Rymden, avstånd och en hel värld av känslor att få ut
Tog mig en promenad till ICA alldeles nyss, var i behov/var sugen på mjölk och godis (för att korta ned den faktiska shoppinglistan till de mest väsentliga sakerna). Både dit och hem gick jag och lyssnade på Coheed And Cambria, och tog för första gången ordentligt till mig deras senast släppta skiva, med det något "pretentiösa" och bra namnet Good Apollo, I'm Burning Star IV, Volume Two: No World for Tomorrow. De har tidigare fått mig in på den linjen jag nu återigen hamnade på, men den här gången var det ännu större, och på fler plan:
Linjen jag hamnat på igen, för att förklara mig lite, handlar alltså om koncept och berättelser. Men, ska tilläggas, jag vill mer än så.
Idén, lite löst (eftersom den faktiskt bara är "lite lös" än så länge), är alltså följande:
Jag har en del tankar och funderingar, men mest starka känslor, av och kring avstånd mellan människor. Inte bara, eller ens mest, faktiska geografiska avstånd, utan mer spirituella, emotionella, värderings- och tålamodsmässiga. Jag känner att vi, allihopa, liksom befinner oss på enorma avstånd från varandra i det mesta. Ibland medvetet, av illvilja eller rädsla, andra gånger vet vi inte ens om det; en ordinär vardag märker man knappast att man egentligen är helt ensam. För det tror jag många gånger att vi är, hur gärna vi än intalar oss annat.
Det stämmer tack och lov inte jämt, eller för alla, men för många är det tyvärr så.
Dessutom kan jag personligen känna mig i en helt annan galax än alla/många andra. Eller de långt ifrån mig, hur man nu väljer att se det. Det handlar inte om huruvida jag eller andra är "rätt" eller inte, utan bara att jag inte känner att jag är eller känner som de flesta andra, eller åtminstone inte når fram till dem. Jag förstår inte folk alla gånger, kort och gott, och de förstår inte mig.
Det här låter ganska ytligt, men det löper betydligt djupare än jag kan förmedla så här. Och det är här mina idéer kommer in. Jag vill nämligen förmedla detta på en rad olika sätt. Inte för att göra något häftigt och nytt, eller ens för att göra något som andra vill ta del av. Utan för att samla allt jag känner och vill få ur mig, på så många sätt och uttryckssätt jag kan för att verkligen känna att rätt sätt används för det jag känner. Jag har tidigare varit och så att säga nafsat i hörnen på detta, när jag både ritade och skrev små dikter om en robot som vaknar upp på en okänd planet utan att ens veta vem han är, vad han är, eller hur allt kom till. Detta vill jag bygga vidare på, i form av mer eller mindre sammanhängande noveller (som rör sig kring samma tema, funderingar, och universum, men inte nödvändigtvis samma berättelse), dikter, målningar/teckningar (när jag väl lärt mig det tillfredsställande för ändamålen), fotografiserier, kanske någon låt och så vidare. Allt jag kan komma på som gynnar och hjälper mig bygga denna värld jag vill skapa och berätta om, det inre jag bär och vill dela med mig av, de metoder som krävs för att jag ska kunna dra de nödvändiga liknelserna mellan min värld och den vi faktiskt lever i.
Jag vill, för att dra en kortare summering, på alla sätt möjliga få ur mig dessa känslor av ensamhet och avstånd jag kan känna till folk, och fråga mig varför jag gör det. Varför vi är det, ensamma. Och, i den mån jag förmår, försöka förklara dem, kanske rent av försöka komma på en och annan väg att gå.
Det får visa sig hur, när och i vilken utsträckning det här blir, men det kommer bli av. Måste bli av, för jag har svårt att faktiskt göra något kreativt utan att tänka att jag egentligen helst vill skapa det här.
Flummigt och säkert mycket svårförståeligt, känner jag så här efter att ha skrivit en halv livshistoria i längd. Men det kommer förhoppningsvis framgå, kommer komma exempel på vad jag menar. Tills vidare; läs I, Robot, lyssna på texterna i Death Cab For Cutie-skivan Transatlanticism, titta på The Thin Red Line och Farväl Falkenberg, och lyssna förslagsvis på texterna till skivan Horses in the Sky av Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-La-La Band. Det kan ge en vink om både mina känslor och vad jag vill uttrycka.
Tills dess - spännande tider.
Kram
- Hela bandet är ett enda koncept; Sångaren Claudio Sanchez skriver på en science-fiction historia som sträcker sig över två generationer, och figurerar både i en serie comic-böcker och deras alla skivor (som följer handlingen kronologiskt). De har alltså ett, för att använda en term jag snappat upp under utbildningen, intertextuellt sätt att skriva sin berättelse, alltså över flera olika medier.
- De skriver en omfattande sience-fiction berättelse, som i mångt och mycket egentligen handlar om känslor, relationer och hur och varför folk handlar som de gör.
Linjen jag hamnat på igen, för att förklara mig lite, handlar alltså om koncept och berättelser. Men, ska tilläggas, jag vill mer än så.
Idén, lite löst (eftersom den faktiskt bara är "lite lös" än så länge), är alltså följande:
Jag har en del tankar och funderingar, men mest starka känslor, av och kring avstånd mellan människor. Inte bara, eller ens mest, faktiska geografiska avstånd, utan mer spirituella, emotionella, värderings- och tålamodsmässiga. Jag känner att vi, allihopa, liksom befinner oss på enorma avstånd från varandra i det mesta. Ibland medvetet, av illvilja eller rädsla, andra gånger vet vi inte ens om det; en ordinär vardag märker man knappast att man egentligen är helt ensam. För det tror jag många gånger att vi är, hur gärna vi än intalar oss annat.
Det stämmer tack och lov inte jämt, eller för alla, men för många är det tyvärr så.
Dessutom kan jag personligen känna mig i en helt annan galax än alla/många andra. Eller de långt ifrån mig, hur man nu väljer att se det. Det handlar inte om huruvida jag eller andra är "rätt" eller inte, utan bara att jag inte känner att jag är eller känner som de flesta andra, eller åtminstone inte når fram till dem. Jag förstår inte folk alla gånger, kort och gott, och de förstår inte mig.
Det här låter ganska ytligt, men det löper betydligt djupare än jag kan förmedla så här. Och det är här mina idéer kommer in. Jag vill nämligen förmedla detta på en rad olika sätt. Inte för att göra något häftigt och nytt, eller ens för att göra något som andra vill ta del av. Utan för att samla allt jag känner och vill få ur mig, på så många sätt och uttryckssätt jag kan för att verkligen känna att rätt sätt används för det jag känner. Jag har tidigare varit och så att säga nafsat i hörnen på detta, när jag både ritade och skrev små dikter om en robot som vaknar upp på en okänd planet utan att ens veta vem han är, vad han är, eller hur allt kom till. Detta vill jag bygga vidare på, i form av mer eller mindre sammanhängande noveller (som rör sig kring samma tema, funderingar, och universum, men inte nödvändigtvis samma berättelse), dikter, målningar/teckningar (när jag väl lärt mig det tillfredsställande för ändamålen), fotografiserier, kanske någon låt och så vidare. Allt jag kan komma på som gynnar och hjälper mig bygga denna värld jag vill skapa och berätta om, det inre jag bär och vill dela med mig av, de metoder som krävs för att jag ska kunna dra de nödvändiga liknelserna mellan min värld och den vi faktiskt lever i.
Jag vill, för att dra en kortare summering, på alla sätt möjliga få ur mig dessa känslor av ensamhet och avstånd jag kan känna till folk, och fråga mig varför jag gör det. Varför vi är det, ensamma. Och, i den mån jag förmår, försöka förklara dem, kanske rent av försöka komma på en och annan väg att gå.
Det får visa sig hur, när och i vilken utsträckning det här blir, men det kommer bli av. Måste bli av, för jag har svårt att faktiskt göra något kreativt utan att tänka att jag egentligen helst vill skapa det här.
Flummigt och säkert mycket svårförståeligt, känner jag så här efter att ha skrivit en halv livshistoria i längd. Men det kommer förhoppningsvis framgå, kommer komma exempel på vad jag menar. Tills vidare; läs I, Robot, lyssna på texterna i Death Cab For Cutie-skivan Transatlanticism, titta på The Thin Red Line och Farväl Falkenberg, och lyssna förslagsvis på texterna till skivan Horses in the Sky av Thee Silver Mt. Zion Memorial Orchestra & Tra-La-La Band. Det kan ge en vink om både mina känslor och vad jag vill uttrycka.
Tills dess - spännande tider.
Kram
Kommentarer
Postat av: gUrkan!
jag har egentligen inget värt att skriva. jag ska läsa vad du skriver nu på rasten på mitt jobb som jag jobbar på en och en halv dag till. efter det ska jag försöka styra upp mitt liv (alltså efter jobbet, inte rasten) och det skulle vara soft om du var med i lvet igen. mer nän killen på min msn-lista som man aldrig pratar med. hehe. jaja ta det lugnt! PIZ!
Trackback
