En vecka av acceleration och ålderstecken
Har för några timmar sedan kommit hem från en färd till Stockholm med Carro. Händelsen var Accelerator på Münchenbryggeriet, och det vankades två dagar av musik.
Ditkomsten på tisdagen bjöd först på en trevlig Gamla Stan-stund med vegetarisk/vegansk buffé och umgänge, följt av promenad till spelplatsen. Väl på plats insåg jag att jag nog aldrig tidigare sett så många musiknördar på en och samma plats förr: de stilrena glasögonen med tjocka bågar, koftor, jump-suits, vita sneakers och vältrimmat hår/skägg prydde hela området. Detta lät lite dissigt, och det kanske det var, men mest tycker jag nog att det var rätt trevligt och kul. Det var länge sedan jag såg så mycket folk jag vill hänga och prata med, och jag hann både spana en och annan söt och vacker både kille och tjej.
I sällskap av min egna mycket söta och vackra tös såg jag på tisdagen, i kronologisk ordning; Johnny Flynn, Wild Beasts, Foals och Band of Horses. Bäst var Band of Horses, som faktiskt var betydligt roligare och trevligare live än jag trott. Störst överraskning var Foals som trots sin något överdramatiserande attityd var riktigt bra. Vet inte hur jag ska beskriva musiken, men det lät lite blandning av ¡Forward Russia! och kanske lite ska.
Johnny Flynn var lite Two Gallants-mysigt och Wild Beasts var intressanta och lite spännande utan att vara speciellt bra. Ganska kort kväll men välfylld av trevlighet.
Onsdagen så, vaknade runt tio och var trött men peppad. Tisdagens pådrag hade börjat klockan 19:00, och onsdagens 16:45 kändes både roligare och bättre. Nu orkar jag inte organisera något spelschema här, utan nämner bara lite planlöst några bra akter. Först och främst ska sägas att onsdagens absoluta höjdpunkter var Vampire Weekend och Battles.
VW visste jag var roliga och så där somrigt naiva, men live tog det helt andra proportioner. Med en charmig sångare, tokglad trummis och en mysmesig bassist som tillsammans med sin något tristare keyboardist spelar en dansant och dödspeppad (döds- är det bästa prefixet, alla kategorier) musik kan man inte annat än ryckas med.
Battles var redan från början bra på skiva. Det som gjorde dem live så mycket bättre var att man på ett helt annat sätt förstod att det faktiskt handlade om extremt duktiga musiker, som på plats åstadkom alla o-/ljuden helt på egen hand med diverse loops och andra tricks. Den galna musiken jag suttit och smekt öronen med under hela våren var inte något man knåpat ihop i en dator, utan spelades live av galna och excellenta musiker.
I övrigt kan nämnas att både Black Kids, Stars och Duffy var ganska bra, om än inte något utöver. Hedersomnämnande får Wildbirds & Peacedrums, jag har nog aldrig upplevt så naturnära och vacker jordmusik förr. En vacker sångerska till kropp och själ som tillsammans med en klockren trummis skapar musik av enkelhet och trädkänsla.
Mer än så blir det inte. Fuck Buttons fick tyvärr inte plats då Vampire Weekend krockade tidsmässigt, men de var säkert bra dem med.
Nu ska jag se färdigt fotbollen och sedan återgå till datorn innan jag somnar.
Kram
Ditkomsten på tisdagen bjöd först på en trevlig Gamla Stan-stund med vegetarisk/vegansk buffé och umgänge, följt av promenad till spelplatsen. Väl på plats insåg jag att jag nog aldrig tidigare sett så många musiknördar på en och samma plats förr: de stilrena glasögonen med tjocka bågar, koftor, jump-suits, vita sneakers och vältrimmat hår/skägg prydde hela området. Detta lät lite dissigt, och det kanske det var, men mest tycker jag nog att det var rätt trevligt och kul. Det var länge sedan jag såg så mycket folk jag vill hänga och prata med, och jag hann både spana en och annan söt och vacker både kille och tjej.
I sällskap av min egna mycket söta och vackra tös såg jag på tisdagen, i kronologisk ordning; Johnny Flynn, Wild Beasts, Foals och Band of Horses. Bäst var Band of Horses, som faktiskt var betydligt roligare och trevligare live än jag trott. Störst överraskning var Foals som trots sin något överdramatiserande attityd var riktigt bra. Vet inte hur jag ska beskriva musiken, men det lät lite blandning av ¡Forward Russia! och kanske lite ska.
Johnny Flynn var lite Two Gallants-mysigt och Wild Beasts var intressanta och lite spännande utan att vara speciellt bra. Ganska kort kväll men välfylld av trevlighet.
Onsdagen så, vaknade runt tio och var trött men peppad. Tisdagens pådrag hade börjat klockan 19:00, och onsdagens 16:45 kändes både roligare och bättre. Nu orkar jag inte organisera något spelschema här, utan nämner bara lite planlöst några bra akter. Först och främst ska sägas att onsdagens absoluta höjdpunkter var Vampire Weekend och Battles.
VW visste jag var roliga och så där somrigt naiva, men live tog det helt andra proportioner. Med en charmig sångare, tokglad trummis och en mysmesig bassist som tillsammans med sin något tristare keyboardist spelar en dansant och dödspeppad (döds- är det bästa prefixet, alla kategorier) musik kan man inte annat än ryckas med.
Battles var redan från början bra på skiva. Det som gjorde dem live så mycket bättre var att man på ett helt annat sätt förstod att det faktiskt handlade om extremt duktiga musiker, som på plats åstadkom alla o-/ljuden helt på egen hand med diverse loops och andra tricks. Den galna musiken jag suttit och smekt öronen med under hela våren var inte något man knåpat ihop i en dator, utan spelades live av galna och excellenta musiker.
I övrigt kan nämnas att både Black Kids, Stars och Duffy var ganska bra, om än inte något utöver. Hedersomnämnande får Wildbirds & Peacedrums, jag har nog aldrig upplevt så naturnära och vacker jordmusik förr. En vacker sångerska till kropp och själ som tillsammans med en klockren trummis skapar musik av enkelhet och trädkänsla.
Mer än så blir det inte. Fuck Buttons fick tyvärr inte plats då Vampire Weekend krockade tidsmässigt, men de var säkert bra dem med.
Nu ska jag se färdigt fotbollen och sedan återgå till datorn innan jag somnar.
Kram
Kommentarer
Trackback
