Reklam-tingle och serier
Nu hade jag skrivit ett långt inlägg här, där jag klagade på en människas klagande. Det kändes fånigt, motsägelsefullt och inte alls i linje med mitt nuvarande humör. Jag råkar nämligen vara på väldigt bra, glatt och så där lite mysigt humör. Alltså får inlägget ge plats åt något positivare.
Sitter just nu och lyssnar igenom lite ogenomlyssnad musik på Spotify. Både egna upptäckter och tips från bland annat Per, Malin (Näslund), Mathias och lite annat. Vet inte hur jag fått tag i Ponytail, men det är ganska underligt och kräisy. Dessutom hörde jag precis en reklam (The Economist, håll öronen öppna) där man tydligen frågat folk var de får sina idéer ifrån. Svaren låter som direkt tagna från den där skivan som följde med Engelska A-boken, där olika människor läser upp diverse konversationer, men så där onaturligt pedagogiskt och artikulerande. Det gick nästan en rysning genom ryggen när jag hörde det, och det var nog inte av det bra slaget. Eller jo, det var det ju så klart, minnen är för mig oftare positiva än negativa - även om sakerna man minns i sig var negativa. Märkligt det där, för jag tror inte de flesta jag pratat minnen med upplever det så, att även de negativa minnena upplevs med någon slags positiv känsla. Nostalgi skulle jag vilja kalla den känslan, men det är det ju egentligen inte heller. Fast jo. Eller. Joej?
Malin (återigen Näslund), och delvis Claes, har försökt peppa mig att se So You Think You Can Dance (hädanefter det tydligen vedertagna 'sytycd'). Jag tittar ju, som de flesta som känner mig vet, inte på tv-serier, och då i synnerhet inte på icke-fiktiva (fiktiva som exempelvis ER, Mad Men, How I Met Your Mother etc.). Nu drog visserligen Malin en rad rätt bra argument för serien, och det lilla jag sett är ju faktiskt på riktigt ganska underhållande. Faktum kvarstår dock att jag har svårt att först och främst finna tid och vilja att följa dessa serier när de går på tv. Att ladda ned dem är ju ett alternativ, men det är samma sak där med tid och vilja. När jag då har tid och vilja för något att titta på, så finns det alldeles, ALLDELES för många lång- och kortfilmer jag vill se för att ägna tid åt serier. Och, om det mot all förmådan är en serie jag vill se, så står fortfarande serier som Band of Brothers, Generation Kill, Sopranos och Carnivàle snäppet högre än reality-serier. Nu lovade jag Malin att titta på det med henne/dem i Gbg när jag är där, om det ges tid. Men mer blir det nog inte. Jag har upptäckt att jag är en av mycket få personer som inte följer/tittar någorlunda regelbundet på någon serie. Jag kanske missar massor? Är jag tråkig, rent av?
På tal om tråkig så har jag återigen tröttnat på att skriva innan jag kommit fram med något vettigt. Vettigt ens för mig själv att läsa igenom en gång till. Jag borde börja vara vaken längre på nätterna igen, så jag kanske får fram lite av den där stämningen jag behöver för att kunna skriva saker jag vill skriva om. Stora saker, och små saker, men saker som känns viktiga och väsentliga för mig och andra. För mig främst kanske, att få ut, men möjligen för andra att läsa. Tänka på, känna efter. Inatt kanske är natten jag tar tag i det, om det ska bli innan jag åker tillbaka till Örebro. Där lär jag inte göra annat än vara vaken för länge och fundera på saker. Och umgås med mina karlar, och göra karliga saker som involverar blod, död, idrott och säkert lite bromance också. Och träffa Malin (Radegård). Och umgås med grannar igen!
Äsch, I'm off.
Topp Tre Just Nu:
Sitter just nu och lyssnar igenom lite ogenomlyssnad musik på Spotify. Både egna upptäckter och tips från bland annat Per, Malin (Näslund), Mathias och lite annat. Vet inte hur jag fått tag i Ponytail, men det är ganska underligt och kräisy. Dessutom hörde jag precis en reklam (The Economist, håll öronen öppna) där man tydligen frågat folk var de får sina idéer ifrån. Svaren låter som direkt tagna från den där skivan som följde med Engelska A-boken, där olika människor läser upp diverse konversationer, men så där onaturligt pedagogiskt och artikulerande. Det gick nästan en rysning genom ryggen när jag hörde det, och det var nog inte av det bra slaget. Eller jo, det var det ju så klart, minnen är för mig oftare positiva än negativa - även om sakerna man minns i sig var negativa. Märkligt det där, för jag tror inte de flesta jag pratat minnen med upplever det så, att även de negativa minnena upplevs med någon slags positiv känsla. Nostalgi skulle jag vilja kalla den känslan, men det är det ju egentligen inte heller. Fast jo. Eller. Joej?
Malin (återigen Näslund), och delvis Claes, har försökt peppa mig att se So You Think You Can Dance (hädanefter det tydligen vedertagna 'sytycd'). Jag tittar ju, som de flesta som känner mig vet, inte på tv-serier, och då i synnerhet inte på icke-fiktiva (fiktiva som exempelvis ER, Mad Men, How I Met Your Mother etc.). Nu drog visserligen Malin en rad rätt bra argument för serien, och det lilla jag sett är ju faktiskt på riktigt ganska underhållande. Faktum kvarstår dock att jag har svårt att först och främst finna tid och vilja att följa dessa serier när de går på tv. Att ladda ned dem är ju ett alternativ, men det är samma sak där med tid och vilja. När jag då har tid och vilja för något att titta på, så finns det alldeles, ALLDELES för många lång- och kortfilmer jag vill se för att ägna tid åt serier. Och, om det mot all förmådan är en serie jag vill se, så står fortfarande serier som Band of Brothers, Generation Kill, Sopranos och Carnivàle snäppet högre än reality-serier. Nu lovade jag Malin att titta på det med henne/dem i Gbg när jag är där, om det ges tid. Men mer blir det nog inte. Jag har upptäckt att jag är en av mycket få personer som inte följer/tittar någorlunda regelbundet på någon serie. Jag kanske missar massor? Är jag tråkig, rent av?
På tal om tråkig så har jag återigen tröttnat på att skriva innan jag kommit fram med något vettigt. Vettigt ens för mig själv att läsa igenom en gång till. Jag borde börja vara vaken längre på nätterna igen, så jag kanske får fram lite av den där stämningen jag behöver för att kunna skriva saker jag vill skriva om. Stora saker, och små saker, men saker som känns viktiga och väsentliga för mig och andra. För mig främst kanske, att få ut, men möjligen för andra att läsa. Tänka på, känna efter. Inatt kanske är natten jag tar tag i det, om det ska bli innan jag åker tillbaka till Örebro. Där lär jag inte göra annat än vara vaken för länge och fundera på saker. Och umgås med mina karlar, och göra karliga saker som involverar blod, död, idrott och säkert lite bromance också. Och träffa Malin (Radegård). Och umgås med grannar igen!
Äsch, I'm off.
Topp Tre Just Nu:
- Geeshie Wiley - Last Kind Words Blues, alternativt David Johansen/Larry Saltzman - The Last Kind Words
- Tidningen Empire. Jag tokpeppar all film, tack vare den.
- Singoalla-kakor! Kaffe och de, guuud vad bra! (jag återupptäckte det precis)
- Edit: det blir en fjärde här, jag ber om ursäkt. Eller det gör jag ju inte, eftersom det är min blogg! Så ni får leva med det! WÖÖÖÖÖÖÖÖHHH!!!
Ok, here goes: When The Levee Breaks: Mississippi Blues Rare Cuts 1926-1941, båda skivorna. Spotify-länkar: CD A och CD B. De öppnas tyvärr i samma fönster, så gör något åt det.
Kommentarer
Postat av: Isac
Kan tipsa om en tv-serie jag fick tips av en av mina nära vänner, min mentor. Burn Notice. Väldigt intressant, kan inte berätta mycket om 'et då jag känner att det inte kommer ge det nåt. Ett tips bara. Och på tvshack.net finns avsnittet att streama.
Trackback
