ppeeddeerr

Sitter just nu och lyssnar på Transatlanticism av Death Cab For Cutie och lite återupptäcker den och dem. Återupptäckter är fint, tycker jag. Man liksom öppnar sig än en gång för något bra, och ger det en ny början, en ny chans. Lite så är det också med vänner, om man vill. Att få återupptäcka dem, och inse värdet och nöjet i dem. Eller helt sonika att hitta nya sidor, nya saker man inte tidigare sett.

Ikväll har jag spenderat tid med till en början Carro, följt av Johan, och sedan Johan, Kim och Pontus under en kortare period. Cafémys och bra prat, Cloverfield-tittande äntligen (helt ok, inget jättespeciellt) och en stunds chill. Detta avslutades, eller håller på att avslutas, med att jag sitter själv i sängen och skriver detta till bra musik och med lite Riskvikk i en skål bredvid mig. Mycket mer har inte denna kväll att erbjuda, om jag inte orkar se en film eller så. Av klockan att döma, och om jag ska ta gäspningarna som något slags tecken, så är det dock nog dags för sovande snart. En fin dag med ett fint avslut, kan man säga.

På tal om film så bjöd gårdagen på betydligt trevligare filmer. Tanken var att jag och Carro skulle åka till hennes farbror Stefan med pizza och se en film. Det slutade med att vi såg tre filmer efter varandra, i följande ordning; C.R.A.Z.Y., Station Agent och Knocked Up. Alla dessa var, på sitt sätt, mycket positiva överraskningar..
C.R... bjöd på fransk drama med lite småroliga inslag, en jobbig uppväxt och en fin berättelse. Inget jättenytt och revolutionerande, men bra och fint.
Efter det kom Station Agent och tog mig helt med storm, trots sin mycket stillsamma och lugna framtoning. Otroligt mysiga karaktärer och ett enkelt, funktionellt och framför allt bra foto tillsammans med ett trivsamt tempo gjorde denna till en av mina favoriter av nyligen sedda filmer.
Knocked Up var som man förstår en väldigt enkel komedi med mycket sexskämt, grabbig humor och i största allmänhet väldigt förutseende. Ändå tyckte jag nog att den var överraskande rolig och underhållande.

När jag ändå är inne på film så såg jag och Carro två filmer för bara några dagar sedan (onsdag och torsdag); Winter Passing och Caché (eller Dolt Hot som någon svensk idiot valt att namnge den som här i Sverige).
Winter Passing var både rolig och tragikmysig, precis som jag vill ha filmer ibland, när den stämningen ligger nära till hands.
Caché är en av de absolut bästa filmer jag sett kan jag säga så här på rak arm. Regisserad av Michael Haneke som gjort en annan film jag placerar mycket högt på min filmlista, nämligen Funny Games, har gjort en väldigt snygg och välspelad thriller utan verkligt avslut. Se den bara, säger jag!

Nog om film, det blir lätt lite babbligt när jag börjar känner jag. Och med det hade jag nog inte så mycket annat att komma med ikväll. Jag kom in på utbildningen, Carro likaså. Så till hösten (förutsatt att det blir något program för mig, det var få sökande) blir det universitetsstudier för både mig och Carro, på samma skola och till stor del i samma byggnad. Jag är sjukt peppad och kan inte tänka mig att det blir annat än bäst! Film- och litteraturstudier liksom, kan det bli bättre än så?
Ja det kan det nog, men ändå.

Nu är det lite podcast-lyssnande och Delicato-bollsätande som gäller innan sängen sliter ner mig och förför mig.

Kram