Now That I Know
Titeln är låten för stunden, av Devendra Banhart. Styrde precis upp en playlist i iTunes innehållandes sagda man, DM Stith, Alela Diane och Iron & Wine. Det kändes passande med musik som i det lilla säger mycket, när jag sitter tio över sju på morgonen, ensam med en kopp kaffe efter att ha skickat Carro till jobbet, väntandes mest på att om nästan tre timmar sätta mig med packning i bil som ämnar ta mig till Örebro. För det känns just både litet och stort. Litet i den bemärkelse att det ju helt enkelt är så att jag åker hem, en resa på 16 mil, två och en halv timme och mycket konverserande med chauffören. Det är varken en direkt speciell resa eller oväntat, men det känns ändå som något monumentalt. Varför då? Jag vet inte riktigt. Kanske just för att jag åker hem. Konceptet av ett hem, platsen jag åker till när jag säger att jag ska "hem". Ett hem är, för mig, en plats där jag är, till skillnad från en plats där jag befinner mig. Det är skillnad att vara och att befinna sig, känner jag. När jag som nu har spenderat en sommar i Lidköping känns det lite som att min kropp har befunnit sig i denna stad, medans min själ egentligen varit i Örebro.
Jag säger inte att jag inte trivats här så klart, och jag har försökt låta mitt hjärta omfamna platsen i den mån jag funnit det möjligt. Men det är ändå, åtminstone i detta nu, Örebro som är mitt hem och min plats att vara. Så det ska bli mycket skönt och roligt att komma dit igen. Jag har saknat riktiga vänner också, ska sägas. Visst känner jag folk i denna stad, och jag har träffat vissa av dem en del. Men det känns ändå som att man inte är en del av deras naturliga liv, att man inte blir ihågkommen när det planeras roliga saker och så vidare. Jag vill minnas att jag skrev något liknande i min blogg (som var en annan då) vid samma tidpunkt förra året, men det tycks stå sig än: jag har knappt umgåtts med folk här, även om de själva gjort mycket saker. Inte ens Johan, som annars varit min go-to-guy, har varit en speciellt regelbunden del av min vardag. Han har skaffat en fin flickvän som han naturligtvis gärna spenderar tid med, och det förstår jag. Men jag kan inte undgå att känna att jag mer och mer tappar något slags fäste, att jag blir mer och mer umbärlig och ersättlig. Det kanske inte stämmer, men det är så det känns. Inget ont om det, det är ju en naturlig process när man flyttar och inte själv peppar på exempelvis festande. Det är lite synd bara, helt enkelt.
Drog för övrigt ut min router jag haft med mig till Mia, igår. Detta innebar att det trådlösa internetet (haha) gav plats för en sladd direkt från väggen. Mia som ägnat mer än två tredjedelar av sin vakna tid framför internet och datorn, liggandes i soffan, nu satt i densamme och blinkade förundrat med ögonen. Jag kan föreställa mig hur hennes hjärna försökte utarbeta hur hon skulle lösa problemet: skulle hon tvingas sitta på en pall vid väggen för att kunna fortsätta sitt uppkopplade liv och om inte, hur i hela världen skulle hon överleva irl? Carro å andra sidan funderade om inte jag skulle ta med mig hennes dator hem, eftersom hon kanske inte behövde den. När jag påpekade att vi kunde video-Skype:a med varandra de två veckorna vi är ifrån varandra ändrade hon sig, men innan dess var hon fast besluten att ingen dator behövdes. De två tjejerna är syskon, ska sägas.
FAN VAD BRA MUSIK JAG LYSSNAR PÅ NU!
Med det menar jag inte att jag personligen lyssnar på någon bättre musik än någon annan (även om jag innerst inne tycker det ibland) - det vill jag säga ifall någon av läsarna (jag skriver inte "mina läsare", för jag räknar inte med att jag har en sådan skara) upplever någon form av attack mot deras egen smak. Jag påpekar detta av den enkla anledningen att jag på senare tid sökt upp, hittat och tagit till mig en större mängd otroligt bra musik än jag gjort under mitt övriga liv. Mycket kom med bokningen av Way Out West: man börjar kolla upp akterna, och ge varje band och artist en ärlig chans från början, använder sedan Spotify och Last.fm för att hitta liknande artister, och så går det vidare så. Dessutom klev tidningen Mojo in i mitt liv. Jag har alltid tänkt att "internet är min källa till inspiration och idéer". Och all heder åt Allmusic.com, Last.fm och liknande tjänster/sidor, men ett bra musikmagasin med insatt, peppat och litterärt välskrivande människor ger mig mer i nya upplevelser än vilken sida som helst. Pitchfork får höja hatten, Mojo har med ett enda nummer erövrat mig. Liksom Empire gjorde för mitt filmintresse har Mojo serverat minst tio nya potentiella favoriter på mindre än fyra dagar av aktiv läsning. För de som inte gjort det än uppmanar jag er att köpa senaste numret av Mojo, med Fleet Foxes på framsidan. Gört nu!
Nu lägger jag ner datorsittandet till förmån för mer kaffe och kanske lite tyst gitarrspelande (så inte Mia vaknar) innan bilskjutsen kommer vid tio. Det är en mycket speciell man jag ska åka med. Rolig, spännande och intressant, men icke desto mindre speciell och nästan lite skrämmande ibland. Man får så att säga vara uppe på tårna hela tiden. Klockrent och berikande.
Topp Tre Just Nu:
Jag säger inte att jag inte trivats här så klart, och jag har försökt låta mitt hjärta omfamna platsen i den mån jag funnit det möjligt. Men det är ändå, åtminstone i detta nu, Örebro som är mitt hem och min plats att vara. Så det ska bli mycket skönt och roligt att komma dit igen. Jag har saknat riktiga vänner också, ska sägas. Visst känner jag folk i denna stad, och jag har träffat vissa av dem en del. Men det känns ändå som att man inte är en del av deras naturliga liv, att man inte blir ihågkommen när det planeras roliga saker och så vidare. Jag vill minnas att jag skrev något liknande i min blogg (som var en annan då) vid samma tidpunkt förra året, men det tycks stå sig än: jag har knappt umgåtts med folk här, även om de själva gjort mycket saker. Inte ens Johan, som annars varit min go-to-guy, har varit en speciellt regelbunden del av min vardag. Han har skaffat en fin flickvän som han naturligtvis gärna spenderar tid med, och det förstår jag. Men jag kan inte undgå att känna att jag mer och mer tappar något slags fäste, att jag blir mer och mer umbärlig och ersättlig. Det kanske inte stämmer, men det är så det känns. Inget ont om det, det är ju en naturlig process när man flyttar och inte själv peppar på exempelvis festande. Det är lite synd bara, helt enkelt.
Drog för övrigt ut min router jag haft med mig till Mia, igår. Detta innebar att det trådlösa internetet (haha) gav plats för en sladd direkt från väggen. Mia som ägnat mer än två tredjedelar av sin vakna tid framför internet och datorn, liggandes i soffan, nu satt i densamme och blinkade förundrat med ögonen. Jag kan föreställa mig hur hennes hjärna försökte utarbeta hur hon skulle lösa problemet: skulle hon tvingas sitta på en pall vid väggen för att kunna fortsätta sitt uppkopplade liv och om inte, hur i hela världen skulle hon överleva irl? Carro å andra sidan funderade om inte jag skulle ta med mig hennes dator hem, eftersom hon kanske inte behövde den. När jag påpekade att vi kunde video-Skype:a med varandra de två veckorna vi är ifrån varandra ändrade hon sig, men innan dess var hon fast besluten att ingen dator behövdes. De två tjejerna är syskon, ska sägas.
FAN VAD BRA MUSIK JAG LYSSNAR PÅ NU!
Med det menar jag inte att jag personligen lyssnar på någon bättre musik än någon annan (även om jag innerst inne tycker det ibland) - det vill jag säga ifall någon av läsarna (jag skriver inte "mina läsare", för jag räknar inte med att jag har en sådan skara) upplever någon form av attack mot deras egen smak. Jag påpekar detta av den enkla anledningen att jag på senare tid sökt upp, hittat och tagit till mig en större mängd otroligt bra musik än jag gjort under mitt övriga liv. Mycket kom med bokningen av Way Out West: man börjar kolla upp akterna, och ge varje band och artist en ärlig chans från början, använder sedan Spotify och Last.fm för att hitta liknande artister, och så går det vidare så. Dessutom klev tidningen Mojo in i mitt liv. Jag har alltid tänkt att "internet är min källa till inspiration och idéer". Och all heder åt Allmusic.com, Last.fm och liknande tjänster/sidor, men ett bra musikmagasin med insatt, peppat och litterärt välskrivande människor ger mig mer i nya upplevelser än vilken sida som helst. Pitchfork får höja hatten, Mojo har med ett enda nummer erövrat mig. Liksom Empire gjorde för mitt filmintresse har Mojo serverat minst tio nya potentiella favoriter på mindre än fyra dagar av aktiv läsning. För de som inte gjort det än uppmanar jag er att köpa senaste numret av Mojo, med Fleet Foxes på framsidan. Gört nu!
Nu lägger jag ner datorsittandet till förmån för mer kaffe och kanske lite tyst gitarrspelande (så inte Mia vaknar) innan bilskjutsen kommer vid tio. Det är en mycket speciell man jag ska åka med. Rolig, spännande och intressant, men icke desto mindre speciell och nästan lite skrämmande ibland. Man får så att säga vara uppe på tårna hela tiden. Klockrent och berikande.
Topp Tre Just Nu:
- Alela Diane - White As Diamonds, DM Stith - Thanksgiving Moon, Iron & Wine - Upward Over the Mountain och Sufjan Stevens - They Are Night Zombies!! They Are Neighbors!! They Have Come Back From The Dead!! Ahhhh!
- Paul Auster - Brooklyn Follies. Hoppas biblioteket i Örebro har den, eller kan fjärrlåna ut den till mig, eftersom den jag läser är lånad här i stan och jag inte läst ut den än. Skitbra planerat av mig.
- Lego! Jag vill ha det nu, i mängder!
Kommentarer
Postat av: Malin N
Jag har ju tidningen, ska läsa den idag på resan norrut. Får se om den är så bra som du påstår. Och ja jag känner alltför väl igen det du skrev om vart man är, vart hemma är. Men på sista tiden har jag känt att jag inte helt vet vart min själ 'hör hemma'.
OCH JA LEGO!
Trackback
