upp ett musikaliskt verk. Utan denna vet jag inte när, eller om, jag hade uppskattat musik som postrock över huvudtaget. Cult of Lunas Salvation hade troligen inte fått samma genomslag för mig om jag inte tidigare hade lärt mig älska idén att bygga ett samband.

Deftones – White Pony, 2000

Nu-metal, vad det nu än var, tog upp en stor del av mitt inre liv under en tid. Band som KoRn var nästan allt jag lyssnade på. Musik där starka känslor uttrycks, men med skrik och hård musik, hårda ord och en enorm ilska och besvikelse mot världen och livet. Vanlig sång var ett svårt ämne för mig, då jag ofta tyckte det lät krystat och oäkta (vilket kanske ter sig märkligt i kontrast till allt skrikande i denna typ av musik), och jag hade i allmänhet svårt för mjukare uttryck av större känslor. Detta tills jag uppptäckte både bandet Deftones och specifikt denna skiva. Helt plötsligt insåg jag någonstans att musik inte per automatik är ”kommersiell” (vilket för mig var samma sak som ”dynga” då) och tråkig bara för att produktionen är påkostad, ljudet slipad och känslorna mer ödmjuka än allt annat jag lyssnade på. Här blandas kärleksförklaringar med melankoli och svårigheter med närhet, på ett sätt som gör att jag fortfarande, långt efter att nu-metal som genre försvunnit ur mitt liv, fortfarande ibland tar fram skivan och återupptäcker det vackra i den.

Explosions In The Sky - The Earth Is Not a Cold Dead Place, 2003

På tal om postrock. Det var inte första låtarna I genren jag upplevde (mer om det I låtlistan senare), men däremot den första hela skivan jag började ta till mig som en helhet, som en liten samling låtar som förmedlade en större gemensam känsla. Första låten, First Breath After Coma, var för mig helt magisk. Jag förstod inte hur man med så enkla medel kunde skapa sådan poesi och komma så långt in i ens hjärta, helt utan text eller sång. Jag tror dessutom att det här var den första skivan jag grät till när jag lyssnade på. Visst hade vissa låtar tidigare kunnat förknippas med specifika minnen, men jag var ändå inte den som grät till musik, inte innan den här. Och det var dessutom inte för några smärtsamma minnen jag grät, utan för det oerhörda och det vackra i musiken. Det var som att naturen själv sjöng för mig.

Death Cab For Cutie – Transatlanticism, 2003

Det mesta på den här listan tycks ha haft en uppmjukande och värmande effekt på mig och mitt musiklyssnande. Samma sak gäller då Transatlanticism, som jag liksom förra skivan i listan tillskriver min tid och mina vänner i Sandviken. Om man får kalla det här indie, så vågar jag påstå att det var det absolut första indie jag över huvudtaget accepterade, och definitivt det första indie jag lärde mig älska. Liksom jag nämnde med Deftones så hade jag svårt för mjuka uttryck av känslor, nästan oavsett ämne. Att då bli helt nedslagen av låtar om bland annat avstånd mellan människor och förlorade känslor i ett förhållande blev nästan för mycket. Det är svårt att avgöra, men jag tror att det var denna skiva som fick mig att uppskatta textförfattande på ett helt nytt plan. Från att egentligen bara lyssnat på innebörden av texter förr märkte jag att jag gång på gång ville läsa och höra exakt, ord för ord, vad det var Ben Gibbard skrev och hur han skrev det. Det kan mycket väl ha varit denna skiva som också fick mig intresserad av skriven poesi, och i förlängningen också att själv verkligen tänka över hur och vad jag skriver.

The Blood Brothers - ...Burn, Piano Island, Burn, 2003

Marcus Stoor kom med skivan hem till mig en dag, och tyckte vi skulle lyssna på det enligt han “bästa just nu”. Jag tyckte det lät skit. Det dröjde mig ett halvår till innan jag återigen snubblade över skivan, och då med lite nya öron och intryck gav skivan en till chans. Om man lyssnar på exemeplvis Converge – Jane Doe, som var den typ av hardcore (om man kan kalla dem det) jag lyssnade på tidigare, och sedan lyssnar på denna så förstår man ganska snabbt varför jag hade haft svårt för det. Dels så var mycket av musiken bara galen och underlig, med väldigt spattigt och oprecist trumspelande, gitarrer som försökte skapa någon slags märklig harmoni genom kaos, och två sångare med helt olika sångstilar; den ena med en pipig, gapig och falsk röst; den andra med någon slags djup oslipad berättarröst. Allt detta var precis, denna andra gång av lyssning, det som fick mig att förälska mig i dem. Texterna berörde en del viktiga ämnen, precis som en stor del av hardcore-scenen i stort gör, men här använde man en teatralisk, nästan operalik, framställning, med tongångar som för tankarna till filmisk apokalyps, och sång som blandar galna skrik med en ganska intensiv stämma. Det är svårt att sätta fingret på specifika fortsättningar efter denna skiva, men säkert är att den öppnade upp för en hel del nytt i mitt lyssnande. Klart var att jag alltid, alltid ska ge skivor fler än en chans, vilket jag nästan aldrig innan gjort.

The Knife - Deep Cuts, 2003

Tittar man igenom listan, och läser vad jag skrivit, så är det lätt att tänka att jag varit ganska fördomsfull och snäv i min smak. Man skulle naturligtvis ha helt rätt med ett sådant antagande, vilket även denna skiva är bevis på. Det var nämligen så att elektronisk musik för mig var icke-musik. Produktioner istället för estetiska och känslomässiga uttryck. Det var så klart innan jag hade hört Heartbeats. Den är egentligen både lite av en homage till 80-talets sound och estetik –  något jag så klart haft svårt för – och har väldigt stiliserad och ”mixad” sång/röst, vilket jag också haft svårt för fram tills denna skiva. Liksom  Explosions In The Sky tidigare så banade Deep Cuts väg för en hel genre och ett sätt att skapa musik och uttrycka känslor. Jag har själv inte gett mig på att lära mig teknikerna bakom, men det beror endast och enbart på att jag inte har det tålamodet att från grunden lära mig dem. I annat fall är det möjligt att det skulle vara mitt förstaval om jag tog musiksskapandet på större allvar (jag spelar en del gitarr nämligen). Band/artister som Justice, Múm, Animal Collective och Battles hade aldrig haft en plats i mitt hjärta om det inte vore för denna skiva.

José González – Veneer, 2003

Så var det Heartbeats igen, och återigen 2003. Vilket år, kan man tycka. Det beror nog till stor del på att jag i september det året flyttade till Sandviken, där mycket av min nuvarande musiksmak fick en grund. Så slutet på året och början på året därpå var en stor upptäckstid för mig. Ett sådant var José González och beteckningen singer/songwriter. En kille med sin gitarr var, för mig som aldrig tagit artister som Neil Young till mig (tidigare), något helt nytt. Han lyckades med mycket mild, nästan tråkig, sång och mjukt smekta strängar få fram en styrka i uttrycket som jag inte trodde var möjligt. När jag tidigare helt ägnat min uppmärksamhet, både i lyssnandet och mitt eget utövande, åt band så tog det i och med denna skiva en vändning mot en-mans-uttrycket. Detta gällde så klart även de kvinnliga motsvarigheterna som jag då började få upp ögonen för. Spola fram sex-sju år och man kan nästan utan tvekan säga att det är denna skiva och denna typ av musik som tydligast genomsyrar vad jag nu lyssnar på. Både ensamma artister med gitarr eller piano, och band tillhörande folk-scenen (Fleet Foxes, Joanna Newsom, Iron & Wine) har just Veneer att tacka för min numer enorma uppmärksamhet.

Sufjan Stevens – Illinois, 2005

En betydligt nyare upptäckt, även om skivan kom 2005. Man kan så klart se ett samband med José González om man så vill, om man väljer att följa spåret längst singer/songwriter och amerikansk folkmusik. Sufjan har med Illinois skapat en skiva som enligt mig är i det närmaste fulländad; den har låtar av enorm skörhet och försiktighet, samtidigt som han vågar slå på ordentligt med en hel orkesters kraft i andra låtar – och ibland lyckas han blanda dessa två, både var för sig och samtidigt. Men då hans röst och enorma musikaliska talang (han spelar, för att nämna några instrument, både gitarr, piano, banjo, sitar, vibrafon, oboe och trummor, och skapar all musik själv) naturligtvis gör sitt, så är det egentligen låtskrivandet och ärligheten däri som gör att jag inte kan annat än ge upp och låta honom svepa med mig; en låt berättar en hemsk och tragisk historia om en tänkt son till John Wayne Gacy men berättad ur ett förstapersonsperspektiv; en annan behandlar Night of the Living Dead men också den berättad på ett väldigt ömt och vackert sätt; en tredje tar oss till Chicago tillsammans med en älskad vän. Det är stor variation på ytlig betydelse över skivan, men det stora ligger i hans sätt att ta upp frågor om kärlek, tro, liv och människan i allt han skriver. Allting blir intimt och personligt, men på samma gång med en svepande blick över ”vad som finns mer”. Om det är någon artist över huvud taget som får mig att fundera över livet och universum, andlighet och meningen med allt, så är det denna man.