ppeeddeerr

Överraskningar. Det är nog den bästa sammanfattningen av denna avverkade helg, om jag skulle tvingas göra denna sammanfattning med ett enda ord. Tack och lov behöver jag inte det (vilket kommer märkas då inlägget i stor utsträckning kommer bestå av andra ord än 'överraskningar'), men det står dock för en stor del av känslorna jag upplevde under festivalen. Först och främst ska musiken så klart lyftas fram här, eftersom det i första hand var det som föranledde en resa. Jag tyckte att jag varit någorlunda duktig att kolla upp de akter jag inte lyssnat på tidigare (och lyssna in mig mer på det jag kände till redan), men eftersom jag är i ett ganska expansivt skede vad gäller mitt musiklyssnande så har det inte blivit allt för mycket ändå. Vilket visade sig vara riktigt trevligt, eftersom jag då blev omkullkastad av flera av banden och artisterna jag såg. Det första jag såg var Bruket, något slags modern blandning av Ebba Grön och The Hives. De spelade på Sticky Fingers, där vi var för att se The Bronx som skulle spela efter. Båda dessa var lysande live, och jag har inte varit del av en ösande hardcorepublik sedan en spelning i Tierp med Anemone och Medvilia för ett större antal år sedan. The Bronx-sångaren var dessutom riktigt mysig, sådär hård men charmig och leendes hela tiden. Ordet "dance" var nog hans mest frekvent använda.

Fredagen sedan var en kavalkad av både stora namn och över-förväntan-spelningar. Bon Iver först, vilket jag lyssnat ytterst lite på tidigare. Dessutom var det mer av ett band än bara han, som jag hört förr, och det blev en riktigt mysig och fin spelning. Beirut var bra, men på en för stor scén kan jag tycka. Gick ifrån den spelningen när Grizzly Bear började. De har jag nästan tyckt varit lite dåliga, men live var de makalöst intressanta och spännande. Allt de gjorde lät både väldigt nytt och fräscht, och samtidigt proffsigt. Band of HorsesRobynWilcolalalalala Antony var bra men lite tråkiglalalalaGlasvegaslala The Irrepressibles. Hm, teater och märklig musik. Väldigt kul att se, men inget jag skulle slå på i stereon. Detta var på Annedalskyrkan, där vi egentligen väntade på Andrew Bird. Och den karl (med band) kan ju sin skit. Han visslar som en gud, spelar fiol med fingrarna och stråke, spelar gitarr och han sjunger. Dessutom skapar han loopar av det han själv spelar, så han kan spela stämmor och göra dubbningar på sig själv. Det blir helt galet roligt att se, och man kan inte annat än förundras över vilken energi han måste ha att skapa allt detta. Lördag tidig eftermiddag stavas Patrick Wolf. Jag nämner det inte så långt här, men jävlar vad bra det var. En ung, nutida David Bowie äger upp både scenen och publiken i brygga, för att leverera popmusik som ger mig känslor Antony gör när han är som bäst. Magiskt. Calexico var bra, men precis som Beirut och Wilco inte så roligt att titta på. Efter en längre promenad i spöregn till och från stans mysigaste fik i Majorna klev Wolfmother upp på samma scén som Patrick Wolf, Grizzly Bear och Bon Iver hade gjort tidigare. Och de liksom de innan dominerade allt de gjorde. Varenda låt de spelade var klockren, även om jag kunnat tycka att densamma varit mindre intressant på skiva, och sångarens närvaro på scén andades den gamla skolans rockstjärnor med attityd, total kontroll över publiken och en otroligt sexig framtoning. Klart bästa hårdare rocken live.

Nu har jag rabblat på om allt fint och bra jag sett, men helt utan att nämna det som slog omkull mig fullständigt. Lördagkväll vid kanske halv nio satt vi utanför Annedalskyrkan, två och en halv timme innan insläpp, för att garantera bra platser för Peter Broderick och First Aid Kit. Inget av dessa var några stora pepp från min sida, men jag hade en känsla av att jag skulle tycka om båda två. Vi inmundade våra mackor, blev insläppta och satte oss absolut längst fram. Sedan kom världens mysigaste och finaste musiker upp på scénen. Peter Broderick såg ut som kanske den snällaste killen, och han framstod hela tiden som både harmlös och anspråkslös. Hans vän han hade med sig gav han ett ärligt hjärtligt leende när han för oss tackade att vännen följt med honom på denna spelning. Sedan började han spela. Precis som med Andrew Bird använde han sig av ett flertal instrumment och samplade sig själv, loopade och använde sin egen röst för att göra stämmor på sig själv. Men det var inte att han var så otroligt duktig på detta som gjorde spelningen så underbar, utan hur han använde sina kunskaper till att förmedla känslor jag aldrig upplevt live så här förr. Det är svårt att återberätta, mycket för att jag själv var lite inne i det, men ett exempel kan jag dra: han spelar ett litet stycke på sin keyboard, och sjunger en enkel sång utan ord. Detta loopar han och sjunger en stämma till det, för att återigen loopa och sjunga ännu en gång. Det är inte flera stämmor som går i olika tonart, utan de går nästan likadant allihop, men man får istället en känsla av att det är flera av han som sjunger/skiker ut sitt innersta. Med denna loop igång släpper han micken och ropar än högre upp mot kyrktaket, med hans röst ekandes över hela lokalen. Han hoppar sedan ner från scenen och börjar gå mellan bänkraderna, nedför hela gången och tillbaka, fortfarande sjungandes till sina stämmor och pianospel som kommer från högtalarna. Detta blir nästan för mycket, och jag känner hur jag håller på att börja gråta. Jag känner nästan samma stora känslor som när jag såg The Thin Red Line ensam och bröt ihop. Det är något jag inte kan sätta fingret på, och något jag inte tror ens han kan återskapa på skiva. First Aid Kit var så klart också väldigt bra, men inget jag någonsin sett tidigare överträffar detta.

Det kändes som att höra världen själv sjunga ut sin sorg.

Helgen har ju inte bara varit musik dock. Jag sammanfattar alla lustiga och softa händelser i en liten lista här:

• Claes, och hans flickvän Malin, vännerna Maxine och Anders. Claes liksom, lite mer än tre år sedan vi träffades. Malin var ju dessutom jättesoft, vilket jag redan fattat, och Maxine och Anders blev ju bara ytterligare solsken.
• Maten, åh gud, maten! Har inte gjort annat än kostat på oss god mat och fin frukost på café.
• Malin, min old-timer som vi bodde hos. Hon blir ju bara bättre och bättre, och detta trots att detta bara var andra gången vi träffades på de kanske...fem år vi känt varandra? Hon har dessutom världens drygaste respektive finaste katt.
• Surprise-sms från Sanna - en foto-vän jag känt ett tag men aldrig träffats (hon har dessutom inte velat träffa internet-vänner, där jag nu blev den andra efter hennes nuvarandre pojkvän) - som frågade om jag var på festivalen och ville träffas. Två tillfällen stod vi och snackade lite, och Carro fick nu äntligen träffa både henne och Malin, som hon annars bara hört om. Sanna är dessutom softare irl, vilket säger en hel del.
• Aline, ytterligare en person jag aldrig träffat förr. Tjej från Ryssland som flyttat hit nu i år, till sin kille hon träffade här förra året. Snackade lite inför Accelerator förra året, träffades aldrig där, hållit lite sporadisk kontakt på internet, och sedan kommer hon bara fram och känner igen mig från Facebook-bilder som jag knappt har några. Väldigt otippat och kul, även om det bara blev en kort hälsning/konversation och en senare på-avstånd-vinkning. 
• Att jag äntligen fick träffa Carro igen, efter två veckor utan varandra! Att uppleva dessa saker hade inte varit hälften så roligt om jag inte hade fått dela dem med henne. Det blir många kommande kvällar att sitta och lyssna igenom band, diskutera och dricka te.
• Mathias! Han är ju som alltid soft, men det har varit väldigt kul att spendera mer tid med honom äntligen. Nu vet jag att han läser detta, så jag kanske skriver så här för att han ska tro att det varit soft. Men det HAR varit väldigt soft.
• I allmänhet en väldigt glad och peppad stämning överallt.

Nu orkar jag egentligen inte mer, sitter med feber och halsont och funderar vad jag fortfarande gör vaken. Nåväl, dags att avrunda med att lyssna på någon av de nyinköpta skivorna kanske, och dricka lite te.

Kram