They Told Me You Were Dead
Tänk vad saker kommer tillbaka snabbt.
Har glidit runt en hel vår och sommar och nästan uteslutande lyssnat på ganska lugn och mysig musik, alternativt glatt peppande, och tänkt att jag troligen kommit in i en ny period i livet. Aldrig förr har jag lyssnat på så mycket stillsamt och vackert.
Så kommer hösten och sveper mörker över min morgon och eftermiddag, och helt plötsligt kryper den lite mindre nöjda känslan i musiklyssnandet tillbaka. Igår brände jag en innebandyskiva med enbart ganska hård och arg musik, jag ägnar kvällarna med att lyssna på Cult of Luna och Breach, och just nu sitter jag på skolan med min kaffe och lyssnar på Shaped By Fate.
Det kanske inte säger någon annan än mig speciellt mycket. Jag vet inte ens om det säger mig speciellt mycket, om jag borde lägga in så mycket i det här. Jag har alltid lite svårt för första mörkret under hösten, och sedan mot januari-februari när jag börjar tröttna. Dock kommer det med mörkret och musiken funderingar som jag inte alltid har annars. Eller ja, jag har ju dem, men inte lika framträdande.
Livets och människors svarta sidor ter sig synligare. Humorn blir lite svartare och jag har lättare att ta till mig svåra, tunga filmer. Detta är så klart något bra också. Jag älskar ju att se saker, att känna det mesta man kan känna, bara för att sedan kunna använda det till något bra. Men det är också lite jobbigt. Det blir nämligen alltid så att jag känner ett större avstånd till en stor del människor. Till vissa växer banden, ska jag säga, när jag ser deras lite djupare, tyngre sidor. Men alla andra känner jag att jag glider ifrån, att jag har mindre och mindre gemensamt med.
Det är svårt att förklara, men jag känner mig mer och mer underlig ju mörkare det blir ute. Ville bara få ut det ur systemet tror jag. Nu kan jag återgå till kaffet och slösurfandet, och filmskapandet. Lika plötsligt som jag började skriva det här slutar jag.
kram
Har glidit runt en hel vår och sommar och nästan uteslutande lyssnat på ganska lugn och mysig musik, alternativt glatt peppande, och tänkt att jag troligen kommit in i en ny period i livet. Aldrig förr har jag lyssnat på så mycket stillsamt och vackert.
Så kommer hösten och sveper mörker över min morgon och eftermiddag, och helt plötsligt kryper den lite mindre nöjda känslan i musiklyssnandet tillbaka. Igår brände jag en innebandyskiva med enbart ganska hård och arg musik, jag ägnar kvällarna med att lyssna på Cult of Luna och Breach, och just nu sitter jag på skolan med min kaffe och lyssnar på Shaped By Fate.
Det kanske inte säger någon annan än mig speciellt mycket. Jag vet inte ens om det säger mig speciellt mycket, om jag borde lägga in så mycket i det här. Jag har alltid lite svårt för första mörkret under hösten, och sedan mot januari-februari när jag börjar tröttna. Dock kommer det med mörkret och musiken funderingar som jag inte alltid har annars. Eller ja, jag har ju dem, men inte lika framträdande.
Livets och människors svarta sidor ter sig synligare. Humorn blir lite svartare och jag har lättare att ta till mig svåra, tunga filmer. Detta är så klart något bra också. Jag älskar ju att se saker, att känna det mesta man kan känna, bara för att sedan kunna använda det till något bra. Men det är också lite jobbigt. Det blir nämligen alltid så att jag känner ett större avstånd till en stor del människor. Till vissa växer banden, ska jag säga, när jag ser deras lite djupare, tyngre sidor. Men alla andra känner jag att jag glider ifrån, att jag har mindre och mindre gemensamt med.
Det är svårt att förklara, men jag känner mig mer och mer underlig ju mörkare det blir ute. Ville bara få ut det ur systemet tror jag. Nu kan jag återgå till kaffet och slösurfandet, och filmskapandet. Lika plötsligt som jag började skriva det här slutar jag.
kram
Kommentarer
Trackback
