Aktivitet utan dess like!
Här händer det grejer, gott folk! Kanske inte generellt i livet - även om det så klart gör det också - men här på bloggen. Tre inlägg på en dag, när hände det senast? Och vad kan vara så viktigt så jag nödvändigt måste uppdatera denna tredje gång innan jag lägger ned datorn för natten och somnar in till tonerna av total tystnad? Ingenting, är det korta svaret. Det långa svaret är iiiiiiiiiiiiinnnnnnnnnnnnnnnngeeeeeeeeeeeeeeennnnnnnnnntiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiinnnnnnnnnnnnnnnnnnnng. Eller jo så klart, jag kommer ju låta redan skrivna ord följas av nya ord. De nya är inte nödvändigtvis bättre än de lite äldre: kanske något snyggare, mer snabbtänkta och lättlärda, men de äldre har erfarenhet och rutin - de har ju trots allt existerat i inlägget ett antal sekunder längre.
Märk nu väl hur varje nytt ord du läser följer direkt på ett äldre. Blir det inte lite bökigt då att endast tänka i binära banor som ny/gammal? Eller det blir genast lite märkligt att föreställa sig att det här ordet är äldre än det här. <--- det där ordet var alltså nytt när jag skrev det, och det kursiverade ordet innan var äldre. Tänker man så är det lätt att halka in i tanken att det nyare är nytt, och att det äldre är gammalt.
Tänk vad flyktigt allt är. Eller det mesta. Kan vara, ska väl sägas. Det var inte min tanke när jag började skriva, det bara blev så här. Men är det inte lite intressant? Det som nyss var nu, är nu nyss. "as the present now will later be past" som Dylan sjöng. Allt rör på sig, förändras och blir något nytt. Eller stannar kvar, blir gammalt, medans det runt omkring förändras.
Huh, nu ska jag kika på det uppdaterade programmet som lagts upp på Way Out Wests hemsida. The Bronx krockar inte med något viktigt, tack och lov. Jag avslutar med en dikt eller text jag skriver efter hand.
As he tied his shoes, his body folded down from the chair,
he could hear noices coming from the other room,
from the shiny gap between the door and the timber floor.
There were childrens voices, and a deeper, almost coarse voice,
like the sound a misused lawnmover would utter if it could produce words.
The children were laughing.
I could hear their high-pitched giggles.
Then I heard a gun go off.
Those giggles from before were there no more,
they had given place to no less high-pitched screams in horror.
The shiny gap between the door and the timber floor
began to fill upp with the deep red color of blood.
I got up, facing the door
and turned the knob.
And there I stood,
facing my own self.
Märk nu väl hur varje nytt ord du läser följer direkt på ett äldre. Blir det inte lite bökigt då att endast tänka i binära banor som ny/gammal? Eller det blir genast lite märkligt att föreställa sig att det här ordet är äldre än det här. <--- det där ordet var alltså nytt när jag skrev det, och det kursiverade ordet innan var äldre. Tänker man så är det lätt att halka in i tanken att det nyare är nytt, och att det äldre är gammalt.
Tänk vad flyktigt allt är. Eller det mesta. Kan vara, ska väl sägas. Det var inte min tanke när jag började skriva, det bara blev så här. Men är det inte lite intressant? Det som nyss var nu, är nu nyss. "as the present now will later be past" som Dylan sjöng. Allt rör på sig, förändras och blir något nytt. Eller stannar kvar, blir gammalt, medans det runt omkring förändras.
Huh, nu ska jag kika på det uppdaterade programmet som lagts upp på Way Out Wests hemsida. The Bronx krockar inte med något viktigt, tack och lov. Jag avslutar med en dikt eller text jag skriver efter hand.
As he tied his shoes, his body folded down from the chair,
he could hear noices coming from the other room,
from the shiny gap between the door and the timber floor.
There were childrens voices, and a deeper, almost coarse voice,
like the sound a misused lawnmover would utter if it could produce words.
The children were laughing.
I could hear their high-pitched giggles.
Then I heard a gun go off.
Those giggles from before were there no more,
they had given place to no less high-pitched screams in horror.
The shiny gap between the door and the timber floor
began to fill upp with the deep red color of blood.
I got up, facing the door
and turned the knob.
And there I stood,
facing my own self.
Kommentarer
Trackback
